Vi är sjuklingar här hemma men trots att det då brukar vara ganska lugnt så är det totalt kaos. Embla höglöper och springer villigt runt och ställer upp sej. Sonny är extremt frustrerad eftersom dom tvingas vara på var sin sida om en grinden. Men det skadar ju inte att försöka… Embla trycker upp rumpan så mycket hon kan mellan spjälerna men det händer inte mer än att Sonny sliter av henne ”blöjan”. Ensam och orörd sitter hon med sorgsna ögon kvar på andra sidan.

Men Sonny ger inte upp. Vill han ha så ska han ha. Han var så uppeggad av Emblas närvaro att han gick runt en halvtimme i förmiddags och luftjuckade tills katten kom in. Efter en kvarts brottande med katten och ett antal rivsår och bitmärken gav han upp. Frustrerat satte han sej i korgen för att pusta ut. Då kom han på att själv är bäste dräng. Vig som han är kommer han åt sej själv och satte fart och studsade runt, runt, runt i korgen som en speedad ekorre. Jag tänkte att han får väl hållas, bara han lämnar Embla ifred. Den kraken stod med ledsna ögon och suckade på andra sidan grinden. Efter 3 minuters ”studsande” gav det resultat. MYCKET resultat. Jag trodde att det var omöjligt att han skulle fixa det själv men nu vet jag bättre. Korgen åkte in i tvättmaskinen och Sonny satt bekymrat i den andra korgen med benen spretandes åt varsit håll. Hans mandom hade ökat tre storlekar och ville inte ”åka in” igen. Det är inte lätt för honom att förstå när det är första gången det händer.

Lite bredbent vandrade han runt innan han la sej ner för att vila en stund, nöjd med sin prestation. Men minnet är ganska kort. Efter att ha grovhånglat med Embla vid grinden och slitit av henne blöjan igen drog luftjuckandet igång. Sen slet han tag i katten men kom ganska fort på att det gör ont att våldta en katt och gick över till korgen igen. Så nu studsar han runt som en galen speedad ekorre i igen. Det är tur att han är en ‘smidig’ liten terrier.

Lucky little bastard! 

Jag har kommit igång med mitt dietande igen efter ett långt uppehåll under sommaren. Jag fick frågan häromdagen om mitt uteblivna viktbloggande berodde på att det inte gick nå bra. Jo, det går faktiskt riktigt bra. Under sommaren har jag stått i stort sett still. Vågen har visat ett kilo upp eller ner beroende på var i månaden jag befunnit mej (om ni förstår vad jag menar). Det har i stort sett inte skett några större förändringar alls vilket är precis vad jag ville uppnå. Men jag sa ju sist att jag inte var färdig än så nu har jag satt igång igen. Nu är det dags för rond 2 så nu börjar vi om med vecka 1 men resultaten från i våras följer fortfarande med.

Vägning nr 1; Jag började dieten Måndagen den 4 Oktober. Hela helgen innan bestod av ”uppätning”. Precis sånt som man INTE ska göra innan en diet om man inte vill bli utsatt för en riktig sockerabstinens sen. Fredagen och Lördagen var det chips och dricka och Söndagen var det en stor lösgodispåse så förhoppningarna var inte särskillt stora och med tanke på att jag brukar få ligga i ganska hårt i 4 -6 veckor innan det händer nått på mej. Jag kör GI-diet igen men det enda jag har ändrat på är att jag försöker äta var 3:e timme (som man ska göra) plus mera fett. För jag tror att det är det jag har gjort fel förut.

Resultat i vikt

Veckans viktnedgång	Viktnedgång sen Januari	Gravidkilon	Total viktnedgång
-1,5 kg	- 14 kg	35 kg	- 36,7 kg

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – -

Resultat i mått

Kroppsdel	Veckans måttresultat	Totala måttresultat sen Januari
Arm	-	- 8 cm
Bröst	-	- 7 cm
Under bröst	-	- 5 cm
Midja	- 2 cm	- 8 cm
Linning	- 2 cm	- 11 cm
Stuss	-	- 10 cm
Lår	- 2 cm	- 18 cm
Knä	-	- 8 cm
Vad	-	- 4 cm
(Resultatet är dubbelt för armar och ben, eftersom jag har två av varje, men jag slår ihop resultatet till en, i en ruta)
Total måttminskning sen Januari:	- 6 cm	- 79 cm

Snacka om chock! Ja, för nån annan kanske det inte är nån jättesuccé men för mej som brukar vara orubblig i flera veckor är det chock utan dess like. Sen är det ju egegentligen bara fyra dagar med diet eftersom jag började på en måndag och vägde mej på en fredagmorgon. Rädslan var stor inför nästa vägning att det bara skulle vara en tillfällig nergång.

