Jag saknar min blogg.

Satungen ligger bredvid mig i sängen och hotar att hon:

”Ska äta upp datorn om du inte stänger av den mamma.”

Hon har blivit så stor…

Fuck, jag står verkligen i valet och kvalet just nu. Jag jobbar heltid, jag skriver krönikor, frilansar och så håller jag på att skriva en jävla bok. Hur i helvete ska jag få tiden att räcka till att blogga också?

Men skitsamma. Here we go again. Hemligahaggan har återuppstått.

En epok är över. Detta kommer bli Sobrilsubbans sista inlägg. Sedan stängs dörren kring henne, och ni läsare får stå utanför i kylan.

Bloggen ”Hemligahaggan” var först endast tänkt som ett experiment. Ett kortvarit sådant. En oas bland alla dessa seriösa föräldrar-bloggar. Men hur långt kunde man låta linan löpa gällande barn egentligen? Var det överhuvudtaget okej att dra grövre skämt om barn?

Sobrilsubban sprängde alla gränser.

Skaparen av Sobrilsubban har faktiskt ett namn. Dock kommer jag låta namnet förbli osagt. Författarens namn hör inte hit. Detta är nämligen ingen riktig blogg. Eller jo,den handlar ju om Hemligahaggan, Satungen och Pygmén. Men den handlar inte om mig som skrivit bloggen.

99% av allt som skrivits i den här bloggen är lögn. Det som stämmer överens med mitt verkliga liv är:

1. Jag har en dotter.

2. Min sambo är kortare än mig.

3. Jag kan tillämpa mig titlarna ”krönikör” och ”författare”.

Resten är mest skit faktiskt. Under de 5.5 månader som ”Hemligahaggan” existerade blev karaktären utsatt för:

Ett mordhot.

Två hot om socanmälningar.

Fyra hot från religösa grupper som sa att Sobrilsubban skulle hamna i helvetet.

Tusentals positiva kommentarer angående hennes ärliga ironi.

Inspirerad som en jävla galning har jag nu fått ihop tillräckligt med material till mitt nästa bokprojekt. Läsarresponsen har varit större än jag någonsin kunnat förvänta mig. Detta kommer vara det sista ni får läsa om Sobrilsubban. Dock försvinner inte jag, författaren. Mer av mig kommer ni under hösten kunna läsa i tidningen jag skriver krönikor för. Ni kan även fortsätta maila på Sobrilsubban@live.se.

Tack till alla er läsare som gjorde Sobrilsubban till den haggan hon verkligen var. Kör hårt och fortsätt skriva.

Tack för mig!

/ Författaren

Jag är en mycket märklig mamma med ett mycket märkligt barn.

Ibland när jag hämtar Satungen på dagis brukar jag säga:

”I eftermiddag ska vi gå och plocka svamp i skogen!”

eller…

”I eftermiddag ska vi mata omhändertagna getter/ ge hemlösa mat vid soppköket/ volontärarbeta på Mc Donalds”.

Dessa märkliga saker säger jag jättehögt, så att alla dagisfröknar ska höra. Dom får liksom inte tro att jag är en sämre mamma för att jag är så ung och snygg.

Sedan brukar jag och Satungen gå hem och titta på teve. Eller så stjäl vi fullgubbars pantburkar.

Igår fick jag paket. Det var Gutegirl som skickat en chokladkaka till mig. Jag spar på den och njuter försiktigt av en chokladbit i taget. Den chokladen är speciell. Jag och Gute har samtalat ute i cyberrymden i två år. Vi har aldrig träffats i det verkliga livet. Nu har vi hållit i samma chokladkaka. Det är rätt coolt (eller så är det jag som är brutalt psykiskt störd).

Hon textar fint också den där Gute. Med röd penna.

Tack Gute. Du gjorde min dag!

Ikväll när Satungen gick och la sig blev allt fel. Anledningarna?

1. Hon hade inte sovit middag.

2. Hon fick inte klippa sin docka i Stalin-frisyr.

3. Hon ville att jag skulle sjunga en specifik sång.

”Mamma, sjung gläääweui!” kommenderade Satungen mig.

”Vilken sång menar du lilla vän?” frågade jag nervöst.

”Sjung gläääweui!” Satungens underläpp började darra. Detta skulle sluta i ett övertrött, rasande utbrott om jag inte lyckades lista ut vilken sång ungen menade inom 10 sekunder.

”Menar du att jag ska sjunga om en stege?” försökte jag.

”NEJ! SJUNG GLÄÄÄWEUI!”

”Om en katt kanske?”

Satungen började skrika.

”Menar du kaninen? Pippi Långstrump? Tandtråd? USA’s utrikespolitik?” chansade jag desperat.

