Det är inte lätt, jag lovar. I natt vaknade jag av att hon startat TV:n, visserligen älskar hon att se reklamen, men i alla fall. Vanligtvis är det bara blomkrukor, tidningar och eventuella bordsdukar som åker i golvet. På dagarna roar hon sig med att riva upp min bäddade säng. Jag har tagit bort det virkade överkastet, hon biter sönder det. Däremellan far hon som ett jehu över stolar och bord, soffa och fönsterbräder och kattens ”dubbdäck” raspar när hon rivstartar iväg över parkettgolvet. Hon är snabb och hon springer mycket, tungan hänger ut och hon flåsar ljudligt.
Hon är inte speciellt kelen, bara när hon själv vill och hon blir mycket förnärmad när jag avvisar henne, som jag gjorde igår kväll. Då kröp hon in i sin transportbur och vägrade komma ut på flera timmar.
Hon smiter ut när jag kommer hem från affären. Jag öppnar dörren och som ett streck drar hon iväg upp till nästa våning. Där väntar hon på mig, men ser hela tiden till att jag inte lyckas fånga henne. Flåsande får jag jaga henne upp till nionde våningen. Sedan åker vi hissen ner. Det har vi gjort i tre dagar nu.
Varje morgon ser hon till att jag kommer upp ur sängen senast kl. halv sju, tidigare var det fyrasnåret som gällde. Hon hoppar upp till fönsterbrädan, tar sats och med ett långt skutt hamnar hon på min mage. Gissa om jag vaknar. Sedan får mina tår sig en omgång och då inser jag att det bara är att kliva upp. Nöjd, belåten och spinnande lägger hon sig då ner för att sova.
Hon är rätt rolig när hon vill leka. Favoritleken just nu är att jag kastar små bollar mot henne som hon fångar. Hon lägger sig ner platt på golvet, kurrar att nu får jag kasta bollen, ibland kastar jag över henne och då får hon hoppa upp eller så kastar jag rätt på henne. Ofta lyckas hon faktiskt hålla kvar bollen.
Hon ”pratar” mycket, ibland oavbrutet. Kurrar och muttrar. När hon sover sin eftermiddagslur snarkar hon ljudligt.
Hon tar stor plats, trots det lilla formatet.