Inte heller jag kan låta bli att fundera lite över pensionsåldern som blivit en så het potatis sedan statsministern vädrat sina tankar på att höja den med 8 år. God tajming var det i alla fall. Efter en tid där all politisk bevakning varit riktad mot inre sönderfall hos Socialdemokraterna har han snott åt sig initiativet i den politiska debatten igen. Reaktionen från Socialdemokraterna, det största oppositionspartiet, har inte heller varit särskilt hårda. Möjligen förstår man även där att finansieringssystemet inte är helt säkert beroende på vilka nivåer man vill hålla sig kring. Eller är det möjligen så att deras talesman i pensionsfrågan, Tomas Eneroth, är försiktig för att han inte vet om han får fortsätta i rollen och då inte vill binda ris åt en efterträdare.

Som historiskt intresserad kan jag inte låta bli att göra en liten kort tillbakablick. Folkpension infördes i Sverige 1913. Pensionsåldern sattes till 67 år. Medellivslängden då var ungefär 60 år. Det är svårt att beräkna beroende på hur den då fortfarande existerande höga barnadödligheten skall hanteras när man räknar. Skulle samma princip för pensionsåldern gälla idag skull kvinnorna pensioneras vid 91 år eftersom deras medellivslängd idag är ungefär 84 år. Männen skulle på samma grund få gå ”redan” vid 86. Om vi istället ser till hur det var för 50 år sedan då ATP-systemet höll på att implementeras som bäst så har medelåldern för både män och kvinnor ökat med ungefär 8 år. Pensionsåldern är densamma. En höjning till 75 år är således inte mer dramatiskt än att man anpassar sig till läget i början av 1960-talet och räknar upp pensionsåldern med medellivslängden.

Nu är ju frågan betydligt mer komplicerad, vi har t ex inte samma typ av arbetsliv idag. Många jobb har försvunnit och många har kommit till. Utan att veta utan bara göra en gissning har ändå medelarbetstagaren inte samma jobb med tunga lyft och annan dålig arbetsmiljö idag. Men däremot har med all sannolikhet tempot ökat och försämrat arbetsmiljön på ett annat sätt. En annan sak jag gissar är att skillnaden mellan olika arbeten idag är större. Det finns ju i andra debatter en diskussion om kollektivavtal är rätt sätt att sätta regler för arbetslivet då det är mycket mer individuella förutsättningar som styr arbetslivet.

Den stora utmaningen för de som är engagerade i att få bra pensionsregler torde vara att anpassa det till de enskilda individerna och inte betrakta alla människor i klump. Vissa människor vill jobba länge. Jag tänker då t ex på den 79-årige grävmaskinsförare som för några veckor sedan intervjuades i radio och hoppades kunna jobba till han blev 90. Men det finns de som inte vill jobba hur länge som helst. Det finns vissa jobb som inte lämpar sig för att ha hur gamla personer som helst. Men det finns även jobb som är utmärkta för att inte säga bäst för dem som har lång erfarenhet att falla tillbaka på. Utmaningen är att hitta en lösning som uppfattas som rättvis och även ger den möjlighet att överleva som vill gå redan vid t ex 60. Som det ofta sägs är det viktigt att systemet vinner legitimitet i så stora kretsar som möjligt, annars kollapsar systemet.

Det krävs även en attitydförändring på arbetsgivarsidan. Jag har själv t ex de senaste 15 åren varit en fri yrkesutövare, främst som redovisningskonsult. Ibland funderar man på att söka sig ut på arbetsmarknaden som löntagare igen, inte minst kan det vara lite ensamt att vara ensamföretagare. Dock brukar det stanna vid att jag själv inser att jag har fått hjärnan inpyrd av den gamla slagdängan att har du passerat 45 så är du körd av olika orsaker, allt från att man inte är formbar till att man inte orkar med i ungdomens tempo. Tyvärr tror jag det är vanligt att man tror så, men jag hoppas att jag har fel.

Ett exempel från äldre tider som kan tjäna som modell för hur man skulle kunna agera. En del militärer kunde få gå i pension väldigt tidigt förr. Om jag minns rätt så togs möjligheten till pension redan vid 45 bort så sent som i början av 70-talet. 50 var en inte ovanlig pesnsionsålder. Icke desto mindre lär dessa pensionärer varit efterfrågade i vissa yrken. Då de hade känsla för god ordning, vana vid att lyda order och att ge order och få dem åtlydda lär de ha varit eftertraktade som butikschefer i större kedjor.

Idag har vi fortfarande idrottsvärlden som något att studera. De flesta idrottsutövare har sin största karriär mellan 20 och 30. Men efter denna karriär är det inte helt ovanligt att man går över som tränare eller annan ledare. Många får en stor framgång även där.

