Igår tog jag en sväng på stan, på jakt efter ett par byxor. Det brukar inte vara någon rolig uppgift.
Jag plockade på mig av de storlekar som fanns kvar, då det var rea och ganska utgallrat. ”Man kan ju alltit testa”, tänkte jag när jag hängde plagg i strl 40 och M över armarna. Jag hade inte alls väntat mig att de skulle passa. Men hör och häpna, byxorna gled på utan problem och satt dessutom som en smäck! 

Jag nästan grät av lycka när jag sedan provade ett par shorts, sydda av blommigt tunnt tyg och hög midja(ej stretch) och de också passade nig perfekt! 

Hur är det möjligt?! Jag har verkligen försökt att flytta fokus från viktnedgång och tycker många gånger att jag äter för mycket. Jag har ju varit mätt under drygt en månads tid. Har det någon gång hänt? Att jag uppenbarligen har tappat lite i vikt kom som en stor överraskning! 

Visst hör man om människor som går ned med lchf-kost men jag trodde sannerligen inte att jag kunde vara en av dem. Det är nästan så jag tror att strolekarna har blivit större. Jag har liksom ingen koll på min egen kropp och kan inte riktigt se skillnaden. I mitt huvud är jag nog kolossal hur jag än skulle se ut i verkligheten. 

Jag har inte vägt mig. Jag ville heller inte göra det. Att jag kunde bära upp riktigt snygga och moderiktiga plagg är ett kvitto nog. Kanske går jag mot normalisering? Kanske kommer min kropp så småningom för första gången hitta en vikt den trivs med. Kanske kommer jag tillslut känna mig tillfreds och bekväm med hur jag ser ut. Det som slår mig är att jag också för första gången är mer tacksam över känslan än bilden av mig själv i spegeln. Jag KÄNNER att det händer saker. Jag har bara inte förstått förrän nu att det är formen på min kropp som förändras. 

Jag kommer att fortsätta äta lika stora portioner. 
Det ska bli spännande att se hur det känns om sisådär ett halvår!