En av de lurigaste sakerna med att vara sockerberoende är att det kan svänga så kraftigt. Det blev tydligt igår. 

Jag har känt mig så glad och hoppfull i några dagar . Ironiskt nog har jag nästan varit tacksam för mitt beroende, då jag får en ursäkt att verkligen äta gott av förstklassiga råvaror. Det är helt motiverat att spendera mycket pengar och tid på sådant som jag mår bra av. Därav har jag, som tidigare nämnts, aldrig ätit så god mat som nu! 
Stödgruppen på facebook har givit mig energi, och jag tror jag har levt lite på kicken av att hitta så många människor som förstår precis hur jag upplever saker och ting. Från att ha känt sig så ensam så har jag ny över 20 nya kompisar att bolla med. Häftigt!

Så jag blev minst sagt överrumplad igår när Sug smög upp bakom mig. Jag hade precis blivit bjuden på middag av min väninna. Vi satt på balkongen och jäste efter en tapenad-täckt lax med äggmuffins och paprikasås, när han plötsligt kom. Jag märkte honom inte förrän han drämde till mig i huvudet med något hårt. ”PANG!” 

Jag ville ha godis. Minst ett halvt kilo. Jag ville ha chips. Jag ville ha glass. Jag ville ha och ville ha! Jag kände mig plufsig och tänkte att ”vad gör det väl för skillnad? Jag är ju ändå bara en stor lurk.” 
Jag önskade bort min kompis. Långt, långt bort så jag kunde få äta allt det jag längtade efter ifred. Men hon satt där. Hur mycket jag än ansträngde mig att teleportera bort henne så satt hon kvar. ”Jag har sug.” sa jag tillslut. ”Jaha…” sa hon. 

Vi såg en film, men det enda jag kunde tänka på var att jag ville ha något att äta. Jag gav efter litegrann. Åt yoghurt och keso med vailjpulver och kokkosflingor. Det närmaste godis man kan komma… Jag tänkte att det skulle vara mitt kvällsmål. Sa det till min kompis. Det var bara det att klockan bara var 19. Flera timmar kvar till sängdags. Hur skulle det gå?
 Jag gjorde iordning en till skål i smyg när hon gick på toaletten. Egentligen ingen stor skada skedd, förutom att beteendet fick mig att må dåligt. Ångest väste lite örat. 

Så lade jag mig på soffan och kved lite tyst. Då kom min väninna ut och drog upp persiennerna, stängde av tv:n och sa ”Kom, nu går vi ut!” 
Jag förstod att det inte var mycket att sätta emot. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor och så lufsade vi ut i skogen. Vi hittade en klippa där solen fortfarande kunde nå oss mellan träden. 
Och där satt vi. Pratade om livet och döden. Läskiga saker, men det gav perspektiv. Alla borde få bo med någon som hon under den första perioden av insikt i beroendeproblematiken. 

När vi kom hem gjorde jag i ordning morgondagens lunchlåda och vispade ihop en ny laddning majonäs (den här gången blev det en 10-poängare. Nu är jag majonäs-drottning!). Jag gick och lade mig och längtade efter en ny dag. Och en ny dag kom faktiskt.

Jag är så glad att det inte blev värre än vad det blev. Jag är så glad att jag trots överrumplingen inte hade möjlighet att falla tillbaka alldeles. 

Jag känner mig lite orolig över hur det ska gå efter sommaren. Då jag flyttar in i mitt studentrum och livet ska börja rulla på med studier, extraknäck och ensamma kvällar. 
Men jag tar det som det kommer. En dag i taget.

Nästa gång den lömske Sug smyger upp bakom mig ska jag vara beredd. Nu vet jag att han kan komma då jag minst anar det. Det är då jag måste vara som mest observant. 

Jag måste se till att hålla repet lite spänt hela tiden, annars är risken stor att han vinner dragkampen. Igår vann jag, även om segern inte var helt klockren. Jag tackar min lyckliga stjärna för min vän som hjälpte mig att dra. 
Det är skönt att ensam inte alltid måste vara stark på egen hand…