Vägning nr 2; Förra veckans vägning. Som jag sa så hade jag inga stora förväntningar även om dieten hade funkat riktigt bra men jag hade fortfarande inte tränat nånting…

Resultat i vikt

Veckans viktnedgång	Viktnedgång sen Januari	Gravidkilon	Total viktnedgång
-1,5 kg	- 15,5 kg	35 kg	- 38,2 kg

 - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Resultat i mått

Kroppsdel	Veckans måttresultat	Totala måttresultat sen Januari
Arm	- 2 cm	- 10 cm
Bröst	- 1 cm	- 8 cm
Under bröst	-	- 5 cm
Midja	-	- 8 cm
Linning	- 1 cm	- 12 cm
Stuss	-	- 10 cm
Lår	-	- 18 cm
Knä	- 2 cm	- 10 cm
Vad	-	- 4 cm
(Resultatet är dubbelt för armar och ben, eftersom jag har två av varje, men jag slår ihop resultatet till en, i en ruta)
Total måttminskning över hela kroppen:	- 6 cm	- 85 cm

Helt j#vla otroligt!!! Två veckor, minus tre kilo! Jag svävar som på små rosa moln. Kanske låter löjligt men med tanke på mina tidigare försök och att jag har passerat en av mina värsta platåer så är jag mer än nöjd. Jag har gått ner över 15 kg och förlorat 85 cm fett.

Det värsta är att båda dom här två vägningarna har satt ganska höga mål inför nästa vägning och jag vet att det inte alltid brukar gå så här lätt så därför har jag äntligen kommit igång med lite träning i helgen. Så nu har jag träningsvärk i hela överkroppen…

Jag går runt här hemma och trampar och funderar på om jag ska skriva nått på bloggen. Det var ett tag sen…

Det har varit mycket den sista tiden. Eller, inte direkt under sommaren men då ville jag ju göra annat. Vara ute, greja, sola, bada, umgås med alla andra som hade semester. Men sen blev det inskolning på dagis i mitten på augusti. Sen började jag jobba den 1:a september och det blev en lite kaosartad omställning i min strukturberoende hjärna.

Lillkillen har varit förkyld ända sedan första veckan på inskolningen. Han har aldrig tidigare, i sitt ettåriga liv, varit sjuk så han har många sjukdomar att vänta. Och i söndags fick han ögoninflamation också. Så vi har varit hemma sedan dess. Jag vab-ar för första gången. Det var ju en upplevelse i sej… Ringa till 1,2,3,4,5,6 ställen och förklara hur läget är. Beställa papper som ska skickas hit, lämnas där, skickas dit och hit och dit igen. Lillen snorar, snörvlar och ögonen rinner och är knallröda. Feberna går upp, feberna går ner, febern går upp… Han sover mest hela dagarna. Kommer upp en timme eller två och kör gärnet i en kvart, resten av tiden försöker han kämpa emot tröttheten och bara vill vara uppe och leka men är mest gnällig och sur för att han egentligen inte orkar.

Jag går runt och trampar och tittar på allt jag skulle kunna göra medans han sover men kommer mej inte för med nått vettigt. Jag har nån konstig känsla i mej, som ångest, fast annorlunda. Det känns som om jag skolkar från jobbet. Jag är ju inte sjuk (förkyld men inte tillräckligt för att vara hemma-från-jobbet-sjuk). Mina första år på gymnasiet hade jag inga problem med att skolka från skolan. Då var man fortfarande liten och naiv och hade attityden ”skiter väl jag i”. I dag är man ”vuxen”, hängiven sitt arbete och lön-törstig. Mitt lilla prestationsångestmonster har vaknat och misshandlar mej konstant. Jag har ju nyss börjat jobba…

Men så fort man vänder tanken över till lillkillen så är det ju han som är den viktigaste lilla varelsen i hela universum. Han ska alltid må bra och gör han inte det så ska mamma alltid vara där och ta hand om honom tills han blir bättre. Lilla plutte snutten… Men när han sover och mamma inte har nånting att göra så kan hon ju alltid skriva nått… Nu har jag ju inte skrivit nått på, typ, 3 månader (förutom fladdermusinsidenten) och jag borde ju ha massor att skriva. Och det har jag ju också… Massor! Hjärnarkivet är i explosionstillstånd men vart ska jag börja? Hur mycket tid kommer jag ha till att skriva? Efter lite överläggning med mej själv och mej själv (jag hävdar att jag är flera eftersom jag kan inte ha alla konstiga tankar som far runt där uppe så det måste finnas nån mer här inne som inte alltid är vid sina sinnes fulla bruk) (men jag är inte schitzofren!) så kom vi fram till att vi smyger igång skrivandet lite och sen visar det sej hur ofta jag hinner med det. Det har ju, trotts min frånvaro, varit inne ett hundratal personer på bloggen och kollat om jag skrivit nått dom senaste tre veckorna. Så nån av dom borde ju varit inne för att dom vill läsa vad jag tänker och funderar på. Jag vill inte skrika ut ”I´m back!!!” utan bara viska att jag är på smygande ingång.

