Allteftersom tiden har gått har jag tagit mig igenom många dalar, men också bestigit fler toppar än jag sammanlagt gjort under de senaste åren. Med storslagna utsikter från höga höjder, samt mindre angenäma upplevelser från djupet, kommer också nya insikter.

Jag både tror och inte tror på absolutism. Med det begreppet menar jag fullständig avhållsamhet från livsmedel som innehåller mer än 5 g kolhydrater/100 g. Där satte jag min gräns under min ”detox-period” som varade i ca 3 månader.

Jag byggde beslutet på all litteratur jag kommit över i ämnena ”sockerberoende” och ”matmissbruk”. Många som har trampat upp stigen för mig upplever att det är den enda vägen att gå. Och när man står där, förvirrad, rädd och ledsen, kan man inte göra annat än att välja den väg som verkar ha fungerat bäst för de flesta.

Sedemera har jag kommit att bli övertygad som att det gäller att hitta en egen stig. Det har dröjt länge innan jag har vågat mig in i snårskogen. Sakta men säkert använder jag mig av en tung machete fär att bana en ny väg som bara är för mig.

Mitt mål är att tillslut hitta den vackra dungen där jag kan vila och stolt blicka tillbaka på mitt arbete.

Jag tror inte längre att jag aldrig mer kan äta vissa livsmedel. Jag kallar inte längre mitt sätt att äta för ”LCHF”. Jag har nog egentligen aldrig kunnar identifiera mig helt i en dieten. Så många förbud, så laddat.

Vissa produkter väljer jag dock aktivt bort i min vardag, ty jag vet att de gör mer skada än nytta för kropp såväl som sinne. Men inte alltid.

Häromdagen hade jag goda vänner på besök och vi drack glögg. Precis som alla andra skedade jag i några mandlar och russin, och njöt av dofterna och den söta drycken. Vi dukade fram pepparkakor, och precis som alla andra åt jag ett par stycken.

Tro mig, det krävdes dock en del av mig att verkligen kunna njuta av kvällen. Men det gjorde jag.

Skillnaden mellan mig och ”alla andra” är att jag också måste tänka ett steg längre.  Pepparkaksburken och russinen som blev över fick jag skicka med mina vänner. Ett beslut som togs av mig redan då jag vaknade på morgonen och visste vad kvällen skulle bjuda på. I och med det hade jag eliminerat riskerna för ett ”återfall” och jag gick som en stor segrare ur dagen.

Min kloka storasyster lärde mig en sak under mina barnaår som jag nu har börjat anamma. Hon lärde mig att om man i sina mardrömmar blir jagad av ett monster ska man inte springa. Man ska vända sig om och krama monstret. Då försvinner det.

Mina monster försvinner ett efter ett. Kanske kommer en del alltid att hänga kvar, men då får de väl lufsa efter. De är definitivt inte lika starka idag.

Jag har sänkt garden, och helt plötligt är glögg bara glögg. En banan är en banan är en banan. Inte ett hot. Ris kan inte döda mig, men nära mig. Potatis kan inte knäcka mig, men ge mig energi till att genomföra högintensiv intervallträning. Sålänge jag äter för att ge min kropp närning, fysiologiskt såväl som själslig, skrämmer det mig inte.

Det är när syftet blir att döva som allt kan slå fel.

Jag är ändå glad över att jag först valde att leva med stora matrestriktioner. Det utrustade mig men den machete som tidigare nämde. Jag tror att det kan vara klokt att börja där. För en del är det en livsstil som fungerar för resten av livet. Den enda livstilen som fungerar. Men jag vill inte ha det så.

Jag har ännu långt kvar till ”dungen”, men min egen stig blir mindre och mindre snårig för varje dag.

Jag har fått mitt liv tillbaka. Jag släpper det aldrig igen!

Jag är välsignad med en päronformad kropp. Jag har en ganska smal midja men är tung i gumpen. Det kan ju vara behändigt ibland när man ska göra dips med kroppsvikt tillexempel. Då får jag hårdare och mer effektiv träning än alla lillrumpor.

