Det var ett tag sedan jag bloggade. Lite nya rutiner i min vardag med nytt jobb etc gör att man ibland får prioritera annorlunda. Dock har jag idag inte kunnat låta bli att sätta mig vid tangentbordet med tanke på debatten om barnfattigdom i allmänhet och Ronneby i synnerhet som blossat upp lokalt på sistone. Först var det Centerns Tim Svanberg som engagerat sig i frågan i sin riksdagskampanj. Igår kom SVTs Uppdrag Granskning där den mest kände svenske grävande journalisten Jan Josefsson försökte nysta i frågan nationellt. Därefter har Ronnebys kommunalråd Roger Fredriksson (m) tagit till orda.
Mitt inlägg är betydligt mer blygsamt än alla bombastiska utfall som präglats i allt från insamlingsorganisationernas ledande företrädare till politiker med f d partiledaren Håkan Juholt (s) i spetsen vilka behövde en ”affärsidé” att bygga sin yrkesmässiga existens på, och i flera fall allt annat än ”fattigmanslöner” rakt ner i fickan varje månad.
Det finns i hela debatten en total avsaknad av akademisk stringens som jag menar är nödvändig. Det är vad man menar med ”barnfattigdom”! Man talar t ex om ”absolut fattigdom”, ”relativ fattigdom” och enbart om situationer där man inte har råd med det man själv uppfattar som ”livets nödtorft”. Men inte vad dessa uttryck innebär.
Jag tvivlar inte på att det inte finns barn som inte får rätt mängd och rätt sorts mat på bordet varje dag. Likaså att det inte finns barn som inte får vad man anser vara livets nödtorft. Det finns säkerligen även barn som är sura för att de inte får senaste modellen av den för stunden häftigaste mobiltelefonen. Men hela debatten flyter i allmänhet omkring så att när man debatterar verkar varje debattör ha sina egna definitioner. Skall debatten bli konstruktiv och kunna leda till att den fattigdom som finns kan undanröjas krävs just gemensamma definitioner och relevant statistik över hur stora de olika grupperna är. Först därefter kan man utifrån de givna förutsättningarna och olika former av värderingar komma med förslag till lösning av det man vill ändra på.
Tyvärr verkar det inte finnas just dessa defintioner, i vart fall inte någon som hörts i debatten. Hela debatten har istället blivit ett slagfält just för de som har andra syften med den, politiskt för att dra röster och ddärefter uppdrag i den världen, anställda i insamlingsorganisationer för att motivera sina egna anställningar genom att visa på höga insamlingsresultat. I det sistnämnda gäller det ju att ha något som får människor att släppa loss några tjugor, för innerst inne, vem kan vara emot utrotandet av barnfattigdom. Ett värdeladdat ord som väcker mycket känslor. Dock får man ibland vara så kall att man innan man börjar agera tänka till om vad man vill göra och för vem. Om detta lyser debatten fortfarande med sin frånvaro.
Varför hör man inga forskare yttra sig? Är de rädda för att placeras i något fack de inte vill placeras i och därmed riskera sin forskarkarriär, eller är det så att de finns men inte lyckats ta sig igenom mediebruset p g a t ex ett så akademiskt förhållningssätt att media inte förstått? Jag och säkert flera med mig väntar med spänning på svar!