Jag tänker inte leta bloggämnen utan ta det som ligger närmast i hjärnarkivet för jag behöver lite utrymme där för att kunna fundera på nya oviktiga saker. Så vem vet vilka oviktiga/viktiga funderingar som kommer ut härnäst…

Efter ca en timmes funderande (från min sida, Mannen skulle nog helst slippa…) så började jag trampa runt kaminen och tänka att vi måste lösa det här, nu.

Mannen – Ska du öppna luckan?

Jag – Nej, då flyger den ju ut, ju. Eller ska vi göra det? Öppna alla fönster och släppa ut den?

Mannen – Nej, den skitar ju ner över allt. Det är ju svarta fläckar över allt på tapeterna. Vi skulle ha en håv eller nått…

Jag – Men det har vi ju inte…

Mannen – Kolla om den är kvar där inne.

Jag lyser med ficklampan men jag ser ingen.

Jag – Är du säker på att du såg en fladdermus här inne?

Mannen – Ja! Det är en fladdermus där inne!

Jag börjar knacka på kaminen. Ingen rörelse. Jag dunkar på kaminen. Och då, äntligen, så kryper han fram. Han hade krupit in under en plåt som sitter på ovansidan inne i kaminen. Jag lyckades få ett kort på honom (eller henne, kanske…) Inte så tydligt eftersom det inte går att ta med blixt genom glas utan vi fick försöka lysa på den med ficklampan för att få lite ljus. Mannen gör pipljud, som en råtta ungefär, och fladdermusen vickar på huvudet som en hund och lyssnar.

Mannen – Äh! Vi tar den med ett par handskar.

Jag – Ska DU ta den med ett par handskar?! (Är inte han råtträdd?)

Mannen – Jaah…Hämta en arbetströja och ett par handskar så tar jag den. Jag vill inte ha en massa fladdermusäckel på mej. Och en handduk utifall den skulle flyga, så vi har nått att fånga den med.

Jag – Du måste vara försiktig, du får inte klämma ihjäl den. Och så måste jag få ett kort på den!

Mannen – Skärp dej nu! Du har ju redan fått kort. Vi får väl se… Hur det går…

Det gick ganska smidigt faktiskt. Vi lyste på den med ficklampan så att han skulle bli bländad (om han nu kan se…) så att Mannen skulle kunna ta den utan att han såg. Han kände säkert vibrationerna men han satt helt stilla. Så ett kort till hann jag få innan vi släppte ut honom i det fria. Mannen kunde inte öppna händerna så mycket för då försökte han krypa ut. Men man ser hans lilla näsa i alla fall. En liten grisaktig uppnäsa och dom där långa klorna som han drog mej i håret med. Tittar man noga kan man se vilka stora öron han har också.

Nu måste vi fixa nått nät eller nått och sätt i röret så att det inte kommer in flera fladdermusar. Eller att inte samma fladdermus kommer in igen. Det kanske är en hel koloni med fladdermusar där inne, i röret, nånstans… Kanske lika bra att ha luckan öppen, så att det blir en fri passage, om det skulle ramla ner fler…

Möss, musar… fladdermöss eller fladdermusar…?

Fladdermusdramat skedde ju måndags och efter det så har jag gått och ryckt i den där kaminluckan titt som tätt för att kolla om det inte är några fler fladdermusar, eller fladdermöss…, som ramlat ner i kaminen. Jag har bara antagit att det bara var en liten förvirrad stackare som råkade ramla ner där. Så berättade jag för Mannen idag, när han kom hem, att jag skrivit om det på bloggen och att strax efter det så ringde hans syster som halvt höll på att skratta ihjäl sej åt den historien.

Jag sitter då på golvet bredvid kaminen och leker med lillkillen. Han trampar runt och pekar på kaminen och säger: Dä! För att visa för Mannen hur roligt det ser ut när man öppnar luckan och han böjer sej in för att kolla om det är nått där inne, så öppnar jag luckan. Det är inget där inne men jag skojar lite om hur det skulle se ut om det kom en hel arme med fladdermusar, möss…, utflygande. Vi tänker inte mer på det utan jag går ut och knappar lite på datorn som jag har står på bordet ute på altanen.

Mannen ropar: Det är en till där inne!

Jag – Sluta j#vlas! Tror du att jag ska gå på det där.

