Människor växer och utvecklas hela livet. Chansen att man växer och utvecklas i samma takt är minimal. När jag då träffade ”Don” kom jag att konfronteras med nåt förföriskt men farligt. Det verkar vara en vän, men har en väldigt stark effekt som är svår att förklara, man måste uppleva det. Den effekten får en att göra saker man inte skulle ha gjort annars.

Hittar man den som kan stå ut med en… som inte vill förändra en, bestämmer hur man ska klä sig… eller tvinga en att äta fransk mat så är han kanske den för mig. I samma sekund som du säger ”ja” är du fast för resten av ditt liv. Jag sa ja!

Jag är ledsen. Jag visste inte hur jag skulle berätta saker för dig. Jag vet inte om du märkte det, men vi kommunicerade inte så bra. När nåt bra hände mig var jag rädd att du skulle göra så att jag mådde dåligt för det. När nåt dåligt hände mig var jag alltid rädd att du skulle säga ”jag sa ju det”. Jag vet inte om det alltid var så rättvist? Jag hade säkert skuld i den här cirkeln vi hamnade i. Du tror att dina ord inte påverkade mig. Men det gjorde de. Jag ville inte må dåligt för det här så jag väntade, tyvärr för länge. Och jag ville inte såra dig. Men tydligen gjorde jag det.

Ibland känns allt så underbart och det här är ett sånt ögonblick just nu! Då allt är så perfekt och underbart så att man nästan känner sig ledsen. För ingenting kommer nånsin att bli lika underbart igen. (Det kan göra mig deprimerad).

Det fordras ingen större analytisk förmåga för att dra slutsatsen att du var allt för mig…