Ja, det var ju egentligen länge sen det var fredag och vägning men jag har haft lite att stå i, som vanligt… Jag hade mycket att pyssla med förra veckan så nån sträng diet och tuff träning blev det inte direkt att tala om. Så när fredagen började närma sej så önskade jag att den här veckan inte hade någon fredag…

Vägningen: Minus 0,2 kg. Inte mycket att hänga i granen men det är inte upp i alla fall. Jag har nu gått ner 35,4 kg (varav 35 gravkilon, 12,7 kg sen i mitten på januari).

Mätningen: Plus, minus, 0… Jag hade inte direkt förväntat mej nått annat heller, det har inte känts nån förändring och inte synts nån heller. Nästan lika jobbigt som att gå plus. Så det står fortfarande kvar på minus 69 cm, fördelat över hela kroppen, sen mitten på januari.

Snart är det fredag och vägning igen… Och jag kan ju inte påstå att jag känner mej i form för den här vägningen heller… Men jag jobbar på det. Det har blivit mycket fusk, som vanligt… Men jag har ökat träningen. Jag brukar ju gå 90 minuter (7-8 km) varje morgon och nu har jag lagt till 30 minuters trampning på Orbin på kvällarna. Vi får se om det ger nått bra resultat. Än känns det inte så…

Solen skiner och vi har redan hunnit varit ute i 1,5 timme på en långpromenad. Nu har vi ätit frukost, matat djurena, plockat fästingar, diskat och städat undan men innan vi går ut igen så måste jag ju göra ett inlägg. Det är ju fredag och den viktigaste dagen på hela veckan. Det är ju då jag får resultat för veckans möda. Det blev inte lika mycket träning som det var tänkt, jag har prioriteret att få vara ute i solen och greja i trädgården istället, trampa på en tråkig maskin kan man göra ickesoldagar. Morgonpromenad varje morgon har det blivit i alla fall och 2,5 timmars gräsklippning (det räknas som träning för mej eftersom jag har en ”vanlig gräsklippare”), vedstapling och en massa andra rörliga trädgårdsaktiviteter.

Vägningen: Minus 0,7 kg! Tredje delmålet är nått! Gravidkilona är borta!!! Jag hade i och för sej hoppats på att ha gått ner lite mer så att jag kom en bra bit ifrån platågränsen men jag har ju i alla fall passerat den med 0,2 kg. Jag har nu gått ner alla mina 35 graviditetskilon. 12,5 kg sen i januari. Så nu ändrar jag lite i hur jag beskriver hur mycket jag har gått ner: 35,2 kg (varav 35 gravkilon och 12,5 av dom har jag minskat sen i januari).

Mätningen: Minus 1 cm på midjan, 2 cm på lår (1 cm på vardera) och 2 cm på knä (1 cm på vardera). 4 cm till på midjan så är jag tillbaka till ”normal”. Mycket skönt att det var benen som minskade den här veckan. Dom har alltid varit mitt problemområde och det fläsket brukar sitta som berg så det var skönt med en minskning på det området. Totalt så har jag minskat 69 cm, fördelat över hela kroppen, sen i mitten på januari.

Eftersom jag har nått tredje delmålet och därmed gjort av med alla gravkilona så ska jag göra en liten summering, när det gäller måttena: Armarna har minskat med: 8 cm (4 cm på vardera). Bröst har minskat med: 6 cm. Under bröst har minskat med: 4 cm. Midjan har minskat med: 6 cm. Linningen (bulan) har minskat med: 9 cm. Rumpan har minskat med: 10 cm. Lårena har minskat med 16 cm (8 cm på vardera). Knäna har minskat med: 8 cm (4 cm på vardera). Vaderna har minskat med 2 cm (1 cm på vardera). Totalt så blir det 69 cm!

Men jag är inte klar än! Det svåra nu är att jag inte har några riktiga mål mätta i vikt. Vikten i sej har egentligen aldrig bekymmrat mej, det är utseendet. Så nu går jag efter utseendet som mål men eftersom det är ganska svårt att veta vart målena är då så kommer jag att ha varje 5 kg som delmål tills jag når ett bra resultat. Var är slutmålet då? Ja, inte vet jag… Men jag skulle tro att det är nånstans 10 – 15 kg till. Det visar sej under resans gång.