Det är ett mycket bra initiativ statsministern tog när han förde ämnet på tal för det krävs att vi dryftar frågan ordentligt. Men det är inte något som sker i en handvändning. En sak tycker jag dock statsministern omedelbart kan ta initiativ till. Se till att han rensar upp i den flora av alldeles för generösa regler som råder bland politiker. Vi har här i Blekinge ett färskt exempel på ett avgående landstingsråd som trots ännu inte fyllda 50 kan avgå med 36000 i månaden till hon fyller 65 år. Många andra politiska uppdrag har avgångsvillkor att man vanligen efter 8 år kan få en viss inkomstgaranti utan minsta försök att få ett nytt jobb. Sådant ofog faller tillbaka på alla partier oavsett partifärg. Och även om politiker har ett viktigt uppdrag som har sina specifika förutsättningar så är det inte så märkvärdiga att man skall ha livstidsgaranti för inkomster fjärran från de som man under sin aktiva politikertid har att styra över.

Ronnebypartiets Sune Håkansson ställer i fullmäktige en interpellation till Utbildningsnämnden om marknadsföringskostnaderna för kommunens skolor. Så här låter den:

Under den senaste tiden har det i massmedia förekommit en diskussion kring det faktum att kommunerna använder allt mer pengar till marknadsföring av sina skolor. Kommunernas försvar har varit att i annat fall försvinner än fler elever till de konkurrerande friskolorna.
Ett dilemma i sammanhanget är utformningen av de kommunala bidragen till friskolorna. Principen är att först beräknas vad en elev kostar i den kommunala verksamheten. Därefter får kommunen betala exakt lika mycket per elev till friskolan.
Om då kommunen bestämmer sig för att öka sina marknadsföringsåtgärder med, exempelvis, 100 kronor per elev, stiger kommunens kostnader med 100 kronor, varför budgeten ökas med 100 kronor per elev. Då skall skolpengen till friskolorna öka med just 100 kronor per elev.
Friskolorna kan använda tillskottet på olika sätt. Ökade satsningar kan göras på undervisningen alternativt kan vinsten öka. Den tredje varianten, att friskolorna ökar sina marknadsföringsåtgärder, är i det här sammanhanget den intressantaste.
I förkortad form blir resultatet av kommunens ökade satsningar på marknadsföring att friskolorna ökar sin marknadsföring, med kommunen som betalare. Det kan ifrågasättas om slutresultatet blir fler elever i de kommunala skolorna.
Frågorna blir: Hur stora var kommunens marknadsföringsåtgärder inom skolans
område under år 2011?
Hur stora satsningar är budgeterade under 2012?
Har utbildningsnämnden tagit någon hänsyn till att ökade
kostnader för marknadsföringen också innebär högre
utbetalningar till friskolorna?

Sune Håkansson
Ronnebypartiet

I dagens BLT finns en stort uppslagen artikel om moderaten Alexander Wendts förslag att bygga ett helt nytt sjukhus istället för att renovera de två gamla inför de investeringsbehov som finns. Man har frågat ett antal personer vad de tycker och det är både politiker och allmänhet som tillfrågats. Ett svar som förbryllar mig något är från kommunalrådet i Olofström, Margareta Olsson (s):

”Jag är inte tillräckligt insatt i landstingspolitiken och kan inte avgöra om det är bäst att ha ett eller två sjukhus i länet. För oss i Olofström är det viktigare att veta att vi får en god vård, och att den är tillgänglig, än om det sker vid ett eller två sjukhus. Jag skulle vilja trycka på just tillgängligheten. Jag har inga synpunkter på var sjukhusen ska ligga. Men det är bra om vården är nära befolkningen.” (Bild 11/17)”

Nog syns det mer än väl att partipiskan viner. Ena stunden är hon inte insatt i landstingspolitiken?!?, nästa stund kan hon inte avgöra om det skall var ett eller två sjukhus i länet och så småningom kryper det fram att tillgängligheten är viktig. Nog verkar det finnas sympati hos Margareta Olsson för att behålla Karlshamns lasarett men uppenbarligen får hon inte säga så för bossarna i Karlskrona. Tänk ve och fasa om det bara blir ett sjukhus i länet och det inte ligger i Karlskrona. För Karlskrona-bossarna Johansson och Sandström torde det vara samma sak som att inte ha något i Blekinge alls.

Det som dock är verkligen beklämmande är när ett heltidsarvoderat kommunalråd säger att:

Jag är inte tillräckligt insatt i landstingspolitiken

Det är förvisso så att ett kommunalråd styr inte över landstinget. Men ett kommunalråd har sina egna invånare som arbetsgivare och skall se till deras bästa. Det är därför rent skamligt att Margareta Olsson efter mer än 10 år som kommunalråd inte har bättre koll på vad som är ett minimum av tillgänglighet och därmed kan svara på frågan om man vill ha ett eller två sjukhus. Svaret kunde ju varit:

”Ja visst kan vi utreda möjligheten att bara ha ett sjukhus, men då är avståndet till Karlskrona och Kristianstad för långt för oss i Olofström.”