Mannen – Nä, jag skojar inte. Det är en där inne. Jag såg den!

Jag – Öppna luckan då. (Nu kan jag vara så lagom kaxig. Mannen är livrädd för råttor och musar, eller möss. Men skulle man fråga honom så skulle han bara säga att dom är obehagliga skadedjur som ska förintas från jordens yta. Han är inte rädd, dom är bara äckliga. Jag, å andra sidan, kan ju nu kalla mej van fladdermusfångare, -ledare, -förare eller nått liknande.)

Mannen – Nej, och det ska inte du heller göra!

Jag – Hur har du då tänkt att vi ska få ut den därifrån?

Mannen – Vi eldar upp den! Alla råttor och råttdjur ska dö!

Jag – Är du dum eller?! Vi ska INTE ha ihjäl någon fladdermus! Hur har du tänkt dej att vi ska kunna tända en brasa utan att öppna luckan? Det är väl bara att göra som jag gjorde förut och öppna alla fönstrena, nu vet vi ju att om vi springer runt så följer den efter och om vi viftar med en handduk så flyger den ju dit.

Mannen – Du ska inte öppna någon lucka! Du ska inte släppa ut någon j#vla råtta inne nu! Och inte när Jack är vaken, han kan ju bli rädd!

Jack – Står bredvid sin mamma och försöker titta in i den sotiga glasluckan till kaminen.

Jag – Det finns ingen fladdermus där inne. Jag ser ingen.

Mannen – Hämtar en ficklampa och lyser. Det är en där inne! Jag såg den ju nyss!

Jag – Vi måste släppa ut den, fattar du väl. Den kan ju inte bli kvar där inne. Då dör den ju. Har du tänkt att vi ska springa runt ute och samla in 15000 mygg och peta in i spjället så att han har nånting att äta? Förresten, tror du det kan vara fler, än den här fladdermusen? Det kanske är massor av fladdermusar. Dom sover väl i grupp? Han kanske tog med sej fler i fallet… Eller har ungar eller nått… Dom är väl däggdjur? Hur många ungar får dom, tror du?

Mannen – Hur många som helst! Så är det med alla råttor, dom kan få hur många som helst! Men jag kan nästan ge mej f#n på att det är samma j#vel som har flugit in där igen! Förresten heter det möss och inte musar, fladdermöss!

Nu har vi gått på varsitt håll och funderat lite på hur vi ska släppa ut/fånga fladdermusen, som Mannen säger sej ha sett där inne. Jag har inte sett eller hört den än… Jag tycker vi kan göra som förut, öppna fönstrena och släppa ut den. Mannen tycker vi ska fixa en håv eller nått nät. Men om den fastnar då? Då måste vi ju ta i den… Kanske vi ska vänta tills det är mörkt om fladdermusen ser bättre då… om den nu ser för över huvud taget… Å andra sidan så ser ju inte vi nått då om den inte skulle hitta ut… Nu går vi och funderar lite och förhoppningsvis så kan jag kanske få ett kort på den här fladdermusen. Om det nu inte är en hel koloni med fladdermusar, möss…, där inne…. To be continued…

Här om dagen var det full dramatik här på torpet. Jag skulle mata lillkillen med lite gröt på förmiddagen och ibland kan det ta lite tid när det ska tittas och kännas på en massa leksaker och andra grejer under tiden. Vi satte oss i vardagsrummet, så att den där uttråkade mamman kunde slötitta lite på tv undertiden.

Plötsligt hörs ett konstigt pipande ljud. Ni vet ett såntdär irriterande pipljud, som en kaffekanna kan låta tex, när det blir baksug i korken. Jag kollade lillkillens vattenflaska, det var inte den. Jag gick ut i köket och lyssnade där, inget pip. Jag gick in i badrummet och lyssnade där, inget pip. Nä, det måste vart jag som inbillat mej bara. Gick tillbaka och satte mej i soffan igen. Då började det där konstiga pipljudet igen. Nä, nu får det vara, det finns ju inget här som kan pipa.

Så börjar det skrapa, som om man skrapar med nått vasst på en glasruta. Jag kollar fönstrena, det finns inget där. Då börjar det pipa och skrapa frenetiskt. Vad f#n är det som låter?! I ögonvrån ser jag något som fladdrar till. Vad var det?! Var kom det ifrån? Jag tittar mot kamin, eftersom det var nånstans där som det fladdrade. Det fladdrar igen, innan för kaminluckan (den är i glas), men det kan likväl vara en spegelbild av nått som fladdrade någon annan stans. Jag hämtar en ficklampa och lyser in i kaminen. Om det är nått därinne så vill jag ju inte öppna luckan utan att veta vad det är jag släpper in, eller ut, i huset. Jag ser inget, lutar mej lite närmare, vill inte komma för närma utifall det skulle vara nått otäckt monster som skulle hoppa upp (troligtvis…). Nä, ser inget, inget som rör sej, tyst, inte ett ljud.