Nu ska vi ut i solen och bygga ett nytt tillhåll till den jättestora paddan som vi hittade igår. Jag råkade rasera hans ”hus” när jag behövde en massa stenar till vattenfallet i dammen, som jag håller på att bygg. Men jag har sparat några stora stenar och har hittat en perfekt plats till paddans nya hus, som ligger alldeles i anslutning till dammen. Jag tror att han kommer att bli mycket nöjd!

Ja, jag vet, solen skiner och jag har bloggförbud men idag har jag varit upp sen kl 6 och har bara varit inne ca 2 timmar sammanlagt, så idag känner jag mej berättigad att få sitta här en liten stund.

Det blir lite miljö-aktivist-Jessica-bloggande idag. Det här är nått jag har tänkt på länge att skriva om. Jag har ju berättat förut att det är ofta under mina morgonpromenader som jag får mina idéer om vad jag ska skriva. Det är under den tiden och den aktiviteten som min hjärna går på högvarv. När man går längs en väg (i mitt fall en mindre landsväg) så slås man av hur mycket skräp som ligger och dräller överallt. Dikena är fullsmetade med godispapper, ölburkar, läskburkar, cigarettpaket, snusdosor, pizzakartonger, kebablådor, tamponger (!), plastpåsar, McDonalds-skräp! Närmaste McDonalds ligger ju fem mil bort! Alla som är lite obeservanta har nog säkerligen upptäckt det här också men dom flesta bryr sej inte så mycket om det. Jag bryr mej, jag stör mej, jag blir så arg och förbannad på alla lata idioter som ”städar” bilen när dom är ute och åker och låter någon annan städa upp efter dom sen. När dom uppfostrar sina barn så lär dom dom att slänga skräpet i soptunnan (vilket många barn är väldigt duktiga med att göra) och när dom sen kommer till skolan så är roliga timmen inställd för att dom ska ta på sej varsin gul väst och ut och städa vägkanterna eftersom dom där präktiga-slänga-skräpet-i-soptunnan-vuxna har städat bilen påväg hem. Schyst!

Dom flesta vet väl att allt skräp, som inte är nedbrytbart, är dåligt för miljön. Det är ju inte nedbrytbart! Jag har nog omedvetet undvikit att skriva om det här eftersom det är som att tala med en vägg så fort man yttrar ordet miljö men idag läste jag en artikel i en tidning som verkligen fick mej att bara vilja skrika ut till världen: skärp er för fan!!!

Jag citerar artikeln: Så kan du rädda en kossa! Burkar som kastas ut från bilen hamnar ofta på åkrar. När lantbrukaren skördar sitt foder splittras aluminumburkarna och blandas i ensilaget. När korna får i sej fodret orsakar burkresterna svåra skador i magen. Korna lider och dör helt i onödan. Drygt tvåtusen (!) kor varje år får sina magar söndertrasade av sylvassa burkrester. Släng därför inte burkar i naturen. – Bönderna gör vad de kan för att städa undan före skörden, men burkarna är lätta och blåser in på åkrarna, säger Kristina Sergerström på Lantbrukarnas riksförbund.

Hur får man idioter att förstå att dom låter sina egna barn springa runt i dikena och städa skräp, och kossor att äta sönderflisade burkar så att dom dör, bara för att dom lata idioterna inte orkar leta rätt på en soptunna?! Hur svårt kan det vara?

Nu har jag varit borta igen… Eller, borta och borta… Jag har faktiskt varit hemma, mest hela tiden… Men det har varit strålande solsken i flera dagar!!!