Frågan om sjukhusets lokalisering är en het potatis som väcker oro i västra Blekinge, då SKALL ett kommunalråd hålla sig informerad för att kunna påverka de som har att fatta besluten. Jag kan bara tänka tanken att det handlat om en stor industri som övervägt att lägga ner verksamhet och ställt till oro. Då hade det varit fart på sossen när ”kapitalet” hade ”övergivit” folket. I ett kommunalråds, och för övrigt övriga kommunalpolitikers, uppgift ligger inte bara att styra den egna kommunen, man skall utöva påtryckning på andra som påverkar invånarnas vardag, och då spelar det ingen roll om det är ”kapitalet” i Göteborg, ”borgarna” i regeringen eller ens egna partivänner i landstinget som man riktar sig mot. Kommuninvånarna betalar kommunalrådets lön.

Jag är själv uppvuxen i Göteborg och lärt mig mycket av det ”politiska hantverket” där. Den som oftast styrt stan de senaste 25 åren var den gamle metallarbetarbasen på SKF, Göran Johansson. I flera avseenden är det en gammalmodig poltiker när man hör på hans syn på politiken, men en sak hade han klart för sig. Hans motto var: Göteborg först! Sedan spelade det ingen roll om motparten var hans egna partivänner i regeringen. Lojaliteten stod alltid till göteborgarna och det han uppfattade som bäst för dem.

Den andan borde socialdemokrater i Blekinge också ha som ledstjärna. Men Margareta Olsson kanske inte heller förstått att det är kommuninvånarna som gett henne uppdraget. Inte partiet, och definitivt inte partibossarna i Karlskrona!

Frågan är inte lätt att svara på. Rapporteringen via landstingets hemsida är minst sagt diffus. På BLT:s ledarsida rapporterar Inga-Lena Fischer betydligt mer fylligt än landstinget själva. Uppenbart har man försett presskonferensens besökare med betydligt fler siffror än man gjort till allmänheten via hemsidan. Med tanke på att det förra året inte beviljades ansvarsfrihet för Landstingsstyrelsen är 2011 års resultat mycket intressant. Om man från styrelsens sida inte lyckats vända skutan och i vart fall få ett nollresultat är risken stor att fler i den politiska ledningen får följa Marie Sällström och gå i ”pension”. Med tanke på att ordförande Kalle Sandström inte suttit så länge på sin post lär dock inte ”pensionen” nå upp till några 36000 i månaden. Och vad skall han då leva av?

När man läser Landstingets hemsida:

http://www.ltblekinge.se/arkiv/nyheteromlandstinget2011/battreekonomiilandstingetblekinge.5.44e52928134d512ddb280002280.html

uppstår en del frågor. Varför har man t ex inte lagt ut någon sammanfattad uppställning i siffror på resultatet? Det enda man möter är en massa pladder om hur bra allt är, t ex:

”åtgärder inom personalområdet, till exempel minskade kostnader för vikarier och timanställda, externa konsulter och stor restriktivitet när det gäller återbesättning av tjänster, utbildningar och resor”.

En annan kommentar på sidan är att man sänkt sina kostnader med 100 miljoner.

Inga-Lena Fischer skriver:

”Både Kalle Sandström och Peter Lilja sa att det är en helt annan stämning ute i organisationen, präglad av tillit och framåtanda. Peter Lilja talade om ett tillåtande, mer resonerande klimat, ett klimat för att göra fel. Med det menade han att det nog har tagits ett och annat felaktigt beslut, men då är man inte sämre än att man backar och tar om.”
Och nog är det riktigt att man tillåter att göra fel, inte minst för Kalle Sandström med tanke på den utblivna ansvarsfriheten.

Det jag däremot undrar är hur bra kontakt de har med verksamheten. Samtidigt som jag skriver dessa rader kan jag på SVT Blekingenytt höra ett inlägg från Blekingesjukhuset om hur man går på knäna. Visst är det bra med ett tillåtande klimat, men det räcker inte när personalen inte orkar.

Resultatet lär vara + 3 miljoner på en omsättning på 3500 miljoner. Med min erfarenhet av redovisning och att göra bokslut inser jag att mycket handlar om beräkningar av skulder som t ex pensionsskulder och olika avsättningar för upplupna kostnader. Därför vill jag vänta med kommentarer om detta resultat. Men jag kan inte komma ifrån att jag tycker att detta i princip ”0-resultat” ger upphov till misstanke om att beräkningar kan vara ”generösa” med tanke på vad som står på spel för ledningen. När man från landstinget t ex försöker sig på ett resonemang om engångsposter som inte skall räknas in, men som drabbar alla landsting, därtill upplyst i en mystisk fotnot blir jag än mer misstänksam. Som 1980-talets mest kände svindleridömda företagsledare Refat El-Sayed skulle ha sagt: ”Här ligger en gravad hund!”

För några dagar sedan läste jag en kommentar på Facebook som löd så här:

”tycker att (s)krisen bör retirera från förstasidorna en liten stund så vi får andas. Har en fräsch ide: de som är engagerade och vill förändra samhället i socialdemokratisk riktning skulle kunna bilda en organisation för att kunna prata med varann, alldeles direkt liksom, utan att proppa till all offentlig debatt. Man skulle kunna kalla det för politiskt parti?”