Jag sätter mej i soffan ingen. Då börjar det pipa igen och komma små dunsar inne från kaminen. Det ÄR nått därinne! Enda lösningen att få reda på vad det är, är att öppna luckan. Men jag vill inte bli överraskad. Jag funderar på om det skulle kunna vara en fågel som gjort bo i skorstenen och ramlat ner i röret så att den kom ut i kaminen. Men en vuxen fågel skulle nog göra större väsen av sej. Och pipljuden var inte riktigt fågellika. Det kanske är en fågelunge. En stackars liten halvnaken fågelunge. Vad skulle jag göra med den? Jag kan ju inte släppa ut en liten fågelunge i skogen, bara sådär, den skulle ju aldrig överleva. Jag kan ju inte ta hand om en fågelunge, den skulle ju katterna ta på en gång. Och hur skulle jag veta vad den skulle äta, och när…? Jag är ju ingen fågel…

Jag ringer Mannen, det gör jag alltid när jag behöver bra råd, han är alltid rak och ärlig:

Jag – Skulle det vara möjligt för en fågel att ta sej in i kaminen?

Mannen – Vadå?

Jag – Ja, men skulle en fågel kunna ramla ner i skorstenen och sen komma ut i kaminen. Jag menar, finns det nått nät eller filter eller nått som sitter ivägen?

Mannen – Nej… Det är klart, det skulle vara möjligt att en fågel ramlade ner i kaminen.

Jag – Jag tror att det är en fågel i där inne. Eller… inte en vuxen fågel… En fågelunge kanske… Nått är det i alla fall!

Mannen – Öppna luckan och kolla då.

Jag – Nej, det vill jag inte! Jag måste, jag vet att jag måste. Men tänk om det INTE är en fågel då?

Mannen – Vad skulle det annars vara?

Jag – Jag vet inte! Men om det är en fågelunge då? Vad gör jag då? Den kanske är naken och indränkt i aska. Och hungrig! Den kanske har legat där i flera dagar. Och säg inte att jag ska slå ihjäl den, för det kommer jag inte att göra! Vad gör man?

Mannen – Du får väl tvätta av den i handfatet och ta med den till komposten och mata den med mask då.

Jag – Men…! Jag kan ju inte ha hand om en fågelunge, fattar du väl! Katterna skulle ju äta upp den på en gång!

Mannen – Är det en fågelunge i kaminen?

Jag – Jag vet inte! Det är nått som piper, krafsar på glaset och hoppar runt och dunsar.

Mannen – Öppna luckan då, istället för att sitta och spekulera och måla upp en massa konstiga senarior.

Jag – Nej, jag vill inte! Jag väntar tills du kommer hem.

Mannen – Sluta larva dej! Vad är du rädd för? Du skulle öppnat luckan på en gång innan du började funderar. Vad tror du ska komma ut? Ett monster? Det är ju flera timmar kvar tills jag kommer hem, den där stackars fågelungen kanske dör av hunger. Öppna luckan nu, medans jag är kvar i telefonen.

Jag öppnar luckan. Något hoppar ut på den där lilla ”glödstänksbrickan” som sitter på kaminen. Det är ingen fågel och det är ingen fågelunge. Den piper högt.

Jag – F#n! Det är ingen fågel! Det är en fladdermus! Vad gör jag nu då?! Åh! Shiiit!

Mannen – Hahahaha!!!!!

Jag – Åh! Shit! Den flög på mej! Aj! Den flög på mej igen! F#n! Det är en fladdermusj#vel! Den anfaller mej! Hur fångar man såna här? Var ska jag göra av den? Aj! Den drog mej i håret! F#n! Den flyger på mej hela tiden.

Mannen – Hämta en handduk och kasta över den. Sen får du väl bara släppa ut den. Du är väl inte rädd för fladdermöss. Du brukar ju plocka runt med råttor med händerna.

Jag – Jag vet! Jag trodde det var en fågelunge! Inte en fladdermus! Jag blev lite överraskad… Åh nej! Den sitter på Jack! Den har satt sej runt hans ben och håller i pyamasen!

Jack – Gallskriker!

Mannen – Har du hämtat nån handduk än? Det är bara att vifta bort den.

Jag – viftar bort fladdermusen, den flyger på mej istället. Den gör som anfall på mej och försöker gripa tag i mej med sina små klor. F#n! Fladdermusj#vel! Jag skulle aldrig ha öppnat den där j#vla luckan!