Det har varit en lång vinter med mycket, mycket snö (för en gångs skull) och då blev det mycket innegöra, sitta framför tv:n och datorn och inte göra särskillt mycket nytta alls (förutom snöskottningen då…). Så nu, när det äntligen är sol och varmt, helt underbart väder, så bestämde jag mej för att jag skulle ha bloggförbud, eller rättare sagt datorförbud, och tv-förbud, till och med inne-förbud(!). När det är fint väder ska man vara ute. Sitta inne och glo kan man göra när det regnar. Men lessna inte för det (om det nu är någon som har saknat mej), jag kommer skriva när det är dåligt väder och jag inte har någon lust att vara ute. Här är ju Sverige och här har vi ju svensk sommar och är den här sommaren som en vanlig svensk sommar så kommer det nog att bli en hel del bloggande i alla fall… Så småningom.

Men jag tänkte att jag kunde uppdatera lite om vad som hänt, när jag ändå sitter här:

Lillkillen, som numera tittulerar sej som storkillen (hela 1 år fylld!), har fått en tand till. Han har nu två undertänder och två framtänder i överkäken. Flera är nog påväg eftersom han konstant kliar sej i munnen. När jag var till Mauritius var jag orolig att han skulle ha hunnit börja gå innan jag kom hem. Turligt nog så hade han bara ägnat sej åt krypningen, dock i en mängd olika varianter beroende på om han ska ha nått med sej när han tar sej framåt. Måndagen efter jag kommit hem (kom hem på söndagen) så satt han på golvet och lekte och jag satt i soffan bredvid och vek lite tvätt, helt plötsligt så tar han tag i gåvagnen och reser sej och traskar iväg. Bara sådär! Precis som om det hade varit hur lätt som helst. Sen gjorde han samma sak igen och igen och igen. 4 gånger på rad! Jag hann till och med få med det på både bild och film. Man kan nästan tro att han väntade med sitt framsteg tills mamma kommit hem.

Sen dess har jag bara väntat på att han ska släppa taget och ta några steg själv. Han går ju riktigt bra med stöd så det borde ju inte vara så svårt att gå helt själv. Så idag, i köket, stod han och höll i mitt ben, jag lagade mat och skulle flytta på mej för att ta något från bänken vilket gjorde att han var tvungen att släppa taget och blev stående själv (det har han i och för sej kunnat länge) men istället för att sätta sej ner på rumpan så tog han ett stort kliv, helt själv, fram till bänken! Det kanske inte låter mycket men för mej så var det ett stort kliv, helt själv, till att lära sej gå!

Vi var på 1-årskontroll i måndags och fick längd och vikt uppdaterade. Längden är nu 81 cm och vikten är 12355g. Han har ökat markant på länden vilket självklart resulterar i att han ökat i vikten. Tur är väl det så han inte ser undernärd ut, stackaren. Följer man medelkurvan (vilket han aldrig gjort) så är han nu som en 1,5 åring. Men varför vara normal när man kan vara onormal?! Det blir ju mycket mer intressantare då!

Idag är det min lillasyster, Josefins, födelsedag! GRATTIS, GRATTIS, GRATTIS!!!

Hon är fyra år yngre än mej, så hon fyller sisådär 21 år idag… Ja, nått sånt, det låter väl bra?! Så idag blir det kalas med tårta och bullar och en massa andra godsaker (diet tar vi i morron).

Grattis, igen! Jag älskar dej Lillstrumpa!

Det här börjar nästan bli en ful, dålig ovana av upprepningar men som så många gånger tidigare så har jag fuskat, igen… Fy schäms!!! Jag sa ju förra veckan att nu är det skärpning, ingen semester längre, köra hårt osv, osv… Jo, veckan började ju bra. Sen blev det kalas med tårta och kakor. Sen var det ju några som inte kunde komma på själva kalaset som kom i veckan istället och då blev det mer tårta och kakor. Men emellan allt kalasfikande så har jag dietat som jag ska och varit ute och gått mina morgonpromenader. Men på grund av allt fusk så var jag ganska orolig att jag skulle gått upp, igen.

Vägningen: Minus 0,8 kg! Jag vet inte riktigt hur det gick till… Men jag tänker inte fundera så mycket på det heller. Ner är bra, upp är dåligt och även om jag fuskade och gick ner så var det nog bara en engångsföreteelse och jag vågar inte chansa och fortsätta fuska (ska på kalas i morgon också… okej, lite fusk, då…) Nu har jag gått ner 34,5 kg av mina 35 graviditetskilon. Nu är det nära att dom är borta, gravkilona. Sen i mitten på januari så är det minus 11,8 kg.