Den som skrev det var Folkpartiets tidigare partiledare Maria Leissner. Jag måste säga att jag gillade inlägget och tryckte således på ”Gilla”-knappen. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på varför jag och många andra som definitivt inte är sossar ändå med spänning följer då många mediarapporterna om vad som just nu pågår inom socialdemokratin. Vill man hårddra det kan man t o m påstå, med rätta, att jag själv någonstans på marginalen bidrar genom att inte bara skriva detta blogginlägg utan även det föregående.

I mitt fall kan jag se två saker som gör att jag följer debatten trots att jag är övertygad om att medierna skulle kunna hitta nog så mycket andra intressanta frågor att belysa. Detta skulle dessutom kunna ske genom att man inte upprepar samma nyheter femtioelva gånger varje dag utan kanske bara ett par.

Det första är det historiska. Socialdemokraterna har varit dominerande i svensk politik de senaste 80 åren. 49 av dessa satt man ensamma i regeringen. 10 av dem i koalition med Bondeförbundet (numera Centerpartiet). 6 av dem i en samlingsregering under andra världskriget med Bondeförbundet, Högern (ja Socialdemokratena har faktiskt suttit i regering med dem fast man ibland låtsas något annat) och Folkpartiet. I 15 år har olika borgerliga konstellationer regerat. En kommentar till Facebookinlägget från blekingebördige journalisten Pelle Thörnberg är klockren:

”Jag tänkte något liknande när statsminister Erlander lämnade över till statsminister Palme och sa ”Lyssna på rörelsen”. Alltså inte på folket, utan på rörelsen. Länge har detta land styrts utifrån ett enda partis definition. Minns hur socialdemokrater tyckte att landet var ”ockuperat” 1976-82 och 91-94. Jag tror det är politiska fantomsmärtor.”

Denna självgodhet och inställning att de själva är ett utvalt parti som SKALL styra Sverige, och när så inte är fallet så är det någon form av sinnesförvirring hos väljarna, håller nu inför öppen ridå på att rämna. Vill det sig riktigt väl (illa om man är sosse) så brakar partiet samman totalt på samma sätt som många andra imperier i världshistorien gjort som t ex Rommarriket och Sovjetunionen. Det går inte att komma ifrån att detta tänkbara scenario kan bli verklighet. Att även en stor organisation som Socialdemokraterna kan ställas inför talesättet ”Förr än du tror din dag till skymning hunnit”.

Det finns en annan sak jag för egen del inte kan bortse från beträffande det egna intresset. Det är det man kallar ”den enda sanna glädjen” d v s skadeglädjen. Personligen har jag sedan min tidiga ungdom i den socialdemokratiskt inpryda göteborgsförorten Hammarkullen tyckt mycket illa denna ”rörelse”. Om man som jag inte var sosse i denna miljö fick man höra massor av glåpord typ ”Hej på dig din jävla folkpartist!” när man kom till skolan om morgonen. Det var överhuvud taget ingen angenäm upplevelse att hamna i en politisk diskussion med en massa socialdemokrater när man inte var ”en av dem”. Det gjorde inte saken lättare att mitt politiska intresse på allvar kom 1976, d v s första året i den första perioden av ”ockupation”. Jag kan bara ana hur mycket värre det sedan hade varit om mina föräldrar varit LO-arbetar (båda var lärare) och man dessutom skulle få stå till svars som ”klassförädare”!

Det som alltid förvånade mig det var när de försvarade sin egen rörelse med att det var denna behandling deras egna förfäder och pionjärer fått utstå, och de förstod inte att de nu var i full färd att behandla sina egna meningsmotståndare på samma sätt. I sanningens namn var det faktiskt betyligt lättare att diskutera t o m med Hammarkullens stalinister i dåvarande KPML(r). Där handlade diskussionen om politik. Visst skillnaden i olika uppfattningar var avgrundslik, men det gick att diskutera med dem som bodde i Hammarkullen i alla fall.

Det är således inte så konstigt om man nu njuter av att se om det kanske är så att Socialdemokraterna nu är på väg att kasta sig själva i ormgropen och gå samma öde till mötes som en gång Ragnar Lodbrok i de isländska sagorna. Återstår gör då att se om de skriker samma sak som Lodbrok enligt sägnen skulle ha gjort:

”Grymta månde grisarna om de visste vad den gamle galten lider”.

Men då är det för sent att inse att det man behöver är inte bara att komma fram till vad man vill med partiet, utan även ta sig en funderare på hur man har uppträtt genom åren gentemot sina meningsmotståndare, vare sig dessa nu har kommit från LO-leden eller ej.

… då ärat ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad du var.
Ja jag vill leva jag vill dö i Norden.