Mannen – Stå still, den går på vibra—-

Telefonen – pip pip pip dör, slut på batteri…

Fladdermusen landrar på varmluftspumpen på väggen och sitter och kippar efter andan. Stackars lilla krake. Han piper och piper och ropar högt efter andra fladdermöss. Tror jag… Jag måste få ut den innan den stressar upp sej och får hjärtslag och dör. Jag öppnar vart enda fönster i hela huset. Kanske hade varit smart att gjort det innan man öppnade kaminluckan. Den flyger inte ut… Vad vet jag om fladdermöss? Dom kan typ ta 15000 mygg per dygn. Det hjälper ju inte nu. Öööm… Dom är nattdjur och ser ingenting på dagen. Den är blind, ja vad bra… Hur ska den då hitta ut? Om den är blind hur lokaliserar sej den då? Vibrationer! Jag vifta med handduken. Fladdermusen fick tokspel igen och flög från vägg till vägg och landade tillslut på gardinstången och skrek ut sitt pipljud igen. Nu var det bara en decimeter kvar till fönstret men han hittade inte ut i alla fall. Jag viftade lite med handduken i fönstret och plötsligt så pep fladdermusen till och flög ut. Ååh! Vilken lycka!

Jag blev nästan stolt. Jag kan leda en fladdermus! Jag tittar på lillkillen som sitter och ser helt chockad ut. Jag tänkar att: F#n, nu kommer han att bli rädd för allt som flyger. Han kanske blev skadad för livet. Vi fortsätter med grötmatningen och stoppar i telefonladdaren och ringer upp Mannen och berättar att fladdermusproblemet är löst.

Jag släpper ner lillkillen ur matstolen och han går… Ja, det har jag ju glömt bort att berätta! Han kan gå, nu, lillkillen! Helt själv! Han går och småspringer och ibland börjar han halvt hysteriskt stampa med fötterna i golvet. Ja… tillbaka till att jag släpper ner honom… Han går fram till kaminen och säger: Dä, dä, dä. Och pekar på luckan. Han rycker lite i handtaget och säger: Dä! Det kan ju inte vara en till! Jag öppnar försiktigt luckan och visar lillkillen att det finns inget där. Fladdermusen har redan flugit ut. Ett stort moln med aska blåser ut och jag skickar fort igen luckan igen. Nej! Inte en till! Vi står kvar och kollar in genom det sotiga glaset. Det är tyst och stilla. Om det nu är en till där inne så får han inte komma ut för ens han piper och studsar runt, så att vi vet att han är där inne. (Jag har öppnat luckan och kollat flera dagar i sträck nu, bara för att försäkra mej om att det inte är flera fladdermöss där inne)

Jag hann inte få nått kort på fladdermusen, det var för mycket kallabalik för att jag ens skulle fundera på att leta fram en kamera och ta kort på den. Men den lämnade några sotiga askmärken på tapeten när den dunsade in i väggen. Det syns tydliga vingmärken (dock inte hela bredden, för den var ganska stor, ca 2 dm mellan vingarna) och sen nån plutt, kanske en bajs eller ett ”organmärke”, kanske…

Jag visste inte ens att vi hade fladdermöss här. Jag har aldrig sett nån förut. Jag har önskat att det fanns eftersom vi har så mycket mygg och knott. Så nu ska det här snickras massor av fladdermusholkar så dom slipper bo i skorstenen.

Eftersom jag inte har bloggat ett dugg på ca 2 veckor och har två vägnings- och mätningsresultat att redovisa så slår jag ihopp dom i ett inlägg istället för två.

Vägning nr 23; Veckan före Midsommar, då jag fyllde år, så blev det inte så noggrannt med vare sej diet eller träning. Gången innan hade jag ju gått upp, visserligen i muskelmassa men det kändes ändå inte bra. Förväntningarna på veckans resultat var ganska låga.

Jag har också fixat en fiffig tabell så att det är lättare att se resultaten.

Resultat i vikt

Veckans viktnedgång	Viktnedgång sen Januari	Gravidkilon	Total viktnedgång
-0,6 kg	- 11,9 kg	35 kg	- 34,6 kg

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – -

Resultat i mått

Kroppsdel	Veckans måttresultat	Totala måttresultat sen Januari
Arm	-	- 8 cm
Bröst	-	- 6 cm
Under bröst	-	- 4cm
Midja	-	- 6 cm
Linning	-	- 9 cm
Stuss	-	- 10 cm
Lår	-	- 16 cm
Knä	-	- 8 cm
Vad	-	- 2 cm
(Resultatet är dubbelt för armar och ben, eftersom jag har två av varje, men jag slår ihop resultatet till en, i en ruta)
Total måttminskning sen Januari:	-	- 69 cm

Det var väl inga resultat att direkt jubla över men jag är glad att det inte är upp. Tråkigt, ingen förändring på måttena den här veckan heller.