Men ärligt talat. Det är sjukt knäckande att bära in byxor med etiketten XL, och sedan inte kunna få dem över rumpan! Jag vet att jag inte på något sätt är tiny, men jag tror heller inte att jag är väldigt stor. I alla fall inte EXTRA LARGE?! Men det är precis så jag känner mig när jag går in i butik efter butik och inte hittar någonting som passar…
Så jag är just nu ganska förbannad på klädmakarna. Det är jag alltid efter byx-shoppning.

Och snacka om att risken för återfall ökar. Jag menar, om jag nu har varit så duktig i 140 dagar, med bara några få snedsteg, varför syns det aldrig på mig?! Då är det lätt att tro det egentligen inte spelar någon roll. Då kan jag ju lika gärna bara fortsätta äta allt som jag hela tiden tänker på. Eller?

Men vänta nu, stopp ett tag. Handlar det verkligen bara om kärlekshandtag och siffror på vågen? Hur var det med livskvalitet, glädje och känslan av klarhet? Är inte det viktigast?
För även om jag inte rasar i vikt (som man kan läsa så många LCHF- solskenshistorier om), så har jag ju faktiskt fått mitt liv tillbaka. Hur kan jag stirra mig så blind, och bli så knäckt av att byxor sitter lite illa, när jag faktiskt ser världens alla färger igen? Borde inte det vara ett tillräckligt (och bästa) kvitto på att kampen är värd det?

Jag är så skadad av tanken på att se resultat, enbart på mitt yttre, att jag så lätt glömmer alla de inre vinsterna. Men det ska jag tänka på idag.

Hur blev det nu då? Hittade jag några byxor?
I den sista affären fick jag den stackars expediten att behöva städa i princip alla hyllor efter att jag ställt till med oreda överallt (L, och XL ligger oftat längst ned. Bara för att vi ska förstå hur fel det är att vara så abnorm?)!
Jag var där inne i en halv evighet men lufsade moloket till kassan och tröstköpte ett par örhängen. Hon såg min besvikelse. ”Hur gick det för dig?” Frågade hon. ”Najeee… inte så bra.” Jag såg att hon förstod.”Jag bävar alltid själv inför de där byxköpardagarna. Jag har lite kurvor och tycker inte att någonting passar, men har du provat de där?” Hon pekar på de enda byxorna jag inte provat än. ”De är höga i midjan och blir bara mjukar med tiden. Jag bor i dem!”
Jag orkade verkligen inte prova något mer. Så jag köpte dem och tänkte att jag tar det när jag kommer hem. De fick ligga i kassen till i morse, och drog jag på mig dem.
Hon hade rätt! Höga i midjan och mjuka. Lite ”överhäng” förstås, men det kan jag leva med. Och expediten som uppenbarligen upplevde samma känsla inför att prova byxor var jättesöt och fin i kroppen. Vilket får mig att känna mig lite lugnare.

Idag är risken för återfall lite större. Dels pga av gårdagen och dels för att jag på allvar igår låg och planerade att busa till det med pizza och godis ikväll. Ha! Som om jag skulle kunna hantera det?! Det är inte klokt vad man kan manipulera och lura sig själv.
Och så ska jag vara med och leda ett monsterpass i eftermiddag. Bodypump, Indoor walking och CX works i en följd. Träna hårt = hungrig och ibland omdömeslös. Och så är det söndag. Bara en sådan sak.

Så jag ringde pappa, och annonserade om min ankomst ikväll. Jag väljer att tanka kärlek, och kanske vinna i alfapet, framför pizza och godis.

L eller XL, spelar egentligen inte någon roll. Jag är tacksam för livet som det ser ut idag. Och det ska jag påminna mig om minst en gång i timman under hela dagen. Och imorgon är det måndag.
Jag ska avsluta den här veckan och börja nästa vecka med flaggan i topp!

Vem är med mig?

När jag för 138 dagar sedan påbörjade min resa mot tillfrisknande, upptogs mina tankar nästan uteslutande av nästa mål mat. När jag fick min matplan, som blev språngbrädan för min omläggning av kosten, var jag van vid att äta minst var 3:e timma. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur någon på allvar kunde ta sig genom dagen utan att bära runt på kokta ägg, nötter, frukt och annan nödproviant, som vägde tyngre i väskan än kurslitteraturen.

Det där med att hålla sig mätt från lunch till middag trodde jag bara var en myt. Inte tänkbart.