Andra versen i Sveriges nationalsång klingar av någon anledning i mitt huvud när jag ser och hör Håkan Juholt hålla sitt avskedstal som partiledare. Lika symptomatiskt är det c:a en och en halv timme senare när partisekreterare Carin Jämtin håller sin presskonferens. Det vi ser är antagligen hur ledningen för det en gång statsbärande partiet handfallet tvingas inse att Socialdemokraterna är numer ett parti som alla andra, men man drömmer om de fornstora dagarna då man var de som satte den politiska dagordningen, det var de som styrde. Carin Jämtins felsägning att hela Sverige beklagar att Håkan Juholt avgår är symptomatisk för detta att hon inte förstår vilken tid hon lever i. Tydligen kom hon fort på sig och korrigerade till att alla socialdemokrater beklagar. Även där har hon fel. Utan alla läckor innifrån partiet, det har t o m talats om SMS innifrån verkställande utskottet till valda journalister, hade inte detta kaos som det en gång statsbärande partiet nu hamnat i inträffat.

Min bestämda uppfattning av vad som hänt inom Socialdemokratin är egentligen det som inte hänt. Håkan Juholt sa i sitt avskedstal att

”Jag är född socialdemokrat och kommer att dö som socialdemokrat”

Huruvida han vet att han var socialdemokrat när han kröp ur mammas mage kan man ju undra, men hans far var ju kommunalråd (S) och då sonen inte gjort revolt mot partivalet kan ju detta sägas vara sant. Men hur man kan vara så tvärsäker vid knappt fyllda 50 år att man säger att man skall dö som socialdemokrat visar på en total oförmåga att se sin omgivning ur ett förändringsperspektiv. Denna oförmåga torde vara en viktig orsak till partiets haveri.

För ett antal år sedan när Mona Sahlin var ny partiledare diskuterade jag det allmänna politiska läget med en aktiv socialdemokrat i Ronneby. Denna person var väldigt glad åt att Sahlin satt igång partirådet där man skulle diskutera igenom sin politik för att ta fram ett nytt program inför kommande val. Personen menade att partiprogrammet i vissa delar byggde på en omvärldsanalys som var aktuell 100 år innan. Av detta rådslag blev det inte särskilt mycket av. Allt för stora delar av partiets medlemmar inte begrep att det samhälle vi har idag inte är det samma som vi hade under partiets storhetstid på Erlanders och Palmes dagar.

Inte minst är det Socialdemokratins eget långa maktinnehav som spökar. Man har genomfört massor av reformer genom åren och dessa är i flera fall så heliga att man förmår inte, eller bara med yttersta svårighet, att ändra dessa när verkligheten visar att de inte fungerar längre. Det är t ex runt femton år sedan det gamla ATP-systemet pensionerades när man insåg att det så småningom skulle krackelera och ett nytt pensionssystem såg dagens ljus. Dock kan man ännu i breda socialdemokratiska led höra irritationen över att man inte behöll det gamla och gav efter för de politiska motståndarna. Vad 1990-talets socialdemokratiska ledning förstod, att partiet under stundom kommer att vara i opposition med jämna mellanrum, har fortfarande inte stora delar av partiet tagit till sig. För att inte få oönskade svängningar efter varje val gjorde den därför upp med fyra andra partier.

Partisekreteraren Carin Jämtin talade om att Socialdemokraterna var landets största parti. Visst, i senaste riksdagsvalet fick man knappt 36 000 fler röster än Moderaterna, vilket är historiskt mycket lågt. Och fortfarande har man överlägset flest medlemmar av svenska partier. Men i opinionsundersökningarna som publicerats senaste halvåret är det uppenbart att man har passerats med råge av moderaterna. Det är med tanke på dessa ras även rimligt att tro att det är den mest trogna kärnan som finns kvar, d v s ”de som tronar på minnen från fornstora dar”. Med en sådan inställning lär det bli svårt att glömma det som varit, att se verkligheten som den är även om man inte tycker om det, och att acceptera sådana lösningar på samhällsfrågorna som är nödvändiga även om man traditionellt varit emot dem. För att återknyta till inledningen av denna artikel så avslutar jag med de två verser av Du gamla, Du fria som tillkom 50 år efter de två första och som inte räknas som en del av nationalsången men är nog så talande om hur i vart fall den just avgångne partiledaren tycks resonera: Håll fast vid det gamla oavsett vad som händer!

”Jag städs vill dig tjäna mitt älskade land,
Dig trohet till döden vill jag svära.
Din rätt skall jag värna med håg och med hand,
Din fana, högt din bragderika bära.

Med Gud skall jag kämpa, för hem och för härd,
för Sverige, den kära fosterjorden.
Jag byter Dig ej, mot allt i en värld
Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden!.”

Är det kanske tid för att partiet byter ut Internationalen mot Du gamla, Du fria på sina kongresser nu?

Vi är flera som nu väntar på att Ronneby kommuns bokslut för 2010 skall bli klart. Det första där Alliansens budget legat till grund för verksamheten, dock med reservationen att större delen av förberedelserna för budgeten, direktiv m m gavs under det gamla sosse-fp-styrets tid.

Det största problemet är de sjunkande intäkterna till följd av befolkningsminskningen, men det är ju en lite annan sak. Den stora frågan är hur man tar sig ur detta. Då är det av största vikt att kommunen ägnar sig åt det som är kärnverksamheten, d v s främst utbildning, omsorg och viss myndighetsutövning.

