En mycket god vän har givit mig en fin present. Ett verktyg på väg mot tillfrisknandet. 
Hon gav mig en visuell tom Ica-kasse. I den samlar jag allt som jag inte äter. Det är enormt tillfredställande att se hur det fylls allteftersom dagen går. Ju större suget blir och ju mer jag vill äta, ju fullare blir kassen. Om jag ser tillbaka på den senaste veckan har jag fyllt åtskilliga Ica-kassar med chips, musli, smågodis (i mängder), Kebabtallrikar, pizza, bakverk, bröd, pasta, glass, färskpotatis, kexchoklad, filmjölk och nötter.

Det finns inget jag kan föreställa mig tydlare än just den här Ica-Kassen. Att se allt jag inte äter framför mig får mig att förstå vilken skada jag har gjort på mig själv och min kropp. Suget går inte över för det, men det blir lite lättare känna vittringen av seger. Jag mot Ica-kassen. 

Jag har till och med skaffat ett visuellt soprum. Jag går dit varje morgon för att slänga min överfulla Ica-kasse. Om en månad måste jag nog bygga ut, för där finns redan högar av mat som jag inte ätit. Jag brukar stå där en stund och betrakta berget av allt det som hade givit mig så mycket ångest. Istället blir jag nu stolt. 

Jag packar så upp min verkliga mat-kasse i köket. Den som innehåller lax, avokado, grädde, oliver, fetaost, vitlök, tomater, turkisk yoghurt, keso, vaniljpulver, kyckling, citron, ägg och te. Jag doftar på tomaterna och klämmer lite på avokadon. Planerar morgondagens matintag och längtar efter den fräscha kalla yoghurtsåsen med vitlök som jag ska äta till min färska lax. 

Visst tänker jag allt som mest på mat och allt jag inte kan äta. Men jag låter det förbjudna ligga kvar i Ica-kassen i hallen. 

Min underbara väninna som kom på det här med Ica-kassen har gjort mig en stor tjänst. Tänk att den bästa av presenter ibland inte behöver kosta någonting!