Så min matplan anpassades utefter mina förutsättningar just då. Men frukost, mellanmål, lunch, mellanmål/träningsmål, middag och kanske något litet på kvällen. Det var bra, för hade Anniqa på Eco care sagt att jag bara skulle äta tre mål om dagen hade jag lagt benen på ryggen direkt.

Allteftersom tiden har gått har jag dock insett att en av mina största triggers är just att äta. Jag har hängt upp mitt liv på maten så länge jag kan minnas, och när jag väl börjar sätter alla processer igång. Att planera alla mellanmål och att alltid känna mig tvungen att kånka runt på ett helt skafferi, har gjort att maten ständigt varit närvarande. Inte bara mentalt utan också fysiskt.

Så en dag var jag redo att anta min hittills största utmaning på resan. Att sluta äta för ätandets skull och bestämma mig för att låta måltiderna äga rum tre gånger om dagen. Det går ju emot vad livsmedelsverket säger. Det går emot det vi är skolade till att tro. Att vi svälter ihjäl utan förmiddagsfika och att vi dippar på eftermiddagen utan ett mellanmål. Och det går definitivt emot mina egna föreställningar om vad jag klarar av.

Men jag har givit det ungefär en månad, och Man – have I got news for you! Efter lite laborerande med måltidsstorlekar måste jag på riktigt erkänna att jag mår bra av det. Istället för att triggas minst sex gånger om dagen, har jag halverat mina allra största risker. Det har också blivit lite lättare att identifiera hunger och ohunger (mätt är fortfarande en känsla som jag inte riktigt förstår innebörden av). Det krävs mod för mig att våga vara hungrig, så det innebär ju att jag nu är modig varje dag!

Jag vill verkligen poängtera att det kanske inte är något som fungerar för alla. Jag tror att mellanmål kan vara ett skyddsnät för de flesta med matproblematik, då det snarare kan rädda många från återfall. Men eftersom det blev så tydligt hur mycket maten fick ta plats (både bokstavligen och metaforiskt) så kom måltidsreduceringen att bli ett verktyg för mig.

Jag tänker inte komma dravlande om hur mätt man håller sig på högfettkost. Det blev jag själv ganska provocerad av. Jag tänker inte propagera för fett-kaffe, gräddrinkar eller kilovis med bacon för att hålla sig ”mätt” till absurdum. För när man inte vet vad ”mätt” innebär, hjälper det liksom inte att någon klämkäck friskus talar om hur ”häääärligt det är att inte behöva äta på hela dagen!”

En del sysslar med intermittent fasta. I sin blogg, och i tidningen ”Mat och hälsa” skriver sjukgymnasten och kostrådgivaren Jonas bergqvist om fördelarna med att hoppa över måltider. Han skriver dock också att det kan vara olämpligt för en person med anstängt förhållande till mat. Det hade ur träningssynpunkt varit intressant att se hur det skulle påverka mina resultat, men jag håller med om att det i nuläget inte är något som jag skulle kunna hantera. Tre mål om dagen verkar för mig vara vad som fungerar bäst.

Det tog tid att upptäcka att det var viktigt för mig att ställa om matklockan. Och jag kommer kanske att hitta nya knep att klara mig genom dagarna som abstinent. Jag försöker hålla mig öppen och nyfiken.

Vad jag vill ha sagt är egentligen att vanor faktiskt går att bryta om man bara vågar prova. För allvarligt talat trodde jag nog att jag var den sista på jorden som skulle kunna utesluta små-ätande (läs stor-ätande).

Jag tror också att det är superviktigt att försöka identifiera sina triggers och riskfaktorer för cravings. Det är sannerligen ingenting man gör över en dag. Jag tror att det krävs en del återfall, inspiration från andra, och experiment för att sakta men säkert hitta en tillvaro som funkar. Den ser nog väldigt olika ut för många av oss.

Jag tar det i små, små steg. Ibland trampar jag i klaveret, men varje dag går det åtminstone framåt. Och det gör det faktiskt för alla oss som har fått insikt om vår matproblematik. Från och med den dagen vi erkände för oss själva att vi hade ett problem började bearbetningen.

Även om Du som läser det här har en sådan dag eller vecka som Du hellre skulle vilja stryka ur almanackan, är stenen faktiskt i rullning och mullrar fram i nedförsbackarna. De sluttar bara lite olika mycket.