En verksamhet som inte är kärnverksamhet är skogsförvaltning. Kommunen äger en hel del skog av olika orsaker. Den nu styrande alliansen har flera gånger under sin oppositionstid propagerat för att sälja av den då det inte är kärnverksamhet. Socialdemokraterna med stödpartier har motsatt sig detta. Främst Moderaterna skall ha en eloge för att de senaste åren ha varit det parti som tydligast påtalat att kommunen har ett skogsinnehav som inte motiveras av orsaker som att t ex ha en markreserv för olika andra ändamål. Initiativ för att sälja av icke kärnverksamhet har också tagits av dagens styrande ronnebyallians.

Enligt till mig inkommen uppgift lär det i dagsläget finnas avräkningsnotor hos Ronneby kommun för c:a 460 000 kronor där skogsprodukter lämnats till Viking Timber för att i sista led ge en inkomst till Ronneby kommun. Jag vet i skrivande stund inte om det är kommmunen som har en fordran eller om det finns någon mellanhand som har den. Detta är inte ovanligt i branschen. Oavsett om det i slutändan blir en förlust eller ej, så visar den emellertid på vilka risker det är att driva skogsrörelse. För kommunen är inte skogsrörelsen någon kärnverksamhet, och den ägnas således inte tillräcklig uppmärksamhet av ledningen som krävs för att inte råka illa ut. Jag har ingen information som gör att jag kan rikta kritik mot någon enskild handläggare på kommunen då jag inte vet vilken information man har suttit på. Det är bara det faktum att man har skogsrörelse som tar anställdas och ledningens tid i anspråk jag vänder mig mot.

Jag drar mig till minnes en händelse för bortåt 10 år sedan då frågan om avyttring av skogsfastigheter diskuterades under en budgetdebatt i fullmäktige. Den gången ironiserade socialdemokraternas Margareta Yngveson över hur dåvarande opposition kunde tänka sig sälja en tillgång som hade gett en hel del i intäkt det gångna året. Händelser som denna visar att det krävs tid, kunnande och riskvilja när man har skogsrörelse. Detta i sin tur kräver att det även är en kärnverksamhet vilket det inte är. Visst kan innehavet ge överskott vissa år. Kommer sedan en konkurs och orsakar stora förluster så kan flera års vinster lätt raderas ut och då är frågan om man fått igen något för de indirekta kostnader man haft men som inte syns i varje enskild avräkning eller årsbokslut.

Ronnebys sosseledare JanAnders Palmqvist aviserade i samband med valförlusten 2010 att han skulle dra sig tillbaka senast i samband med valet 2014 som ledande person för sitt parti. Spekulationerna har gått heta om vem som skall bli hans efterträdare. Många har uppfattat att Tommy Andersson har varit Palmqvist favorit, även om Palmqvist inte offentligt tydligt vädrat vem han tycker skulle vara bäste efterträdare. Från början var det tänkt att efterträdaren skulle ha utsetts våren 2011 för att få god tid på sig inför valet 2014 att förbereda sig. Det slutade med ett antiklimax då någon kandidat som föll för allas gillande inte kunde utses. Det är som bekant inte bara på riksplanet som Socialdemokraterna har svårt att utse ledare.

Nu löstes det genom att man sköt upp beslutet till våren 2012 för att ge avdelningarna chans att nominera en man och en kvinna som kandidat i sann politisk korrekt könsmaktsordning. Nu har vi gått över i 2012 och nomineringarna har börjat dimpa in. Vanligen välunderrättad källa gör gällande att en av de som nominerats och även tackat ja till att kandidera är förre ordföranden i Kommunfullmäktige och Ronneby arbetarkommun, Nils-Olov Olofsson.

Olofsson lämnade abrupt ronnebypolitiken efter valet 2006 i vad som av de flesta uppfattades som protest mot att Socialdemokraterna gick i koalition med Folkpartiet och Kristdemokraterna efter deras dåliga val detta år. Olofsson skall ha menat att det då blivit borgerlig majortitet, han räknade Sverigedemokraterna dit, och då var det enda ärliga att gå i opposition. Idag kan man ju ifrågasätta detta med tanke på att Sverigedemokraterna i princip alltid går i Socialdemokraternas ledband när det röstas i fullmäktige. Olofsson fick inte med sig sitt parti och lämnade därför politiken.

Andra kandidater som skall ha accepterat att kandidera är Monica Lindqvist, partiveteran med god stamtavla från Bräkne-Hoby. Hon har ändå ett relativt gott renomé bland de borgerliga, inte minst för sin totala avsaknad av den palmqvistska buffligheten. Magnus Pettersson, fram till nyligen ordförande för Kommunal i Blekinge, uppfattas som en mycket stark kandidat, i vart fall av LO-fraktionen. Bland övriga nomineringar lär finnas Annette Rydell från Eringsboda, som gjorde sitt första inlägg i fullmäktige i december efter ett år i församlingen.