Vägning nr 24; Förra veckan. Eftersom jag väger och mäter på fredagar så blev ju hela Midsommarhelgen med på den här veckans vägning och då kan jag ju knappast säga att jag skötte mej. Det var inte för ens på måndagen som jag satte fart igen men resten av veckan skötte jag rätt så bra i alla fall. Men höga förväntningar kan jag ju inte säga att jag hade, minst minus 0,5 kg så skulle jag vara nöjd.

Resultat i vikt

Veckans viktnedgång	Viktnedgång sen Januari	Gravidkilon	Total viktnedgång
-1,3 kg	- 13,2 kg	35 kg	- 35,9 kg

 - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - -

Resultat i mått

Kroppsdel	Veckans måttresultat	Totala måttresultat sen Januari
Arm	-	- 8 cm
Bröst	- 1 cm	- 7 cm
Under bröst	- 1 cm	- 5 cm
Midja	-	- 6 cm
Linning	- 1 cm	- 10 cm
Stuss	-	- 10 cm
Lår	-	- 16 cm
Knä	-	- 8 cm
Vad	- 2 cm	- 4 cm
(Resultatet är dubbelt för armar och ben, eftersom jag har två av varje, men jag slår ihop resultatet till en, i en ruta)
Total måttminskning över hela kroppen:	- 5 cm	- 74 cm

Jag är mycket nöjd med den här veckans resultat! Jag passerade det tredje delmålet i vikt, igen, det målet som jag redan nått men gick upp igen (muskler, men ändå…)(Viktigt att poängtera!). Plus att jag passerade 70 strecket, med råge, i måttresultaten. Jag är väldigt glad!

Jag tänker börja lägga till lite mera kolhydrater i min diet. Mannen har börjat jobba på hemmaplan och kommer hem varje dag och då är det lite enklare om vi kan äta samma mat. Han går inte på någon diet utan vill hellre ha vanlig husmanskost. Husmanskost är inte dålig mat. Jag kan äta vilken husmanskost som helst men bara lägga lite mindre kolhydrater på tallriken. Så vi får väl se, den här veckan, hur det kommer att påverka mina resultat. Spännande!

I dag är det min födelsedag! I dag har jag traskat runt i den här världen i 32 år! 32 år! Det låter mycket… Men jag försöker inte se åren som att jag blir äldre, utan bara lite klokare. I dag, den 22:a juni 2010, är jag lite klokare än jag var den 22:a juni 2009. Förstå vad vis jag kommer att vara den 22:a juni 2070.

Solen skiner och himlen är klarblå, inte ett moln så långt ögat kan nå, än i alla fall. Vi har varit på långpromenad nu på morgonen, ätit frukost och tagit itu med alla hushållsbestyr. Lillkillen sover och hundarna ligger ute och solar sej på gräsmattan. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra idag. Det är inte likt mej. Jag har alltid någon plan, alltid något som ska göras. Men i dag är det min födelsedag och jag brukar alltid hålla den fri. Nu är jag i och för sej hemma, eftersom jag är mammaledig, men om jag har ett jobb så jobbar jag aldrig på min födelsedag. Jag har en enda dag på hela året som är min egen dag och då tänker jag inte jobba eller göra något annat heller, för den delen, som jag inte vill göra. Det är min fridag!

Jag hade ju mitt lilla kalas i lördags och då serverades det jordgubbstårta. Det har blivit lite av en tradition att det alltid ska vara jordgubbstårta när jag fyller år så då kan man ju inte komma efter 32 år och bryta den traditionen.

I dag är vi helt själva, jag och lillkillen. Det blir nog en hel utedag i solen. Till kvällen funderar jag på om vi ska ha en filmkväll (jag tittar på film och lillkillen ligger och snosar och sover). Kanske det blir ett Kill Bill-maraton. Jag har sett den säkert 20 gånger förut eftersom det är en av mina absoluta favoritfilmer och när jag är själv hemma en kväll och bara vill ha det bra så blir det oftast den eller nån annan Tarantinofilm. Kanske det blir lite chips och dipp och Coca-Cola till också. Diet? Vaf#n, det är ju min födelsedag! Det är ju min fridag, när jag får göra allt jag vill och äta allt jag vill och konsekvenserna tar vi en annan dag. Nu ska jag nog ta och gå och lägga mej en stund på gräsmattan och sola lite tillsammans med hundarna.