Mätningen: Minus 1 cm på linningen och minus 1 cm på rumpan. Rätt ställen, fortsätt så! Linningen är ju där min berömda bula sitter så när den minskar så jublar jag högre än när något annat minskar. Förut har min mage sett avhuggen ut precis under bulan. Den har liksom varit kantig men nu börjar den runda till sej lite och ser inte lika hängig ut längre. Det är på bättringsvägen i alla fall. Totalt så har jag minskat 64 cm, fördelat över hela kroppen, sen i mitten på januari.

Jag är så nära mitt tredje delmål nu så att jag nästan når målsnöret. Förra veckan halkade jag ju tillbaka en bit men kunde förvånandsvärt återhämta mej den här veckan. Hur det nu gick till…? 0,5 kg kvar. Men det är fortfarande 0,5 kg. Och precis där jag befinner mej just nu är min allra svåraste platå. Innan jag blev gravid så låg jag runt den här vikten och pendlade 1-2 kg upp eller ner men det var nästan helt omöjligt att komma över den här platån. Nu har jag legat här runt 6 veckor och stampat och det värkar inte hjälpa att bara dieta. Eller rättare sagt, jag vet att det inte hjälper att bara dieta just nu. Nu behöver jag träna mer, träna hårdare. Jag måste höja ribban och ge nästan allt. För kommer jag bara över den här gränsen så brukar det gå lite lättare sen. Eller, det kan kanske bero på att jag oftast då brukar ha kommit in i träningen och tycker att det är roligt så att det bara går av farten…

Nu duggar det inte tätt mellan inläggen längre… Jag har varit lite stressad inför resan och barnkalas osv, osv… När jag är stressad tänker jag dåligt. Eller jag tänker för mycket, på förberedelserna, så allt annat bara ligger i skuggan och väntar på bättre tider… Nu börjar det bli lite lugnare och jag börjar återhämta mej och hjärnkapaciteten är i full rullning igen.

Jag har varit inne och tassat på det här ämnet förut men nu har jag kommit på fler grejer som jag skulle vilja ha svar på. Det är ämnet: den kristna tron, och som jag skrev i det förra inlägget (som jag länkar till längre ner) så respekterar jag alla som har en kristen tro eller någon annan tro också för den delen. Alla får tro på vad dom vill men jag måste ha bevis för att tro på något. Och då måste man ju fråga om man inte vet…

Första funderingen: (den fanns med i det förra inlägget också) Var låg Eden? Var ligger paradiset som Adam och Eva bodde i? Det beskrivs i Bibeln att jorden var ett enda stort paradis från början där allt var frid och fröjd och helt underbart. Men det kan ju inte ha varit så att Adam och Eva sprang runt på hela jordklotet och blev lurade av slingriga ormar att äta förbjudna äpplen. Så, var, i vilket av våra nuvarande länder låg Eden som Adam och Eva bodde i?

Andra funderingen: Adam och Eva blev avvisade från paradiset Eden för att Gud blev besviken på dom för att dom åt av den förbjudna frukten. Vart tog dom vägen då? Jag trodde att hela jorden var ett enda stort paradis… Vilket av våra nuvarande länder ingick inte i paradiset och var en så pass dålig plats att bo på för att det skulle bli en bestraffning?

Tredje funderingen: Noa fick i uppgift av Gud att bygga en ark. Gud tyckte att alla andra människor, förutom Noa, var elaka och ovänliga och han ansåg därför att hans underbara värld var förstörd och ville börja om från början. Han sa åt Noa att lasta in två, en hona och en hane, av alla världens djur i sin ark och tillslut han själv och hans familj. Sen fyllde Gud hela jorden med vatten i en veckas tid så att allt annat liv dog och han kunde starta en ny perfekt värld igen. (Hur gjorde han med fiskarna? Kan man dränka en fisk?) Då undrar jag… Tycker han, Gud, att hans värld är perfekt nu? Krig, svält och elände. Miljöförstöringar, psykopater, mördare, våldtäktsmän… Jag tror inte jag behöver räkna upp fler… Missöden. Varför börjar han inte om nu? Eller, nu… Hur länge har inte världen sett ut såhär? Eller, ja, den blir ju bara värre och värre men nån gång borde väll han få nog och dränka alla igen?

