Frukost.
Keson är mild och de små ostkornen gör sig så bra i det lena spadet. Jag blandar den med en klick härligt syrlig turkisk yoghurt i en glasskål med gröna blommor på. Jag väljer en fin liten silversked som jag doppar i vaniljpulverburken. Doftar lite på pulvret innan jag börjar röra ned det i den vita blandnigen. Jag ler lite sömndrucket när jag tänker på att någon en gång sa att keso är köttfärs gjort på mumintroll. Tyvärr råkade min systerdotter 8 år höra. Stackars liten. Hon började gråta… 

Jag älskar mornar som dessa. Jag är stolt över att jag igår stod pall mot suget ännu en dag. Det känns bra i kroppen ända inifrån. På morgonen är man också öppen med alla sinnen. Inga intryck har ännu hunnit blockera. Man är ny. 
Jag knäcker två hårdkokta ägg mot diskbänken. Skalet åker sä lätt av. Äggvitorna nästan glänser i morgonsolen som strålar in genom fönstret. Jag halverar äggen på ett litet fat med guldkant och toppar den krämiga gulan med klickar av min hemgjorda majonäs. Den är lite för salt. Har inte lyckats till 100 % med majonäsen ännu, men den blir bättre för varje gång. 

Teet har stått och dragit i ett högt glas i några minuter. En doft Roibus med vanilj och citron stiger med ångan från glaset. Jag skummar lite mjölk med den pyttelilla vispen som är så söt, och kryddar med lite kanel ovanpå skummet. Det känns som på cafe. 
Jag sätter mig ned vid köksbordet och blickar ut genom fönstret. Min väninna tillika värdinna över sommaren bor på 7:e våningen i en förort till min favoritstad som bjuder på en mangifik utsikt över hela Göteborg. Läppstiftet, Gothia towers, Göta älv-bron, Liseberg och stadens lummighet runtom. 

In hasar min vän som är sådär morgongosigt trött. Hon stirrar på kaffebryggaren och jag betraktar hennes inre kopplingsmanövrar. Som om hon listar upp vad som behövs för att få makapären att börja fräsa och bubbla innan hon kan vakna på riktigt. Jag fylls av värme och tacksamhet över att jag har en så fin vän. 

Till slut har också hon fått ordning på sina frukostbestyr och vi sitter nu i tystnad och tuggar tillsammans. Och så börjar vi prata om livet. Sådär naivt och romantiserat som det blir när hjärnan ännu inte hunnit registrera allt mörkt som finns i världen. 
Min kesoblandning som faktiskt ser ut nästan som ett fluffigt moln smakar himelskt ihop med våra samtal. 

Tiden springer såklart iväg och jag måste gå till jobbet. Jag packar ned min matlåda innehållande mustig lammgryta med rosmarin i tomatsås. Jag längtar redan till lunch då jag tänker på köttet som är så mört att det bokstavligen ramlar av benen. Min väninna lagar god mat och skämmer bort mig på alla sätt. Vi turas om att bjuda varandra på middagar och hon är så snäll som uppfinningsrikt modifierar sina recept för att de ska passa mig. Jag kommer aldrig att glömma hennes lammkött!

Efter jobbet är det dags att låta kroppen bygga styrka. Jag har längtat hela våren efter att få träna med de proffsiga instruktörerna som finns på min gamla arbetsplats. Där låter jag mig inspireras. Jag är närvarande med varenda cell av kroppen. Även själen är mottaglig för det som händer. Musiken, vikterna, smärtan… Jag tror det är det som kallas ”mindfullness”. Jag glömmer för en stund alla bekymmer och kan släppa alla tankar på mat. Nu är siktet inställt: Jag ska bli stark och jag ska lära att leda mina egna pass ännu bättre. Det är just nu allt som spelar någon roll.

 Jag äter ägg med majonäs både före och efter träningen. Det är så smidigt att ta med. Att majonäsen är lite för salt gör inget. Det är gott och behövligt när man har svettats.

Jag sitter på spårvagnen på väg hem. Jag ringer min vän och ber henne sätta på ugnen. Det är min tur att bjuda på middag. Det ligger en laxsida i kylskåpet. Härligt rosa och färsk. Alltid färsk fisk i Göteborg. Lite citron och salt och in i ugnen. Så enkelt men ändå så lyxigt! 
Jag går förbi affären och köper spenat,  tomater , fetaost och vindruvor att blanda till en samlad. Jag har märkt att pyttelite frukt faltiskt går bra ibland i samband med måltider.

Jag slås av att jag inte är sådär vrålhungrig som jag alltid har varit då jag tränat. Sedan jag lade om kosten är det mer sällan jag får känslan av att jag måste ha mat NU. 

Vi äter den saftiga laxen på balkongen. Vi har dukat fint med servetter och glas på fot. Kvällssolen steker lite i ansiktet. Våra samtal drar åter iväg. Lite mer tyngd nu än i morse. Samtalen blir djupare och djupare allteftersom kvällen blir äldre. Tillslut orkar vi inte vara kloka mer, utan lägger oss i soffan. Zappar och slappar. 

Suget kommer smygande. 
Men jag delar det med min vän. Hon påminner mig om ”Ica-kassen” och peppar. Tack och lov att hon finns där just då! 

Jag har gått och lagt mig och använder appen i mobilen för att prata med mina nya vänner i stödgruppen på facebook. Vi delar våra dagar. Toppar och dalar. Någon behöver hjälp att ta sig igenom kvället utan att överäta. Alla peppar. Det hjälper.
Jag blir så glad över att forumet fungerar! Ingen dömer. Alla förstår. 

Jag släcker lampan och känner efter. Nej, ingen självömkan. Inte idag. För idag har det varit gött att vara sockerfri. Idag har det varit en bra dag. Jag lovar mig själv att påminna mig om den här dagen nästa gång tillvaron känns svart. Kanska kan minnet få tillvaron att ljusna. 

Det är inte alltid hemskt att vara sockerberoende.