Minns ni när man var barn och skulle på besök till skolsköterskan? Man fick mäta och väga sig och allt antecknades och ritades in i en kurva. Jag har ganska vaga minnen av skoltiden. Pga min fetma var de flesta dagar inte särskilt roliga. Som barn ska man inte sticka ut. Kanske väljer jag omedvetet bort minnen som gör ont.
Men en sak kommer jag så tydligt ihåg. Kurvan hos skolsköterskan. Jag ser den framför mig. Den pekade rätt uppåt. Lite brantare för varje år som gick. Efter att ha konstaterat att jag var alldeles för överviktig fick jag med gråten i halsen klä av mig för undersökningen av ryggens kurvatur. Var jag rak, eller krokig? Jag förstod aldrig riktigt varför jag skulle stå där nästan naken och frusen för att böja mig framåt. Skolsköterskans händer var alltid kalla och kände mig äcklad när hon tog på min kropp. Efter att ha pratat om min övervikt kände jag så tydligt alla valkar på min lilla barnkropp när jag böjde mig ned. Jag var alltid fel.
På skollunchen samma dag kommenterade de andra barnen mina portionsstorlekar. Det blev ju så att jag försökte ta lite mindre i skolmatsalen efter att ha fått maningar av de vuxna. Det gick aldrig obemärkt förbi. ”Ska du banta nu?” ”Hur mycket vägde du?” Min vikt var väldigt intressant för de andra barnen. Jag kände mig som ett utställningsdjur. Att beskådas som det dåliga exemplet.
Jag minns att tårarna brände bakom ögonen hela dagen. Det var alltid den värsta dagen på året.
Jag minns också en gång när jag skulle besöka vårdcentralen. Kanske var det den gången jag hade lunginflammation? Syftet med besöket kommer jag inte ihåg, men jag minns att jag fick min mamma att lova att jag Inte skulle behöva väga mig. Det var villkoret för att jag skulle följa med.
Jag kände mig så sviken och förnedrad när doktorn ändå bad mig att hoppa upp på vågen. Jag fick nästan panik och inombords skrek jag ”Mamma, du lovade ju! Det var ju ingen sån kontroll!” Men jag klev lydigt upp på vågen med huvudet sänkt inväntade domen. Jag kommer precis ihåg vad doktorn sa: ”OJ! Det var ju lite mycket…” Orden stack som knivar i mitt bröst. Jag visste ju att det var så. Jag visste att jag var tjock, men jag hade ingen aning om vad jag kunde göra åt det.
Vid 10 års ålder började jag gå ned i vikt. De vuxna andades ut. ”Nu försvinner barnahullet” sa skolsköterskan och log nöjt då kurvan började peka nedåt. De tänkte nog att det var en naturlig process. Men jag hade i princip slutat äta.
Jag minns första kvällen då jag lade mig hungrig. En seger. En triumf! Jag lärde mig att så länge magen kurrade var jag rätt ute.
Jag är uppvuxen på landet och kände inte till begreppet ätstörning eller någonting sådant. Jag märkte bara att nu blev alla nöjda. Jag rasade i vikt och fick sedemera kompisar. Ingen gjorde narr av mig längre. Ingen slog mig i magen för att det var kul att se hur fettet dallrade och skolsöterskan var lättad.
Det var bara det att jag inte slutade gå ned i vikt… Vi tittade på ”Lilla Antuellt” varje torsdag morgon i skolan. En tv rullades in i klassrummet och alla barn satt helt tysta och tittade storögt på nyheterna anpassade för våra unga åldrar. Jag började bäva för dessa mornar då min mage gav ifrån sig sådana ljud då den skrek av hunger. Det ekade i hela klassrummet och det var enormt pinsamt. Jag försökte spänna magmusklerna, hitta en sittställning som gjorde att det inte lät lika mycket, men det var hopplöst. Den bara kurrade och kurrade… ”Bra, men inte så andra hör!” tänkte jag.
Uppenbarligen förstod jag att det var fel att vara hungrig jämt men alla var ju så nöjda med hur allt hade blivit.
