”Sedan jag började med lchf äter jag bara två gången om dagen”, ”Jag håller mig mätt i 12 timmar!”, ”Jag blir så mätt efter en lchf-pannkaka!” 

Ha!

Missförstå mig rätt. Jag unnar verkligen de personer som kan, den lyxen att uppleva mättnad och tillfredsställelse efter en måltid. Jag inser att det är en normal reflex hos människan och kan glädjas med de som får uppleva känslan. Men här kommer blogginläggets poäng – Jag blir inte nöjd. Jag jag har väldigt, väldigt svårt att erinra en behaglig mättnad. 
Jag äter det som finns på tallriken. Punkt. Och sedan får jag dra i handbromsen för att jag inte ska äta mer. För när väl stenen är i rullning är den svårt att stoppa. 

Jag har en del verktyg jag försöker att använda mig av och påminna mig själv om vid varje måltid. Jag har kommit på att jag kan göra en lista på hur jag vill att varje måltid ska vara. Vi känner igen råden: 

Ta god tid på dig att göra i ordning maten.
Lägg upp den snyggt på tallriken.
Ät vid köksbordet.
Ät långsamt.
Lägg ned besticken mellan varannan tugga.
Känn efter hur det smakar.
Använd alla sinnen.
Försök uppmärksamma känslor såsom mättnad.

Ibland lyckas jag bocka av några punkter på listan vid måltiden. Ibland bara en, och vid enstaka tillfällen alla (sista är svårast) Jag har givit mig själv i läxa att ta mitt måltidsverktyg på allvar, och verkligen gå in för att vara närvarande vid varje tillfälle det handlar om mat. Att sträva efter att alltid gå igenom min lista i huvudet innan jag ska äta. 
Jag tenderar annars för det mesta att sysselsätta mig med något annat under måltiden. Läsa en tidning, kolla facebook, tv:n… Då slukar jag glupskt maten på tre röda senunder och vaknar upp ur någon slags trans och undrar vad som hände med det som låg på tallriken. ”Var det allt?” Besvikelsen är lika stor varenda gång. Jag tror att om jag kan få fason på den biten så kan jag nog faktiskt få inse att mina portioner inte är så pyttesmå som jag upplever dem. Även om jag har svårt att känna mättnad i magen, kanske jag kan mätta fördtåndet?

När jag blir mätt (eller det som jag kallar mätt) är det först efter att maten är slut i kylen och i skafferiet. När jag kvider och svettas med en puls nära max och kroppen arbetar i högvarv för att försöka ta hand om de kopiösa mängder som jag så destruktivt, bokstavligen har matat in i mig själv. 
Hur kan jag trots denna ångest och fysiska smärta ibland längta efter den känslan? Jag fick förklaringen av min coach. När magsäcken är utspänd till max gör det ont. Kroppen reagerar och frigör hormoner som ska lindra smärtan och i samma veva ger det ett rus och lugn. Vi beroendepersoner lär oss att använda kroppens egna drogor på ett eller annats sätt. Hur många har inte tränat i orimliga mängder på jakt efter enorfinkicken? Att äta tills magen är sprängdfylld är ett lättare sätt att bli ”hög” på, men bakom står ju förstås Ångest alltid och lurar… 

Om jag någon gång upplever vad jag tror kan vara mättnad efter en vanlig måltid blir jag alltid lite bekymrad. Jag kopplar ihop den känslan med hetsätning, och är då helt övertygad om att jag ätit för mycket. Trots att jag hade bra koll på portionen. I skrivande stund inser jag att jag nog i  viss mån räds mättnaden. Den säger mig att jag gjort fel. Samtidigt som jag så djupt önskar att jag kunde få bli ”mätt” efter varje mål. Jag hoppas att jag en dag kan skilja på ”mätt” och ”destruktiv-mätt”.

Jag har precis ätit lunch på jobbet. En härlig laxbit med avocadosås, bladspenat och tomater. Jag läser min verktygslista och ser att jag lyckades pricka in tre punkter. 
Och vänta lite nu… Är jag inte lite… Kan det vara så att jag är… Mätt?

Det tar sig!