Fjärde funderingen: Om det nu är Gud som styr över världen som sin lilla nickedocka, varför skadar och dödar han en massa oskyldiga (troende?) människor genom att se till att det blir naturkatastrofer och liknande? För det måste ju vara han som gör dom, för det är ju han som styr över världen? Det kan ju omöjligt vara så att alla människor som drabbas är syndare. Eller, om det nu är så att alla som drabbas är syndare så är dom ju inte dom enda. Ska han döda oss, syndare, långsamt istället? Eller är det bara ren och skär kollektiv bestraffning när några oskyldiga råkar ryka med?

Femte funderingen: Var ligger himlen? Där uppe? Men där är ju rymden, Universum… Universum är ju oändlig så himlen kan ju inte finnas bortom Universum, för Universum tar ju aldrig slut… Då måste ju Himlen vara en planet? I vilket solsystem ligger den, då? Och heter den planeten ”Himlen”? Det finns inte någon planet eller stjärna i vårt solsystem, Vintergatan, som heter Himlen i alla fall…

Jag måste ju fråga, för jag har ju inte fått några svar, än. Det är inte så att jag söker en massa svar för att jag en dag ska bli kristen, jag vill bara få svar för att jag en dag ska bli en mer förstående människa för dom som har en kristen tro. Om mej själv så tror jag att Gud (om han nu finns…) ser mej som en av sina små syndare och det skulle nog krävas många tusen böner för att han skulle förlåta mej. Och jag hatar att fjäska för folk…

Nu ska jag sluta kritisera alla kristna (för det är egentligen inte kritik, det är bara frågor…) och låta dom tro på vad dom vill men om dom vet svaren på mina frågor så får dom gärna tala om dom för mej. Ja, självklart kan jag läsa, och därför skulle jag kunna läsa Bibeln, men jag har lite koncentratrationssvårigheter och Bibeln är en väldigt komplicerad bok men när jag har läst ut boken jag läser nu så ska jag försöka ge Bibeln en ärlig chans (för 10:e gången…).

Om ni missade förra inlägget, där jag också hade funderingar om det här ämnet, så hittar ni det HÄR!

Min lillkille har blivit storkille! Igår fyllde han 1 år och som den prins han är så skulle han självklart få ett storslaget kalas med hela släkten och många fina presenter. På morgonen fick han presenter av mamma och pappa och en av dom blev en succé, djurtåget som spelar, blinkar och rullar.

Efter mycket funderingar om vad det skulle bli för tårta till kalaset så bestämde vi oss för att det skulle bli en grön tårta, nått med grodor och det ledde ju självklart till Kermit. En Kermit-tårta helt enkelt. En tredimensionell Kermit-tårta.

Men födelsedagsbarnet fick självklart en egen tårta att kladda med.

Sen blev det mycket lek och stoj med alla kusinerna. Alla nya grejer måste ju provas, som den fina fjällräven ryggan till exempel. Redo inför dagisstarten till hösten.

När kalaset var över var våran lilla 1-åring helt slut men sov ändå bara i drygt 1 timme sen ville han komma upp och leka lite mera med sina nya grejer.

Våran lilla 1-åring… Jag tror alla föräldrar förundras över hur fort 1 år går. Innan man fick barn tänkte man inte så mycket på det. Nu ser man det lilla knytet utvecklas och växa och fördubbla eller kanske till och med tredubbla sin storlek. Dom börjar röra på sej, prata, härmas och göra precis som vi. Det är nästan helt ofattbart att för bara ett år sen var det en liten plutt som låg still där man la han och gnydde eller skrek lite när han var hungrig. Mycket mer än så hände inte. Nu är det full fart från morgon till kväll.

