När jag för ett par månader sedan låg och krälade botten på av hetsätningsbrunnen, fann jag till slut ingen annan utväg än att söka hjälp. 

Under så lång tid hade jag försökt vara stark på egen hand. Under så lång tid gav jag mig själv löften om det nya livet: ”Imorgon!” , ”På måndag!”, ”Aldrig mer!”. Men jag bröt alltid mina löften till mig själv. Att be någon om hjälp eller berätta om det skamliga- Att jag, Josefin inte kan hantera maten hade för mig tidigare varit helt otänkbart! Det hade inte ens slagit mig att det kunde finnas en värld där min familj och mina vänner och pojkvän visste… Jag höll ju alltid ihop. Ville vara lika lyckad som jag utåt sett verkade. Lika glad och stark som jag tidigare alltid visat mig. Någon att se upp till. En inspiration. Att då avslöja den mörkaste av hemligheter skulle röja hela min identitet. Alla skulle förstå att jag var en bluff. 

Men nu gick det inte längre att dölja att något inte stod rätt till. Jag valde oftast att isolera mig från omgivingen. Jag som tidigare alltid varit så social. I min nya klass på universitetet kände jag inte igen mig själv då jag knappt orkade se någon i ögonen. Orkade inte bry mig. Tyckte att alla människor mest var i vägen. I vägen för mitt ätande. Jag gjorde vad jag måste,  men inte mer. Enstaka personer kunde jag vara nära utan att de gick mig på nerverna. Jag stötte bort de flesta. Ville vara ifred. Jag lärde inte känna många första terminen. Skönt, tyckte jag. 

Jag som älskat mina träningapass kände nu bara en stor press inför varje tillfälle jag skulle leda mina deltagare till utmattning. Jag gruvade mig och var helt orkeslös. Vikterna kändes nu dubbelt så tunga som de gjort tidigare.  Jag sov så fort jag fick möjlighet och när jag inte gjorde det kunde jag inte hålla mig från att äta.  Och så skämdes jag. Skämdes, hade ångest och drog mig undan.  Så många år har jag kunnat kombinera mitt sociala och riktiga liv med mitt sockerberoende. Låtit det vara separata världar.  Skrattat och hållit tal på festen, för att två timmar senare ligga ensam hemma i soffan och äta. 

Men nu var det kört. Nu fanns inte längre någon fasad kvar att upprätthålla. Jag hade ramlta över Bitten Jonssons bok ”Sockerbomben” och helt plötsligt förstod jag. En lättnad blandat med en stor sorg följde med insikten. Jag sökte proffisionell hjälp och insåg snabbt att jag behövde berätta för mina närmaste. Det var dags att ”komma ut”. 

Jag började med de enklaste. Min lillasyster och en av mina bästa vänner, som båda visste att jag haft det jobbigt med maten redan innan. De blev mest lättade och glada för min skull att jag äntligen fått veta att jag har en sjukdom. De läste på och stöttade redan från start. Det kändes så fint. 
Men det var bara två personer av många fler. Och nu kändes det inte lika enkelt. Jag valde omsorgsfullt ut en efter en av de mina, med ett par dagar emellan. 

Mest nervös var jag över att berätta för min pojkvän. Han hade såklart reagerat på att jag åt väldigt mycket. Och ofta. Nu bodde vi 130 mil ifrån varandra sedan jag flyttat för studierna, men när vi sågs hade jag kommit till en punkt där jag inte ens kunde hålla emot vid de gemensamma måltiderna. Portionerna var monstruösa.  Och då såg han mig ändå aldrig hetsäta… Stackars min pojkvän som fick höra mitt irriterade försvarstal då jag berättade. Jag hade redan bestämt mig för att han inte skulle förstå. Jag hade ställt in mig på att han skulle säga något om karaktär och sedan inte lyssna. Min fina kille som alltid är så snäll. Och jag sa så mycket elakt. Jag var nog rädd att han inte skulle älska mig längre då jag inte visade mig vara ”perfekt”. Vi har alltid inspirerat och sett upp till varandra och nu var min största skräck att han inte längre skulle tycka att jag var en bra person. Så dumt! Jag försvarade mig på ett sätt som inte alls var nödvändigt. Jag fick det att låta som om jag hade berättat för länge sedan bara han varit lite mer förstående. Jag skötte det inte snyggt. Men han lyssnade och försökte förstå. I efterhand har han sagt att han förstod att jag kan bete mig lite underligt nu. Efter att han sett Bitten Jonssons föreläsning på nätet kände han sig lugn med mitt hetsiga humör. Hon sade ju att det kunde bli så. Men jag skäms ändå för hur jag tog för givet att han bara skulle rycka på axlarna och inte ta det på allvar. Han kan aldrig sätta sig in min situation, men han förstår att det inte är lätt. Han är också glad för min skull att jag nu får hjälp. Han gör heller ingen ”big deal” av det och ingenting har förändrats. Det är så skönt att inte ljuga eller smyga för honom längre. 