En till vecka med mycket att göra, baka och städa och stå i. Men jag har legat hårt i med träningen. 90 minuters långpromenad på morgonen och 30 – 45 minuters trampning på Orbin på kvällarna. Plus att det har blivit en hel del tid i trädgården med krattning, gräsklippning, grävning osv (Man ska inte underskatta lite kroppsarbete, bra alternativ träningsform). Men ändå så kändes det inte bra. Jag hade magkatarr i nästan en hel vecka med förstoppning och inte ville den släppa till fredagen, inte. Med en veckas matintag i magen så är det inte så kul att ställa sej på vågen.

Vägningen: Plus 1,4 kg! Jag får panik på det här!!! Som tur är så är min våg utrustad med fler funktioner än bara totalvikten. Fettmassan visade en minskning med 3,1 kg, muskelmassan visade en ökning med 3 kg och vattenmängden visade en ökning med 3,5 kg. Det är ju inte första gången det här händer efter att jag ökat på träningen men varje gång så blir jag lika besviken på att jag gått upp i vikt. Även om jag vet att det är bra vikt. Så nu är jag tillbaka bakom målsnöret på mitt tredje delmål med 1 helt kg. Minus 34 kg totalt (11,3 kg sen mitten på januari).

Mätningen: Plus, minus 0 cm, igen… Så tråkigt! Det är mätningen som är roligast men nu har det inte hänt nått på två veckor… Visst, jag kan se skillnader ändå, med bara ögat. Benen har blivit slätare (jag vet var varenda grop sitter), muskeldelningar syns och det har blivit en ny form på både rumpan och benen. Men det är just därför jag tycker att det borde synas på måttbandet också. Så jag står fortfarande kvar på minus 69 cm, fördelat över hela kroppen, sen i mitten på januari.

Det känns som om jag har en riktig dipp nu i mitt vägande, mätande och dietande. Det är bara träningen som funkar som den ska. Det har varit mycket den sista tiden. Det började med Jacks 1-årskalas, syrrans kalas, mannens lillebrors student och nu senast, i helgen, mitt födelsedagskalas (jag fyller inte än, men snart!). Nu väntas bara Midsommar så kanske man kan få några rena bull/kak/tårt-fria veckor framöver. Det här har inte bådat gott för min bikiniform. Det är tur att vi har en egen pool här hemma, mitt ute i skogen.

Det har inte blivit mycket skrivande den sista tiden, eller, rättare sagt det börjar bli en dålig vana. Jag har inte haft nått, som jag anser, som vettigt att skriva och då har jag hellre låtit bli. Jag är väldigt glad och tacksam för er som fortfarande tittar in på min sida och undrar varför jag inte skriver nått nu för tiden. Så det känns som jag behöver ge er nått litet om vad som hänt i alla fall.

Mannens lillebror har tagit studenten så det har varit mycket att åka och titta på och fotografera, balen, karnevalen och själva studentdagen.

Grattis min lilla svåger! 45 år kvar till pensionen! Se till att hitta nått bra arbete du trivs med så du står ut till dess. Om inte annat, välbetalt.

Studentkalaset blev här hemma hos oss och en studenttårta ska man väl ha att fira med. Den här gången gjorde jag den ljus turkos med rosa och vita blommor. Rosa för att han hade en rosa blomma i kavajen på balen och gav rosa blommor till sin flickvän, som också tog studenten (grattis till dej också!) och som hade en jättefin rosa klänning på sej på balen.

När allt firande var över så var det som om luften gick ur mej, lite grann. Jag brukar ju studsa upp igen och ha massor av planer för vad jag ska göra nu. Men nu har planerna legat utomhus, i trädgården, men vädret har inte varit det bästa. Och på nått konstigt vis så har jag inte haft några reservplaner, väldigt ovanligt. Jag har kännt mej helt ur balans och fruktansvärt okoncentrerad. Idag hade jag stora ambitioner när jag gick upp i morse, dagen började bra men så har lillkillen kinkat och varit grinig hela dagen. Det hör inte till vanligheten här men jag tror att det är mer tänder på gång. Näsan rinner som en vattenkran på den lilla stackaren och han har svårt att sova. Det är inte lätt att vara liten.

Jag stressar upp mej bara för att jag är okoncentrerad och jag känner mej helt oanvändbar och onödig. Min tinitus har skrikit i mitt öra hela dagen och överröstat alla idéer jag har, allt jag tänkt på och allt jag skulle ha gjort. Nu är dagen slut, det är mitt i natten och det är inte för ens nu jag börjar känna mej lite lugnare. Av nån konstig anledning så har jag tv:n på, fast jag inte tittar på den, och det är en av mina hatfilmer: Fyra bröllop och en begravning. Jag hatar den, jag hatar Hugh Grant, jag hatar allt med den ..#.. filmen. Nä, nu är det väll bara att knäppa av och gå och lägga sej och samla tankarna så man kanske får nått gjort i morron. Det ska ju bli sol!