Men så började de vuxna bli oroliga. ”Nu måste vi bromsa det här!” sa skolsköterskan. Fel igen. Man satte matvakt på mig på skolan. De skulle se till att jag åt. Hemma var såklart mamma och pappa oroliga men de sade sällan något direkt till mig. Inte vad jag minns. Hela släkten fixk ett nytt samtalsämne. ”Vad har hänt med Josefin?” jag hörde dem ibland. När de trodde att jag inte var i närheten. Men jag visste att de pratade om mig.
Jag började högstadiet och blev populär bland de äldre. Jag började tjuvröka och dricka öl. Jag vat smal, cool och snygg. Sedan började jag gå upp i vikt igen och blev åter en ”nobody”. Fel igen.
Mitt vuxna liv har präglats av viktpendling och en vilja att hela tiden gå ned i vikt. Som så många andra har jag prövat det mesta. Viktväktarna har alltid givit bra resultat, men en diet nära svält med konstant hunger och känslan av att nästan bli galen. Jag föll alltid in i gamla vanor igen. Någonstans där började jag också hetsäta. Viktväktarnas svält-diet gjorde mig helt fixerad vid mat. När jag gav efter fanns inget stopp. Jag skyller inte på dem. Det var mitt val att bli medlem och jag hade nog utvecklat beroendesjukdomen med eller utan deras hjälp. Jag hade bara hittat en annan diet.
Nu när jag ser tillbaka på mitt liv (det lilla jag återberättat här kan förstås inte återspegla hela min livshistoria) kan jag se en röd tråd genom det hela. Min vikt var central för hur jag uppfattades. Jag lärde mig tidigt att mitt värde låg i hur jag såg ut och hur kurvan steg eller skönk. Är det då så konstigt att man tar med sig dessa omedvetna värderingar om sig själv in i vuxenlivet? Det är ett svårt tankemönster att bryta.
Min familj gav mig obegränsat med kärlek. Mamma och pappa visste inte bättre än att ge mig mat när jag ville ha det. Det var nog förvirrande för dem då mina syskon var smala som pinnar. Det var bara jag som blev tjock. Av samma mat. Mamma har alltid bantat men ville nog inte utsätta sin dotter för det. Kanske levde hon ut sina egna sug genom mig? Jag vet inte, men jag vet att de alltid bara velat mitt bästa. Jag älskar dem och är stolt över hur de uppfostrat mig. Jag är innerligt tacksam för de grundvärderingar och den moral de givit mig. De visste bara inte bättre än att servera pasta, ris, potatis, godis och mackor. Alla familjer åt ju så. Det var bara det att jag åt på tok för mycket…
Det jag hade önskat var att man hade gjort mer än bara skakat på huvudet och ritat ut en stigande kurva. Som barn saknade jag helt och hållet kunskap om hur jag skulle äta och tänkte nog inte ena på sambandet mellan mycket mat och övervikt. Jag hade önskat man inte pratade ovanför mitt huvud och hela tiden påpekat att jag var fet. Jag visst att jag var det. Det enda som hände varje gång jag fick höra det var att jag blev ledsen. Jag hade behövt att de vuxna hjälpte mig att komma tillrätta med problemet istället för att gång på gång belysa det. Jag sitter inte inne med svar på hur man ska bära sig åt för att få ett barn att förstå att det är viktigt att sköta sin hälsa utan barnet ska ta det som ett personligt slag. Jag önskar att jag visste konkret vad som kunnat gjorts annorlunda, men det vet jag inte.
Det var såhär jag upplevde det. Det kan vara så att man försökte. I ett barns värld kan verkligheten vara en helt annan än hos en vuxen.
Jag hoppas att man idag har bättre berdskap när man ser var åt det barkar. Ni som har barn- Hur upplever ni det? Hur ser man på fetma i skolorna? Ritar man fortfarande kurvor? Får barnen arbeta med självkänsla eller är det vikten som står i fokus?
