Jag kunde knappt sova inatt. Jag är en utpräglad känslomänniska och när jag är uppspelt över något är det nästan omöjligt för mig att få en blund i ögonen. Vanligtvis brukar jag då ligga och fantisera om mat. Är det fler än jag som ibland ligger och gosar med sin Smart phone och ”googlar” recept tills ögonen faller igen? 
Men i natt var det annorlunda. Ett nytt hopp har väckts inom mig. Jag är inte längre ensam. 
Visst har jag en fantastiskt stöttande familj. Mina vänner och min pojkvän visar respekt för mina matbekymmer och det är jag så tacksam för. Men jag har hittills inte haft kontakt med någon som verkligen förstår på djupet. Tills igår… Tack vare den fantastiska Gunilla Sahlin som valde att skriva några ord om min blogg på hennes hemsida har jag redan fått hundratals besökare på bloggen. Och bättre upp är att vi redan är många som är medlemmar i stödgruppen ”Socker-biten” som finns på facebook! Så istället för att googla recept igår, kunde jag dela tankar och diskutera sjukdomen med ett gäng härliga människor som vet PRECIS hur det känns. 

Samtidigt som jag är gränslöst glad över att kunna dela och få ta emot erfarenher och tankar, väcks jag också av hur stort detta verkar vara. Tänk, jag som kände mig så ensam för mågra dagar sedan, inser nu att vi är så otroligt många! Och hur många av oss har inte brottats med det här i flera, flera år? Och nu när vi faktiskt är så många, varför ska vi behöva stå ut? Varför kan vårt beroende inte ses som lika självklart som vilket beroende som helst? Varför är det så svårt att få det att tas på allvar? 

Hur många av oss vill inte gå på kurs hos Bitten Jonsson? Hur många av oss vill inte gå till en utbildad beroende-coach/terapeut som kan ge oss verktyg? Hur många av oss vill inte träffa andra med samma problem? Men det är inte så lätt. 
Att försöka få landstinget eller arbetsgivare att betala för hjälpen verkar vara svårt. Jag har själv inte ens orkat ge mig in i den striden. Bitten skriver att det har hänt att hennes deltagare i enstaka fall har fått behandlingen subventionerad. Men hur mycket måste man då ha blottat sig för någon som inte förstår, och hur långt nere på botten måste man då vara? 
Jag önskar att det kunde räcka med ett samtal till vårdcentralen där man kan säga: ”Hej, jag är sockerberoende och behöver hjälp”. Jag önskar att det fanns fler som Bitten, Anniqa på Eco Care och mottagningar som ”Valet” i Göteborg. Där man blir tagen på allvar och inte behöver försvara och förklara. Där man inte behöver använda liknelser som: ”Du vet hur det är för en alkoholist. På samma sätt kan jag inte äta vissa saker”. Där man bara vet.  
Och jag önskar att jag inte behövde tömma min studentkassa för att få den hjälp jag behöver. All respekt åt att coacherna måste ta rätt pris för sina tjänster. Arbetet de utför är värt så mycket mer än så, men jag skulle vara så tacksam om sjukvården kunde se det som vilken sjukdom som helst. Och egentligen är det konstigt att det inte är så. I förlängningen kommer vi att kosta mycket mer den dagen vi klappar ihop och inte orkar mer. För det är väl alltid det som är kruxet-pengar? 

Jag önskar också att livsmedelsindustrin kan vakna och sluta rekommendera margariner, spannmål och liggtprodukter till leda. Jag önskar att sveriges dietister fick utbildas i beroendesjukdomen och jag önskar att fettskräcken som blivit inbankade så hårt i våra generationer ska dö ut.

Min önskelista är lång. Den störsa önskan för egen del är en dag kunna vila tankarna från mat. Att över en middag kunna njuta av sällskapet istället för att tänka på att jag vill äta upp resterna på deras tallrikar.  Att kunna le hela vägen inifrån och inte ständigt längta efter att äta. Inte behöva hålla emot varenda vaken minut av min tid. Dit vill jag, och ditåt ska jag sträva. 

Slutligen vill jag bara tipsa om en god frukost/mellanmål/what ever.  En form att ”fejkad risgrynsgröt” där jag blandade lika delar turkisk yoghurt med keso. Vaniljpulver och kanel efter smak, och jag lovar- Det dansade i munnen! När jag upptäcker nya maträtter som smakar så gott tänker jag att det kanske inte alls är så synd om mig. För lika mycket som jag ibland kan plågas av maten kan jag också njuta av den. Min coach säger att vi som har sockerberoende kan tacka våran lyckliga stjärna eftersom vi har så nära till våra känslor och ofta kan njuta mer av det lilla. Så tack lyckliga stjärnan för att jag få bli så glad över lite mejeriprodukter. Tack för att jag får vara känslig på så många sätt!