Den tidigare mycket heta kandidaten Tommy Andersson lär ha tackat nej. Av andra kandidater som ansetts heta saknar jag uppgift om huruvida Jonni Karlberg, som lämnade fullmäktige för ett år sedan, är nominerad och hur han i så fall skulle ställa sig till det. Dock vet jag att det finns krafter i partiet som skulle välkomna hans kandidatur. En intressant situtaion skulle det kunna bli om det till slut blir Olovsson, Pettersson och Karlberg som gör upp om vem som skall leda partiet inför nästa val. Då har man tre personer som inte har tillgång till fullmäktiges talarstol innan valet. Det vore inte en helt enkel situation för partiet. Dessutom är partiet i stort behov av att ömsa skinn och få fram nya ansikten. Låt mig därför gissa på att det blir Monica Lindqvist. Det skulle innebära ett helt annat tonläge och en förnyelse av det traditionellt mansdominerade socialdemokratiska partiet i Ronneby. Men även för det politiska samtalet.

Så har åter en jul och nyårshelg passerat. Därav en orsak till att bloggandet varit skralt en tid, men förhoppningsvis skall det bli lite mer regelbundet. Ämnen brukar det finnas, men tid att skriva är ibland lite begränsad.

Igår kväll läste jag ett inlägg i Bengt Mauritzsons blogg, nyhetsförmedlaren som alltid är först med det allra senaste, om att försäljning av Järnaviks Camping står för dörren. Det är ingen nyhet att den majoritet som nu styr kommunen inte ser ägande av campingplatser som en kommunal fråga. Det som fick mig att hoppa till, av glädje, är Bengts uppgift om att det är i politisk enighet som campingplatsen nu säljs. Om detta stämmer är det verkligen tid att ta fram stegen och rita kors i taket. Då jag har fyra och en halv meter till taket så krävs det något extra för en sådan sak.

2005 motionerade jag i kommunfullmäktige om en försäljning. Alltså sju år sedan. Då avslogs motionen med röstsiffrorna 25 mot fösäljning, 23 för och en nedlagd. Då var jag inte ett dugg förvånad eftersom motståndarna till försäljning var socialdemokrater och vänsterpartister med en vurm för offentligt ägande i så gott som allt. Motiveringen för varför en försäljning inte skulle ske var även den ytterst traditionell. Det sades bl a att det var:

tillfredsställande med kommunen som ägare och garant för områdets framtida utveckling och utformning. Det allmännas intresse av tillgänglighet bör vara primärt i sammanhanget. Detta tillvaratas bäst genom kommunal ägo.

Om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu tänkt om och insett att utveckling och utformning av rekreationsområden kan ske utan att kommunen måste vara ägare är det ett framsteg i nytänkande. Långsiktigt är det även bra för Ronneby kommun om vi kan slippa öda tid på diskussioner där ena parten sitter med en världsbild som möjligen var modern vid tiden för andra världskrigets slut! De som då talade för motståndarna till försäljning var dåvarande kommunalrådet JanAnders Palmqvist samt en av hans utpekade kandidater som efterträdare, Tommy Andersson, som då var ordförande i den nämnd som campingplatsen lydde under.

Nytänkande är sunt. Själv har jag sedan motionen behandlats tänkt om på ett annat plan. Den som läser kommunfullmäktiges protokoll ser att jag har betäckningen ”FP”. Idag skulle det ha stått ”RP”, men det är s a s en annan historia. Däremot välkomnar jag att försäljningen kommer till. Bättre sent än aldrig. När försäljningen så småningom är genomförd är det ännu ett litet steg för den utvidgade Ronnebyalliansens strävan att renodla kommunens verksamhet till det som är kärnverksamhet.

Behandlingen av motionen kan läsas på kommunens hemsida § KF 144 2005-08-25. Sidan heter: http://www.ronneby.se/Global/Dokument/Protokoll/Kommunfullm%c3%a4ktige/Kommunfullm%c3%a4ktige%20%c3%a4ldre%20protokoll/2005/kf050825.pdf.
(Tyvärr fungerar inte länksystemet hos min bloggvärd)

Så har då även Ronneby kommun antagit sin budget för 2012 vilket jag skrev om för en vecka sedan ungefär. Det slutade nästan som väntat. Den med KD och FP förstärkta Ronnebyalliansen, samt obundne Marcus Jingfors röstade igenom liggande förslag med röstsiffrorna 25 för, 23 emot och 1 nedlagd röst. Åter visade denna omröstning att Sverigedemokraterna ingår i den socialdemokratiskt ledda oppositionen. Det som möjligen väckte lite uppmärksamhet var att vänsterpartisten Erik Ohlson lade ner sin röst för att han ansåg båda liggande förslagen för dåliga. Som gammal fritänkare måste jag ge Erik en eloge för att inte jamsa med flocken när han inte tycker att liggande förslag håller. Det är inte alltid uppskattat av de styrande. Möjligen kan man tycka att han då skulle lagt ett eget förslag. Detta är dock en omöjlighet i ett budgetbeslut om man inte själv deltagit i budgetberedningen. Där finns helt enkelt för många detaljer man inte på egen hand kan behandla.

