Jag går runt här hemma och trampar och funderar på om jag ska skriva nått på bloggen. Det var ett tag sen…

Det har varit mycket den sista tiden. Eller, inte direkt under sommaren men då ville jag ju göra annat. Vara ute, greja, sola, bada, umgås med alla andra som hade semester. Men sen blev det inskolning på dagis i mitten på augusti. Sen började jag jobba den 1:a september och det blev en lite kaosartad omställning i min strukturberoende hjärna.

Lillkillen har varit förkyld ända sedan första veckan på inskolningen. Han har aldrig tidigare, i sitt ettåriga liv, varit sjuk så han har många sjukdomar att vänta. Och i söndags fick han ögoninflamation också. Så vi har varit hemma sedan dess. Jag vab-ar för första gången. Det var ju en upplevelse i sej… Ringa till 1,2,3,4,5,6 ställen och förklara hur läget är. Beställa papper som ska skickas hit, lämnas där, skickas dit och hit och dit igen. Lillen snorar, snörvlar och ögonen rinner och är knallröda. Feberna går upp, feberna går ner, febern går upp… Han sover mest hela dagarna. Kommer upp en timme eller två och kör gärnet i en kvart, resten av tiden försöker han kämpa emot tröttheten och bara vill vara uppe och leka men är mest gnällig och sur för att han egentligen inte orkar.

Jag går runt och trampar och tittar på allt jag skulle kunna göra medans han sover men kommer mej inte för med nått vettigt. Jag har nån konstig känsla i mej, som ångest, fast annorlunda. Det känns som om jag skolkar från jobbet. Jag är ju inte sjuk (förkyld men inte tillräckligt för att vara hemma-från-jobbet-sjuk). Mina första år på gymnasiet hade jag inga problem med att skolka från skolan. Då var man fortfarande liten och naiv och hade attityden ”skiter väl jag i”. I dag är man ”vuxen”, hängiven sitt arbete och lön-törstig. Mitt lilla prestationsångestmonster har vaknat och misshandlar mej konstant. Jag har ju nyss börjat jobba…

Men så fort man vänder tanken över till lillkillen så är det ju han som är den viktigaste lilla varelsen i hela universum. Han ska alltid må bra och gör han inte det så ska mamma alltid vara där och ta hand om honom tills han blir bättre. Lilla plutte snutten… Men när han sover och mamma inte har nånting att göra så kan hon ju alltid skriva nått… Nu har jag ju inte skrivit nått på, typ, 3 månader (förutom fladdermusinsidenten) och jag borde ju ha massor att skriva. Och det har jag ju också… Massor! Hjärnarkivet är i explosionstillstånd men vart ska jag börja? Hur mycket tid kommer jag ha till att skriva? Efter lite överläggning med mej själv och mej själv (jag hävdar att jag är flera eftersom jag kan inte ha alla konstiga tankar som far runt där uppe så det måste finnas nån mer här inne som inte alltid är vid sina sinnes fulla bruk) (men jag är inte schitzofren!) så kom vi fram till att vi smyger igång skrivandet lite och sen visar det sej hur ofta jag hinner med det. Det har ju, trotts min frånvaro, varit inne ett hundratal personer på bloggen och kollat om jag skrivit nått dom senaste tre veckorna. Så nån av dom borde ju varit inne för att dom vill läsa vad jag tänker och funderar på. Jag vill inte skrika ut ”I´m back!!!” utan bara viska att jag är på smygande ingång.

Jag tänker inte leta bloggämnen utan ta det som ligger närmast i hjärnarkivet för jag behöver lite utrymme där för att kunna fundera på nya oviktiga saker. Så vem vet vilka oviktiga/viktiga funderingar som kommer ut härnäst…