Slutligen - Tack för alla besök på bloggen! Till er som läser och till er som hör av sig. Det värmer mitt arma sockerhjärta. Det är också helt fantastiskt att vi nu är så många i stödgruppen på facebook som kan hjälpa varandra genom vardagen. Välkommen, om Du inte redan har httat dit.

Med eller utan mellanmål, önskar jag alla en riktigt fin, sockerfri helg!

Det blev också ett sätt för mig att koppa av. Långpassen på söndagsmornarna var heliga och fick mig alltid känna tacksamhet över människokroppens kapacitet till rörelse.

Men så eskalerade min beroendesjukdom och någonstans tappade jag all glädje för min tidigare favoritsysselsättning. Det är inte roligt att springa långpass med 2 liter fil och 10 dl musli magen. Eller att springa de där extrapassen på tvångmässig basis för att kompensera för abnorma mängder socker.

Jag slutade spränga barriärer och löpningen blev allt tyngre. I våras, under den tiden jag började ta tag i min ätstörningsproblematik, grät jag i princip under varje pass. Kroppen ville inte svara. Jag minns särskilt hur jag under ett pass kände hur hela kroppen drog ihop sig i kramp efter 4 km lugn jogg. Jag blev rädd. I maj genomförde jag min sämsta halvmara på många år. Besvikelsen var så stor. Om jag inte ville eller kunde springa, vem var jag då?

Så jag slutade springa och följaktligen även att skriva i bloggen. Jag kände mig som en bluff. Det blev liksom för mycket att hålla uppe fasaden om att framställas som ”den friska löpbloggerskan” i många sammanhang, för att sedan sitta hemma och hetsäta om kvällarna.

När förfrågan om betalningen för mitt domännamn kom, var jag nära att släppa taget om hemsidan helt. Men något inom mig fick mig att betala ”hyran” och bara låta den ligga på is. Så många minnen som ligger samlade i ord på ett och samma ställe.

Och så nu ikväll, från ingenstans så kände jag en längtan. Från botten av mitt hjärta vill jag bara bege mig ut i skogen och fylla lungorna med frisk luft och låta benen bära mig dit bäst de vill. Jag vill uppleva friheten och stillheten när fötterna får landa i marken, steg efter steg, kilometer efter kilometer. Mina ben är bara mina. Mitt sätt att röra mig framåt är bara mitt. Om jag vill så har jag en livslång kärlek till min kropp som får mest näring när jag vårdar den. Jag kände mig övergiven av mig själv, men jag inser nu att jag har ett val.

Det kommer inte att bli lätt. Det kommer att ta tid innan kroppen mäktar med de distanser som jag förr såg som återhämting. Men tid är ju något jag har massor av! Jag är fri att disponera mitt dygn på precis det sätt jag vill. Det är en stor gåva.

Att från och med nu inte springa en enda mil som ett straff för senaste frosseriet eller för att bevisa att jag duger, kommer att ta relationen med mig själv till nya dimensioner. Jag känner det i hela mig. Det här kommer att bli bra.

Jag tror att alla vi som tillslut nådde botten i vår kamp mot maten, har någon passion som gått förlorad på vägen. För när ingenting, inte ens det som legat en mest varmt om hjärtat, känns lustfyllt mer- det är nog först då man är benägen att söka hjälp. Tänk efter. Vad har Du fått offra?

Jag trodde att Josefin Springer var borta. Men hon har bara vilat ett tag. Nu vill hon tillbaka, och den här gången ska jag inte låta Krav eller Ångest strypa henne.

Så fort min snuva är över, ska jag för första gången på länge plocka fram mina älskade löpskor ur garderoben. Blåsa av dammet och hälsa löpningen välkommen tillbaka i mitt liv.

Och vem vet, kanske börjar jag en dag blogga om det igen. Men det får bli en helt annan historia…

Men så vaknade jag i morse med en strimma av hopp i hjärtat.
Hösten har kommit till Västerbotten på allvar och just idag skiner solen och bidrar till en vacker morgon.

Jag har fått många kloka infallsvinklar från männiksor som har tröstat. Det blir så tydligt hur viktigt det är med stöd från sin omgivning när man är ledsen. Jag försöker ta fasta på att allt händer av en anledning. Det lindrar.

