Inte heller jag kan låta bli att fundera lite över pensionsåldern som blivit en så het potatis sedan statsministern vädrat sina tankar på att höja den med 8 år. God tajming var det i alla fall. Efter en tid där all politisk bevakning varit riktad mot inre sönderfall hos Socialdemokraterna har han snott åt sig initiativet i den politiska debatten igen. Reaktionen från Socialdemokraterna, det största oppositionspartiet, har inte heller varit särskilt hårda. Möjligen förstår man även där att finansieringssystemet inte är helt säkert beroende på vilka nivåer man vill hålla sig kring. Eller är det möjligen så att deras talesman i pensionsfrågan, Tomas Eneroth, är försiktig för att han inte vet om han får fortsätta i rollen och då inte vill binda ris åt en efterträdare.
Som historiskt intresserad kan jag inte låta bli att göra en liten kort tillbakablick. Folkpension infördes i Sverige 1913. Pensionsåldern sattes till 67 år. Medellivslängden då var ungefär 60 år. Det är svårt att beräkna beroende på hur den då fortfarande existerande höga barnadödligheten skall hanteras när man räknar. Skulle samma princip för pensionsåldern gälla idag skull kvinnorna pensioneras vid 91 år eftersom deras medellivslängd idag är ungefär 84 år. Männen skulle på samma grund få gå ”redan” vid 86. Om vi istället ser till hur det var för 50 år sedan då ATP-systemet höll på att implementeras som bäst så har medelåldern för både män och kvinnor ökat med ungefär 8 år. Pensionsåldern är densamma. En höjning till 75 år är således inte mer dramatiskt än att man anpassar sig till läget i början av 1960-talet och räknar upp pensionsåldern med medellivslängden.
Nu är ju frågan betydligt mer komplicerad, vi har t ex inte samma typ av arbetsliv idag. Många jobb har försvunnit och många har kommit till. Utan att veta utan bara göra en gissning har ändå medelarbetstagaren inte samma jobb med tunga lyft och annan dålig arbetsmiljö idag. Men däremot har med all sannolikhet tempot ökat och försämrat arbetsmiljön på ett annat sätt. En annan sak jag gissar är att skillnaden mellan olika arbeten idag är större. Det finns ju i andra debatter en diskussion om kollektivavtal är rätt sätt att sätta regler för arbetslivet då det är mycket mer individuella förutsättningar som styr arbetslivet.
Den stora utmaningen för de som är engagerade i att få bra pensionsregler torde vara att anpassa det till de enskilda individerna och inte betrakta alla människor i klump. Vissa människor vill jobba länge. Jag tänker då t ex på den 79-årige grävmaskinsförare som för några veckor sedan intervjuades i radio och hoppades kunna jobba till han blev 90. Men det finns de som inte vill jobba hur länge som helst. Det finns vissa jobb som inte lämpar sig för att ha hur gamla personer som helst. Men det finns även jobb som är utmärkta för att inte säga bäst för dem som har lång erfarenhet att falla tillbaka på. Utmaningen är att hitta en lösning som uppfattas som rättvis och även ger den möjlighet att överleva som vill gå redan vid t ex 60. Som det ofta sägs är det viktigt att systemet vinner legitimitet i så stora kretsar som möjligt, annars kollapsar systemet.
Det krävs även en attitydförändring på arbetsgivarsidan. Jag har själv t ex de senaste 15 åren varit en fri yrkesutövare, främst som redovisningskonsult. Ibland funderar man på att söka sig ut på arbetsmarknaden som löntagare igen, inte minst kan det vara lite ensamt att vara ensamföretagare. Dock brukar det stanna vid att jag själv inser att jag har fått hjärnan inpyrd av den gamla slagdängan att har du passerat 45 så är du körd av olika orsaker, allt från att man inte är formbar till att man inte orkar med i ungdomens tempo. Tyvärr tror jag det är vanligt att man tror så, men jag hoppas att jag har fel.
Ett exempel från äldre tider som kan tjäna som modell för hur man skulle kunna agera. En del militärer kunde få gå i pension väldigt tidigt förr. Om jag minns rätt så togs möjligheten till pension redan vid 45 bort så sent som i början av 70-talet. 50 var en inte ovanlig pesnsionsålder. Icke desto mindre lär dessa pensionärer varit efterfrågade i vissa yrken. Då de hade känsla för god ordning, vana vid att lyda order och att ge order och få dem åtlydda lär de ha varit eftertraktade som butikschefer i större kedjor.
Idag har vi fortfarande idrottsvärlden som något att studera. De flesta idrottsutövare har sin största karriär mellan 20 och 30. Men efter denna karriär är det inte helt ovanligt att man går över som tränare eller annan ledare. Många får en stor framgång även där.
Det är ett mycket bra initiativ statsministern tog när han förde ämnet på tal för det krävs att vi dryftar frågan ordentligt. Men det är inte något som sker i en handvändning. En sak tycker jag dock statsministern omedelbart kan ta initiativ till. Se till att han rensar upp i den flora av alldeles för generösa regler som råder bland politiker. Vi har här i Blekinge ett färskt exempel på ett avgående landstingsråd som trots ännu inte fyllda 50 kan avgå med 36000 i månaden till hon fyller 65 år. Många andra politiska uppdrag har avgångsvillkor att man vanligen efter 8 år kan få en viss inkomstgaranti utan minsta försök att få ett nytt jobb. Sådant ofog faller tillbaka på alla partier oavsett partifärg. Och även om politiker har ett viktigt uppdrag som har sina specifika förutsättningar så är det inte så märkvärdiga att man skall ha livstidsgaranti för inkomster fjärran från de som man under sin aktiva politikertid har att styra över.