Visst minns man ibland vad det har varit för väder vissa dagar förra året, som midsommar och julafton och såna där andra väderberoende dagar. Men den dagen ens barn föddes då minns man allt. Första dygnet, när jag blev igångsatt (när han inte ville komma ut), så var det åska och oväder hela dagen. Nästa dag var det strålande sol hela dan och framåt kvällen när solen började gå ner då ville han titta ut (med tvång i och för sej…). Våran lilla solstråle.

Själva födelsedagen är nog den man alltid kommer att tänka på varje år ens barn fyller år. Och varje år kommer man att förundras över hur fort det har gått sedan han föddes. Om 20 år och Jack kanske har flyttat hemifrån, kommer man ringa och gratta och dra hela historien, med väder och allt, vad som hände för exakt 21 år sedan. Och det kommer fortfarande kännas som att 21 år sedan var som om det var igår.

Det blev ju ingen vägning förra veckan eftersom jag var på Mauritius så jag kände mej riktigt orolig för den här veckans vägning. En hel vecka med efterrätter varje dag, bröd till maten, amerikanska pannkakor med lönnsirap till frukost, fruktdrinkar i tid och otid i baren… Samtidigt ville jag ha semester och äta allt jag ville och inte bry mej om nån diet eller vägning. Så orolig var jag i morse när jag skulle ställa mej på vågen, jag var rädd för att jag skulle gått upp mycket, typ 5 kg. Det kändes inte som om jag skulle gått ner i alla fall.

Vägningen: Plus 0,4 kg. Inte så farligt i alla fall. Jag är rätt nöjd ändå för jag hade räknat med mycket mer. 0,4 kg kan man kanske skaka av sej på en vecka, det hade varit värre om det var 5 kg. Nu har jag backat lite igen och gått ner 33,7 kg av mina 35 graviditetskilon (jag vill fortfarande se dom som mina graviditetskilon, det känns mycket bättre då). Minus 11 kg sen mitten på januari.

Mätningen: Minus 2 cm på bröst, 1 cm under bröst och 1 cm på lår (2 cm, 1 på varje). Det är konstigt, jag minskar i mått men går upp i vikt. Jag tror att det beror på skinnet den här gången. Det håller på att dra ihop sej. Jag är inte lika sladdrig och rynkig längre. Det blir bättre och bättre för varje vecka även om det är mycket kvar. Detsamma gäller bulan på magen, den har inte minskat i mått men den har blivit lite, lite tajtare. Totalt så har jag minskat 62 cm, fördelat på hela kroppen, sen mitten på januari.

Nu är jag hemma, tillbaka till verkligheten igen. Nu är det ingen semester längre. Nu är det diet och träning för fulla muggar. Jag var bara 0,9 kg från mitt tredje delmål innan jag åkte, nu är jag 1,3 kg ifrån, istället. Så nu är det ingen rast och ro längre. Även om jag fuskade rejält på resan så kände jag själv att jag hade ändrat mej, tankemässigt. Jag hoppade över sånt som jag annars bara äter för att äta, sånt som jag inte är överförtjust i, sånt man bara stoppar i sej, som glass och kakor till exempel. Jag har ett annat sätt att prioritera idag, när det gäller mat, nu känner jag efter först om jag är hungrig, eller sugen, innan jag stoppar i mej nått onyttigt. Och det är ju det som är det egentliga målet, den egentliga förändrigen; Medvetenheten i vad jag stoppar i mej. Med den medvetenheten så kommer det sakta men säkert att bli bättre, med vikt och mått, eftersom det inte är okontrollerat längre. Beroendet av att stoppa i sej onödig, onyttig mat är inte fysiskt, det är enbart psykiskt.

Nu är jag hemma i Sverige igen (eller ja, nu och nu, jag kom ju hem i söndags…) (efter lite osäkerhet i flygtrafiken, med askmolnet).

Det är svårt att hitta nått att skriva om resan för det enda jag tänker är UNDERBART!!! Snacka om drömresa! När vi steg av planet på Mauritius stod det en skylt med texten ”Welcome to Paradise” och det kan man verkligen säga att det var, Paradiset.