”Sjung GLÄÄÄWEUI…” gallskrek Satungen ännu högre.

”Men vilken sång menar du då?” frågade jag slutligen uppgivet med ett intensivt litet piiiip ringande i mina spräckta trumhinnor.

”Du ska sjunga GLÄÄÄWEUI!”

Det tog en kvart innan Satungen lugnade sig. Under denna kvart fick jag sitta på sängkanten och entoningt upprepa mantrat: ”Gläääääweui. Gläääääweui. Gläääweui…”

Nu till frågan; är min unge tondöv?

Jag har kommit på att jag har världens största i-landsproblem. Ska jag lägga undan 10 000 kronor varje månad så vi om ett år kan köpa hus på riktigt, eller ska jag betala tillbaka mina studielån i ett halvår för att sedan vara skuldfri?

Gud vilket jobbigt liv jag lever!

Jag har druckit tre koppar kaffe på 48 minuter. Sakta börjar jag vakna till liv. Imorse vaknade jag av att jag slog Satungen. Jag skulle vända på mig i sängen och så sträckte jag slappt ut min arm. BONK, lät det när armbågen slog i Satungen träiga lilla huvud. Hon vaknade då och var på ett fruktansvärt ilsket humör. Sedan försökte hon kväva mig med sin kudde.

Satungen får inte gå på dagis idag. Istället ska vi spendera eftermiddagen på att åka tåg. Det är Satungen som fått bestämma aktivitet. Så då åker vi pendeln fram och tillbaka till Sollentuna. Hon är iallafall billig i drift den där ungen.

Vad ska ni själva sysselsätta er med idag?

Jag kan nudda näsan med min tunga. Det är mitt bästa partytrick ever. Mitt nästbästa är att låta Satungen jonglera med tre brinnande svärd uppe på ett hustak.

Hon är så fin min dotter.

Idag har jag besökt mitt jobb och hämtat alla biljetter. Dessutom hade min dyra gåva anlänt. Jag har nog aldrig varit så snygg som i den styrseln.

Satungens trots tycks ha lagt sig för ett tag. Prisad vare herren! De senaste dagarna har hon varit ovanligt lugn. Eller beror det kanske på alla valium som jag krossat i hennes frukostfil?

Föregående inlägg där den biologiska fick smeknamnet ”råttan”, igår tycktes dock vara en känslig historia. Om ett satiriskt blogginlägg betyder mer än en icke existerande relation till en oskyldig tvååring så säger det rätt mycket… Utöver detta vill jag poängtera att Satungen faktiskt har en fantastisk biologisk farmor som bryr sig om henne och värnar om deras relation.

Jag hyser inte harm mot Satungens biofader, lika lite som jag harmar över dennes släktingar som inte bryr sig ett skvatt om Satungen ( en tanke om dagen räknas inte). Hon har många människor som berikar hennes liv med kärlek. Men om dessa släktingar någon gång skulle våga ta mod till sig och vilja skaffa en relation till Satungen, hoppas jag att deras åsikter gällande mig inte står i vägen. Jag tror vi hyser liknande känslor för varandra men att vi alla kan agera lite vuxet för Satungen skull och inte låta mig komma emellan.

Nu ska jag laga middag. Ikväll blir det oxfilé!

Idag har alla mödrar med utomäktenskapliga barn fått underhållsbidrag. Tursamt nog tillhör också jag denna lyckligt lottade skara. 1273 blänkande silverpengar. Helt otroligt, jag är rik som ett troll! Lyckan är gjord! Prisad vare Gud! Nu överlever vi den här månaden också. Mitt ödmjukaste tack till den biologiska fadern som låter skuldsätta sig via försäkringskassan eftersom han inte tar ansvar för sitt barn. T A C K!

Det här är sista månaden som jag tar detta underhåll till hjälp. Självfallet kommer jag inte avsäga mig underhållet i september. Nej, nej, den lilla råttan tänker jag vrida ur varenda liten krona så länge jag bara kan. Däremot kommer pengarna f.r.o.m. nu sättas in på Satungens sparkonto.

Det kommer bli en fin present till henne när hon är myndig och vill ta körkort eller köpa en bostadsrätt. Varsågod Satungen. Tyvärr har du en biologisk fader någonstans där ute som inte brytt sig om dig de senaste 18 åren, men här får du 244416 kronor som plåster på såren.

Det känns som en befrielse att slippa använda underhållet, även om det går till satungens dagisavgift.

Nu ska jag skriva en krönika. Den kommer innehålla ord som ”wienerbröd”, ”ungjävlar”, ”kossor” och ”mammagruppen”.