På något sätt har det ändå varit lite lättare att undvika ett osunt ätbeteende nu. Det är av ren självbevarelsedrift. Jag tror inte att min kropp skulle orka ångest av ett sådant slag just nu.

Jag ha efter 114 dagar sedan jag lade om kosten lyckats få ganska bra matrutiner. 
Det känns inte längre konstigt att vara utan de vanliga kolhydratskällorna som utgör den normala ”svensson-kosten”. För mig är det numera lika naturligt att inte äta pasta som att inte dricka bensin. 
Det jag kommer att fortsätta brottas med är att inte ge efter för dimhjärnan som uppstår när suget sätter in. För då är läget ett helt annat.

Jag är idag tacksam för att livet inte alltid är lätt. Som en klok tjej i stödgruppen på facebook sa, så kommer man alltid fram ännu starkare på andra sidan.
Just nu känns det långt dit, men jag har tid.

Jag har bestämt mig för att varje dag fylla på mitt glädjekonto med något som jag tycker om eller gör mig glad. Egentligen tror jag att man redan gör det, men nu ska jag vara nogrann med att uppmärksamma alla sådana saker. Jag tror att det är viktigt, oavsett om man befinner sig i kris eller inte. 

En dag i taget.

Ibland har jag gått in på min blogg och kännt mig lite obekväm. Typ ”Vem är den där gnällspiken om inte kan hantera maten? Är det jag? Har JAG skrivit det där snyftiga? Men alltså, jag är ju en högpresterande duktig och lyckad tjej. Det där känns väldigt avlägset… Nu var det ju länge sedan jag betedde mig på det viset. Kanske jag har överdrivit?”

Jag har också haft lite funderingar kring en artikel som ska publiceras i tidningen ”Mat och hälsa”. Jag har medverkat i en intrevju om mitt sockerberoende och kommer alltså att ”go public” på allvar. Den senaste tiden har jag tvekat litegrann. ”Är det verkligen så smart..? Det är ju ju så piiinsamt att jag missbrukar mat! Vad ska alla tänka? Tänk om någon kollega på träninganläggningen jag jobbar på ser repotaget? Ska de tycka att jag är en bluff? Hälsotjejen som hetsäter. Jo jag tackar! Och dessutom var det ju som sagt länge sedan det hände nu. Jag har ju full kontroll. Jag är nog kanske inte så sjuk iallafall…”

Och så igår hände det som jag trodde inte skulle ske. Jag var hemma hos min pappa och hans sambo. Har varit och är lite förkyld så jag skulle bara ha en heldag i soffan.
När man inte gör just någonting är det lätt att Sug ser sin chans till att bjuda till dans.

Alla äpplen i trädet och krusbären i buskarna utaför lockade. Jag gick en liten promenad för att avleda tankarna från höstens mogna frukter. Bestämde mig för att inte ge efter. Det kändes bra.
Jag kom tillbaka från min promenad, men till min förskräckelse styrde mina ben om till baksidan av huset där alla läckerheter fanns. Som i trans plockade jag ned ett vackert äpple från trädet. Jag satte tänderna i det och svalde kärnhus och allt i ett nafs.
Och nu var jag ju tvungen att smaka på krusbären! Och nu var det kört… Jag orkar inte redogöra för exakt vad som hände resten av kvällen. Vi kan nöja oss med att jag lyckades trycka i mig både ett och annat, TROTS att min familj fanns i samma hus. Takterna sitter i. Så duktig är jag på att smyga, gömma och äta obemärkt.

Jag liksom betraktade mig själ utifrån när jag trippade fram på exakt rätt ställen över golvet (för att det inte skulle knarra), med en ljudlös precision öppna brödlådan just så pass att jag kom åt musli-burken och kunde lirka ned armen för att komma åt skopan. Filmjölk från både det laktosfriapaketet (min pappas sambos) och det ”vanliga” (min fars) för att det inte skulle märkas att det saknades en massa fil. And so on…

Och så vaknade jag i morse med den välbekanta värken i kroppen. Den tryckkänsliga huden, nackspänningar, uppriven gom, sur andedräkt, dålig mage, svullnad, men värst av allt – Skammen!