Jag har bott på hotell två gånger tidigare i mitt liv så man kan inte säga att jag är direkt kräsen av mej när det gäller standarden. Men det här! Det här hotellet är femstjärningt och riktigt, riktigt lyxigt. Blomhalsband och drinkar när man kom. Servitörer som ideligen sprang runt och frågade om man ville ha nått. All Inclusiv i alla barer och restauranger, bara gå och plocka och beställa och ingen nota i slutändan. Fri minibar på rummet. Golfbilar som körde en till och från rummet. En serveringsbil som körde runt på stranden med öl, dricka, vatten, mackor, sallader osv. Trerätters middag varje kväll eller buffe. Farligt, farligt. Gratis är väldigt gott. Pråper klädsel, högklackat, långbyxor, klänningar på kvällstid till middagarna. Bilden visar beachpartyt som dom ordnade för oss (special eftersom jag åkte med PartyLite-arna). Ett bevis på finheten på hotellet är för mej; väldigt, extremt fint hotell när det är piccolos som springer runt med sånadär vagnar med guldiga stålbågar som man kör väskor i, ni vet såna som man alltid ser glida förbi i filmer när dom är på lyxigaste, lyxigaste hotellet. Jag tror att ni har märkt att jag är ganska stolt över min resa. Jag har i en hel vecka blivit tilltalad; Madame eller Madamoselle (osäker på den stavningen…) ”How are you today, Madame?”, ”Do you want some champagne, Madame?”, ”Is everyting to youre satisfaction, Madame?” Jag fick inte ens lägga min servett i knät själv.

Här kan ni kolla in hotellet. Går man in och kollar på rooms & rates så kan man hitta vårat rum. Deluxrummet. Gå på en virituell rundtur. Det går inte att se riktigt allt, som våran walk-in-closet till exempel (vilken jag också var väldigt stolt över). Vill ni se mer av hotellet så finns det ett bild-galleri också. (Det fanns till och med ett dagis på hotellet!) Det ser precis ut som det gör på bilderna. Brödet på borden och till och med servetterna är vikta på samma vis. Allt man kunde köpa på hotellet var ganska dyrt. Ungefär tre gånger så dyrt som om man köpte samma grej i byn bredvid. Billigaste massagen kostade 600 svenska för 30 minuter, dom som tog massage tyckte att det var väl spenderade pengar i alla fall.

Nu sitter ni säkert och väntar på att jag ska sluta skriva och visa några smaskiga bikinibilder av mej själv men då lär ni få vänta. På bilderna som jag är mera påklädd på så är jag aldrig själv och jag vill inte lägga ut bilder på andra som jag inte har tillstånd av att göra det och skulle jag klippa ut bara mej så blir det bara porträttbilder och såna har ni ju redan sett i tidigare inlägg. Så jag visar lite djur istället. På Mauritius ska det inte finnas några farliga, giftiga djur men det fanns ju dom som var mer obehagliga än andra. Spindlar, naturligtvis, även om jag inte såg några jättar.

Näst sista kvällen hittade jag den här i mina byxor, som låg fint ihopvikta i våran lyxiga walk-in-closet. En kackerlacka! Bortser man från spröten så var den minst 5 cm lång. Senare samma kväll dök det upp en till, då började jag skaka och packa ner alla mina kläder i resväskan (så var det med den lyxiga, fina garderoben…)

Dom här två geckosarna var våra husdjur på balkongen. Kräldjur kan jag stå ut med, dom äter kryp. Men om en 10 cm gecko kalasar på en 5 cm kackerlacka skulle väl han vara mätta i en vecka och ganska värdelös som krypätare. Kanske skulle införskaffat en varan på rummet istället.

Det värsta med den här resan är att det kommer att bli fruktansvärt svårt att toppa den med nått annat. Alla andra resor och hotell kommer att vara B i jämförelse med den här. Jag behöver väl egentligen inte säga det igen men jag är ganska stolt över att jag har fått gjort den här resan! Jag hade ganska mycket att säga i alla fall, än UNDERBART, och för att inte bli mer långrandig än såhär så slutar jag tjata nu. God natt!