Jag har gjort vad jag kunnat under en mycket lång tid. Jag har förlorat och ni har vunnit.

Den demokratiska processen har gjort sitt… nu fortsätter jag med den brådskande uppgiften att enas med mitt förstånd innan jag blir galen. Släpper det nu, orkar inte driva frågan längre.

Dom arrangerar alltid en enastående patetisk ursäkt. Jag börjar nästan beundra eran förmåga att orka arrangera dessa patetiska ursäkter. Känns skönt att jag äntligen insett att det finns en ”limit” för mig oxå.

Jag har förtjänat ett förtroende men fick det inte och som tack för det har en del av mig blivit oengagerad för en oskyldig.

Vissa kommer till himlen och andra inte, undrar vart? Jag tror mer på jultomten än på er! Hur kan man vara så trångsynt att man på fullaste allvar kan tro att livet ska vara så inrutat och komplicerat och att avvika från en så viktig detalj som att ta en ”power nap” ger dödsstraff! 

Nu är det slut på tjänster. Har kommit underfund med att jag kanske ska börja tycka om ordet NEJ! Livet handlar om att ge och ta. Ni får mig att känna mig så ensam att knappt tv:n kan hålla mig sällskap längre. Jag ska inte sänka mig till samma låga nivå. Att prata med er är som att leta efter en baddräkt i december, frustrerande, fruktlöst och ett totalt slöseri med tid!

Känns helt underbart och befriande att jag bestämt mig, ALDRIG mer!!!