Även om det inte var igår jag slog rekord i mat-volym per timma, är nog skammen idag den värsta hittills. För jag var ju på bättringsvägen! Jag hade ju liksom tagit mig ”beyond” det här. Jag har ju för fan fyllt 29 bast, har ett rikt liv på alla sätt och borde väl för i h-vete inte behöva drabbas av det här!

Sängkläderna var blöta efter nattens svettningar. Jag tog en dusch, vädrade mitt rum och tog på mig kläderna som krympt några storlekar under natten. Jag ville inte se mig i spegeln.

Men så bestämde jag mig för att göra någor annorlunda. Något jag inte gjort förut.
Jag tvingade mig till det rum pappa fanns och jag bara sa det: ”Pappa, det blev så fel igår…”

Han förstod direkt. Jag behövde inte säga mer. Pappas famn var så varm. Han luktade precis sådär tryggt som han alltd har gjort. Lite sågspån och parfymfritt rakvatten. Och när tårarna rann och bildade en pöl på hans rutiga flanellskjorta kändes det som om jag var 9 år igen. Även om jag skämdes så kändes det så befriande att hulkande få berätta om allt jag hade tagit ur deras skåp kvällen innan. Han bara höll mig i sina starka armar.

Jag var tvungen åka in till Umeå och gå på dagens föreläsning (som förövrigt idag lustigt nog handlade om autonoma nervsystemet samt olika hormoners och substansers inverkan på hunger och mättnad). Det har tidigare hänt att jag inte klarat av att genomföra något ”normalt” dagen efter. Men det var annorlunda idag. Istället för att gömma mig i loppätna mjukisbyxor (som jag egentligen tyckte var det enda jag förtjänade), fönade jag håret lite extra. Tog på mig lite finare smycken och sträckte lite extra på ryggen. Jeansen fick strama. Skitsamma.

Jag och pappa kom överens om att jag ska säga till så fort jag misstänker att det finns risk för Sug. Han var orolig för att jag inte skulle våga komma hem, eftersom föräldrahemmet uppenbarligen är en ”riskzon”. Jag är glad att han vågar uttrycka sin oro och inte gå som katten runt het gröt.
Jag är också glad över att jag imorse vågade berätta. Skammen har inte alls varit lika tung at bära under dagen som den brukar vara.

Pappa ringde just. ”Har du tänkt på hur många dagar du faktiskt har klarat dig utan att det blir fel?”. Han har en stor poäng! För vad är väl en dag av flera tusen kommande friska dagar? Och jag har ju faktiskt lärt mig något av igår.

Så jag inser att jag behöver den här bloggen ett tag till. Jag inser att det är ok att alla snart vet hur det ligger till med mig. För så är det.
Hälso-Jossan har brister. Men det är ok.
Jag har ju faktiskt en hel del flanellskjortor att luta mig mot om det behövs.
Jag är så tacksam och stolt över att jag vågar utnyttja dem!

Jag har dock upptäckt en sak med mig själv. När Sug hälsar på spelar det inte någon roll vad jag äter. När Sug behagar knacka på dörren är han inte kräsen. Nej, nej. Han stövlar rakt in, utan att be om lov, och äter allt som finns tillgängligt i skåpen. Allt smakar lika gott för Sug. 

Så även om det är ägg med majonäs, spenat, kokos-fett eller makrill, ser Sug till att de livsmedlen få agera stand-in för allt som jag inte har hemma och bannlyst ur mitt liv. 

Så kommer såklart Ångest och sällskapar, trots att jag inte fått i mig en gnutta socker. Det är ett troget och lömskt radarpar de där två…

Jag har lärt mig att det enda som får Ångest att stanna utanför är att låta bli. Sug stövlar likväl in och öppnar skåpen, men han kan inte äta utan att jag säger det magiska ordet. Om jag lyckas hålla ut, trots hans lockande och förföriska knep, kommer inte Ångest in. 

Nog med massa metaforer. Det jag vill ha skrivet svart på vitt, så att jag själv förstår, är att det är beteendet som måste ändras när suget sätter in. Det räcker liksom inte för mig att byta ut drogen. 
När jag vill tugga och svälja, är det just precis det jag INTE ska göra (såvida jag inte är hungrig förstås). 