Det vore intressant att veta…
Din berättelse berör verkligen mig. Hittade hit via kostrådgivarna och Bittens way och sedan hit. Jag var alltid smal som liten och är väl inte fet nu heller men för något år sedan började det gå snett. Blev mer och mer mat och främst godis, helst då jag varit deprimerad i perioder. Nu ligger jag väl på en okej vikt men för hälsans skull vill jag få bort fettet runt magen och bli starkare.
Min sambo äter paleo fast numera blir det lite mer åt lchf då vi äter mjölkprodukter. Jag försöker hela tiden sluta äta godis och gluten då jag blir då himla dålig av det. Har också blivit laktosintolerant men även med laktosfri kost så var magen svullen så utan gluten också har jag blivit mycket bättre. Men det finns ju i allt suck!
Hade klarat 5 veckor sedan blev det lite godis en kväll och de senaste 2 veckorna har varit ett helvete av sug och alldeles för mycket socker. Min sambo blir trött på att jag klagar över att jag äter det och sedan ändå går och köper nytt. Och ofta stannar det inte vid det jag var sugen på först utan jag kommer ut ur butiken med 4-5 andra sötsaker, kakor eller liknande.
Jag måste nog inse att jag är beroende. Får sådan grym huvudvärk en stund efter jag fått i mig sockret och sedan när det väl lagt sig känner jag mig skakig och suget kommer igen suck. Kommer man någonsin kunna tåla socker igen??
Oj blev en rörig post var inte detta jag skulle skriva alls utan jag skulle berätta varför du fick börja dig fram och skolsköterskan kollade ryggen. Det var skolios man letade efter då böjer man ryggen och använder en skolimeter för att se om ena sidan av ryggen avviker från den andra.
Ska försöka läsa ikapp mig lite senare!!
// Anna
Hej Anna! Tack för ditt långa och ärliga inlägg! Ja, när det är som svårast är det tyvärr svårt att bryta sina egna destruktiva mönster. Hoppas du finner kraft att på något sätt börja få må bättre. Jo, jag förstod det där med skolios och avvikningar när jag blev lite äldre. Jag läser nu till Sjukgymnast och jag har inte alls några invändingar mot kontrollerna i sig. Det är naturligvis bra, men jag kan tänka mig att fler barn än jag upplevde dem som obehagliga. Tack som sagt för ditt inlägg! Sköt om dig! Kram/Josefin
Jag hittade hit via bloggen Vitt begär och kommer definitivt att sätta mig och läsa i kapp när jag har tid. Vill bara säga att jag känner igen mig i det mesta som jag hunnit läsa hittills, framförallt det där med kontrollerna i skolan. Jag har själv två barn och den äldsta dottern är fem år. Hon fick höra nu på BVC på femårskontrollen att hon började bli överviktig. Jag blev jättearg och tyckte inte att man kunde säga så till en femårig tjej. Hon är dessutom väldigt aktiv och håller på med barngympa, tvärtemot mig när jag var i samma ålder. Men hennes pappa höll med och sa att det var jag som inte såg att hon börjar gå upp för mycket i vikt för att jag inte vill se… Det kändes hemskt! Jag fajtas varje dag mot mina sockermonster och vill förstås inte att min dotter ska behöva ha samma uppväxt och viktmönster som jag har haft. Men för att kunna guida henne och leda henne rätt så måste jag förstås börja med att förändra mig själv. Jag kan ju inte säga åt henne att äta nyttigt medan jag vräker i mig godis. Barn gör ju som man gör, inte som man säger… Jag måste ta tag i det här efter semestern när det blir lite lugnare vardag och jag kan fokusera bättre. Ska inte göra någon drastisk vitminskning utan läsa på ordentligt om sockerberoende och LCHF och se till att förändra mitt liv och mina tankar. Det är inte vikten som är huvudfokus denna gång, det är mitt beteende, vikten kommer nog automatiskt då skulle jag tro.
Åh vad roligt att du också läser till Sjukgymnast. Jag läser nere i Lund du då??