Det var också tungt att berätta för min pappa. Han är alltid så empatisk och det gjorde så ont i mig att se hur han nästan tog över det jobbiga och gjorde det till sitt. Jag vill inte att han ska behöva bekymra sig för mig. Men det var oerhört befriande att få gråta ut mot hans axel. Nu var jag trygg hemma. Nu var föräldrahemmet en säker zon. Nu kunde jag inte längre tömma kylskåp och skafferi om nätterna när jag hälsade på. De visste.

Min storasyster mailade jag och förklarade vad som hade hände i mitt liv. Vi har alltid varit varandra väldigt nära men av någon anledning var hon en av dem som blivit mest drabbad av det jag går igenom. Jag hade dragit mig undan från henne. Svarade aldrig längre när hon ringde och gladde mig inte åt hennes framgångar. Alla som det gick extra bra för var jag avundsjuk på. Min älskade syster kände sig nog avvisad och blev lättad när hon fick mitt mail. Det dröjde någon vecka innan jag orkade prata med henne över telefon. Jag skämdes över hur jag betett mig. Hon läste Sockerbomben och är en av de som är mest nyfiken och vill veta så mycket som möjligt. Det betyder mycket, men ibland är det svårt att förklara och då är det skönt att kunna hänvisa till böcker eller hemsidor där det redan står beskrivet.

Min storebror och resten av mina närmaste vänner fick veta sist. Alla lika stöttande. 

Ingen av dem har någonsin ifrågasatt eller förringat sjukdomen. Fastän den för de allra flesta är något helt nytt. Jag inser hur tur jag har haft. Inför dem har jag aldrig behövt försvara mig.

Det är så långt jag har kommit. Jag anser ännu att jag inte behöver berätta för alla. Till bekanta säger jag att jag äter LCHF eller inte tål kolhydrater (eller det jag måste tacka nej till) Det leder dock ofta till följdfrågor och ännu har jag tyvärr svårt att hantera dem. Jag vill inte basunera ut mina problem på en fest, men jag vill heller inte ljuga. Det har blivit så att jag undvikit många tillställningar såhär i början. Har känts onödigt att utsätta sig för det. Min förhoppnig är dock att  jag i framtiden inte ska behöva ge avkall på någonting av rädsla för vilken mat som serveras eller för vilka frågor som kan komma upp.

Att ”komma ut” var läskigt av en annan anledning också. Nu finns det nämligen ingen återvändo. Om jag får för mig att strunta i allt har jag en omgivning som kommer att tvinga mig på mot tillfrisknande. De vet, och därför kan jag inte lura dem att det är ok att äta efterrätt ibland. Jag har på ett sätt överlistat min ljugande och manipulerande del av sjukdomen. Mig kan den fortfarande förföra, men inte mina närmaste. För de har den där spärren som vi men ett beroende saknar. De kan säga ”stopp” när jag själv inte kan det. 
Att se att de också älskar mig som jag är, med eller utan brister, har också kommit att bli en fantastisk lättnad. Jag inser att jag har tvivlat på det. 

Vi har många läkare, en dietist och sjuksköterskor i släkten. Jag väntar med att berätta för dem, om jag nu alls kommer att göra det. Jag väljer mina fighter med omsorg då jag inte känner mig stark nog att försvara mig. Jag har än så länge låta släktsammankomster passera utan att någon märker att jag äter annorlunda. Tack vare att de närmaste vet, har de kunnat hjälpa mig att se till att det finns mat jag kan äta. Det är jag tacksam för.

Att erkänna min dagliga kamp på bloggen är också ett led i att bygga upp skyddsnät genom att berätta för andra. Om någon jag känner ytligt nu skulle råka se den och koppla ihop mitt namn till sidan är inte något jag ännu önskar men det känns ok. Så småningom kanske jag slutar skämmas och då kommer det inte att spela någon roll vad andra tycker eller om de tvivlar. Och om det jag skriver kan bidra med något för inte bara mig själv, utan också någon annan, är det värt offentliggörandet. 

Det är morgon och genom fönstret ser jag att solen tittar fram bland molnen. Jag dricker mitt te och tänker att idag ska jag vara stark mot suget. Idag ska bli en bra dag. Bara för idag…