Den intressanta debatten för dagen var annars den två timmar långa debatt som föregick budgetfrågan. Oppositionsledaren JanAnders Palmqvist (s) hade i en interpellation till kommunalrådet Roger Fredriksson (m) ställt frågan om inte förberedelserna för införande av LOV (Lag om valfrihet) skulle avbrytas p g a de vårdskandaler det rapporterats om på senare tid. Fredriksson ville inte avbryta men medgav att det inte var några bra saker som framkommit i rapporteringen. Palmqvist var även så vidsynt (ovanligt att använda det uttrycket om honom!) att han inte påstod att all offentligt driven verksamhet var perfekt, men att Ronneby borde avbryta förberedelserna för införande av LOV. LOV är för den som inte är insatt ett regelverk för hur enskilda människor i vård och omsorg själva skall kunna välja sina utförare av tjänsterna.

Därefter vidtog en debatt som visade tydligt vilka de två alternativen är i fråga om hur Ronneby skall styras. Socialisterna i Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, kvarvarande miljöpartist och Sverigedemokraterna vill ha politiska beslut för hur människor skall leva sina liv. Frihetstörstande Ronnebyalliansen vill att människor så långt som möjligt måste få chansen att själva styra sina liv.

Det som förvånar mig är att den socialdemokratiska ledningen med JanAnders Palmqvist och hans ”thinktank” Margareta Yngveson är så fastlåsta i gamla värderingar byggda på hur samhället såg ut för över 30-40 år sedan. Om de båda har läst de senaste veckornas artiklar i tidningen Dagens Samhälle om hur Moderaterna blivit de ledande parti för att de förstått att den stora gruppen människor idag inte är ”arbetarklassen” i den traditionella meningen, d v s LO-medlemmar med de lägsta lönerna, som ständigt måste räkna varje krona för att överleva. Dagens stora grupp går under benämningen ”medelklass” och återfinns både bland arbetare (LO-medlemmar), tjänstemän inom TCO och SACO, och småföretagare. De som har det svårast idag är de som inga jobb har alls.

Palmqvist sa rakt ut i debatten att han inte vill prioritera medelklassen. Man skall anpassa välfärdssystemen till de som har det allra sämst. Det han då vände sig mot flest gånger var möjligheten att göra tilläggsval i olika tjänster utöver det man får betalt av kommunen via skattsedeln. Han var rädd att detta skapar klyftor mellan de som kan betala och inte. Problemet är bara det att de som har det riktigt bra, låt oss kalla dem ”överklassen” alltid kan köpa sig extratjänster vare sig Palmqvist vill det eller ej. Såvida man inte inför gamla öststatsfasoner och kriminaliserar privata vårdföretag, men sådana tankar har jag ännu inte hört. Den grupp är idag rätt stor och det skulle då uppstå en marknad. Om då inte tillvalsmöjligheten finns hos den ordinarie utföraren av välfärdstjänster kommer denna grupp att söka andra lösningar istället. Detta i sin tur menar jag är ett större hot mot den generella välfärden än om den ordinarie utföraren får göra dessa tjänster. Och varför skall man först betala skatt och sedan inte kunna utnyttja den för att några politiker har bestämt vilken exakta röda nyans allt skall utföras i? Trycket från stora skattebetalare att sänka dem för att de inte får ens en rännil skulle bli hårt.

Det mest tröttsamma i debatten var emellertid Margareta Yngveson ständiga tjafs om ”stigmatisering”. Detta sociologiska uttryck verkar vara hennes favorituttryck.

Detta ord innebär ett nedvärderande utpekande, en psykologisk brännmärkning, ett ”vi mot dom”, ett förakt mot grupper eller enskilda personer som avviker från den egna samhällsnormen.

Yngveson menar att det är stigmatiserande för dem som inte har råd att göra tillvalen, och då inte alla kan göra det så skall ingen få göra det. Vad kan vara mer stigmatiserande mot den stora gruppen människor i det som kallas ”medelklass” än att säga till dem: ”Ni får inte göra några tillval för ni är så stygga och arbetar och tjänar för mycket pengar än vad den med lägsta inkomst gör. Därför skall ni straffas!” Margareta Yngveson har flera gånger använt detta uttryck. För mig är det mer än tydligt att hon verkligen föraktar de grupper hon inte lutar sin politska position mot, som verkligen nedvärderar och psykologiskt brännmärker folk som råkar ha lyckats skapa sig ett liv där man kan unna sig något mer än livets nödtorft och har mage att själv vilja avgöra vad detta skall vara utan att några rödskitiga fingrar lägger sig i. ”Vi” socialdemokrater skall styra ”dom” där borgarna i alla lägen. Måtte vi slippa få denna halvkommunist och hennes förlängda arm JanAnders Palmqvist tillbaka i maktposition. Då är vi snart nere under 20000 in invånarantal.