Igår var den första midsommaren i mitt liv utan glass. Jag tycker om att tänka att det är ok att ha ett sorgeår. På något sätt känns det som att det är en nära vän som har försvunnit ur mitt liv. Jag kan ofta bli ledsen när jag tänker på allt jag inte kan äta. Att det känns så orättvist. Häromdagen kryssade jag fram bland sommarklädda mäniskor på Centralstationen i Göteborg. Alla fik och restauranger var fullsatta av människor som åt glass, smörgåsar, drack Cafe late och läsk. Jag betraktade dem och var avundsjuk. De skulle bara veta hur lyckliga de ska vara över att de kan äta allt det där utan att spärrarna släpper. Utan att i flera dagar framöver enbart tänka på mat och längta efter kolhydrater så starkt att kroppen darrar.

Vissa dagar tycker jag synd om mig själv. Jag ömkar och drar på mig en tung offerkofta. Idag är en sådan dag. Och det är underligt, för sådana här dagar kan komma närsomhelst. Trots att gårdagens midsommarafton gick helt enligt planerna. Jag åt som jag tänkt sånär som på ett oplanerat kvällsmål (men av rätt sorts mat)  då jag kom hem mitt i natten. Jag hade berättat för min min vän som jag firade med om in problematik. Jag märkte att han som så många andra hade svårt att förstå. Man kan inte begär det, men han lyssnade och gjorde sitt bästa. Vi åt god mat och såg på film och jag kunde inte ha firat min första ”nyktra” midommar på ett bättre sätt.

Och ändå gnager oron i mig idag. En av mina uppgifter som jag fått av min coach på Eco Care är att sluta försöka att gå ned i vikt. Jag är helt just nu helt normalviktig men har alltid bantat på ett eller annat sätt. Jag har pendlat upp och ned i vikt hela livet och tanken på att bli ”smal och lycklig” har liksom etsats fast i mitt inre. Nu ska jag för första gången inte sträva mot att tappa mina sista kilon. De som jag alltid trott står i vägen för min lycka. Jag kan fortfarane inte tro på det. Att jag inte skulle bli lycklig av att bli av med de fem kilona som sitter så hårt på min kropp. Jag vet ju hur befängt det är! Förnuftsmässigt vet jag ju att det är rätt, men jag kan ännu inte känna det. Varför ska förnuft och känsla ibland vara så långt ifrån varandra?

Från och med idag ska lägga ned tjuvrökandet. Från att ha varit rökfri i princip ett år har jag under den senaste veckan närt min beroendehjärna med cigaretter. Jag vet att det är fel och att det bara är ett substitut för maten. Jag har fått så många verktyg av min coach och jag försöker verkligen att lära mig använda dem ett och ett. Men jag antar att det kommer att ta tid.

Idag kommer jag att behva dessa fantastiskt kloka ord som jag hittade på Gunilla Sahlins blogg (se länklista):

Bara för idag väljer jag att inte äta sötsaker.
Bara för idag.

Bara för idag väljer jag att inte behöva tänka på allt det där jag inte äter.
Bara för idag.

Bara för idag är jag tacksam över att ha mat på bordet, en säng att sova i, en familj som älskar mig och underbara vänner.
Bara för idag.

Bara för idag väljer jag att fortsätta tillfriskna och utforska vägen fram till ett friare liv och nya intryck.
Bara för idag.