Sug stannar oftast kvar hela kvällen. Han går och lägger sig i min säng och försöker bli intim. Det känns som ett övergrepp.
Jag vänder mig med ryggen mot. Blundar hårt och väntar på sömnen. Ibland tar det flera timmar innan jag somnar.

Men när jag vaknar och andas in luft från den nya dagen är han borta. 
En våg av lycka och stolthet sköljer genom kroppen, och jag mår bra av känslan över att ha klarat ännu en dag. Ännu en dag utan att ge efter för något jag egentligen inte vill. 

Jag kan inte hantera någon form av mat när jag är sugen. Vi är alla olika. För en del lindrar det faktiskt att äta ett kokt ägg, men för mig ger det bara näring åt suget. 

Det är en bra insikt. Jag är tacksam över att jag vågar se den.

Jag och min väninna var hembjudna till en nära släkting på middag igår. Ett ungt par där båda två är nyutexaminerade läkare.
Jag drog mig till minnes över en semesterresa som vi spenderat ihop, där en utav dem hade hånat Annika Dahlqvist som den sinnessjuka ”doktor fett”. Jag var vid det tillfället långt från insikten om mitt beroende och kände knappt till vad dieten innebär. Men när jag härom dagen försiktigt framförde att jag hade speciella önskemål om middagen, visste jag att min släktings inställning till LCHF är allt annat än god. 

I det stora hela gick middagen bra. Jag står nära min släkt och dessa två är inte något undantag. Däremot tar det emot att delge hela sanningen. Men jag tror ibland det kan underlätta. 
För tyvärr blev det en del kommentarer som:
”Jahapp, LCHF, alltså..? ” med en suck.
”Korv går väl bra? Det är ju high fat!” 
”Lite vin kan du väl allt smaka?”

Jag vet att det inte kan skada mig så länge jag inte väljer att ta åt mig. 
Men jag är så känslig när det gäller det här. Och jag blir ledsen när någon, som dessutom har pondus och ”hög status” uttalar sig så.

Jag kan inte dricka lite vin. Då är hela kvällen förstörd. Jag vill inte äta ris, då kan jag inte sova pga suget efter mer. Jag gnager inte i mig rent ister eller tillber kända LCHF-profiler om kvällarna. Jag vill ju bara få må bra och kunna leva ett någorlunda normalt liv. Därför väljer bort vissa livsmedel ur kosten. 

Och naturligtvis är det inte lätt att förstå när jag inte ens har gjort ett försök att förklara. Normalt sätt brukar det väl inte vara så känsligt, tvärtom intressant, att diskutera och argumentera för och emot olika sätt att äta. 
Men det går inte för mig nu. Jag måste få tro på det här, för det är det enda som någonsin har hjälpt mot mitt bottenlösa sug. Och när någon gör narr av, eller kommer med vettiga argument mot varför det inte skulle vara bra, känner jag hur jag med näbbar och klor måste kämpa för att hålla hoppet uppe. 

Jag har inte några åsikter om vad ni äter. Så låt mig äta, eller snarare inte äta, min kost ifred. En dag kanske jag är stark nog att inte bry mig. Då får vem som helst raljera över vad som helst. Men just nu behöver jag allt stöd jag kan få. Så snälla, ta inte min enda livlina ifrån mig! 

Man behöver inte basunera ut för hela världen, men jag inser att jag nog behöver dela med mig till en lite större skara än jag trott. 
För jag vill inte behöva tacka nej till sociala sammanhang med de som jag tycker om. Jag är fortfarande skör och ger efter för känslan av hopplöshet alltför lätt. 

Idag blev jag inte nöjd av frukosten. Idag känns det faktiskt ganska tungt. Jag känner att det idag kommer att bli en extra hård kamp. För tankarna på mat och orkeslösheten regerar just nu i min kropp. Men jag vet ju att dessa dagar kommer. Och jag har mitt stöd i familjen.
Så jag påminner mig själv:

Bara för idag…

Men det vet vi väl alla? Hur många självhjälpsböcker har vi inte läst som har undervisat oss i ämnet? Upp med en hand alla vi som har gjort Mia Törnbloms ”Bra – Tack – Hjälp” – övningar och öst superlativ över oss själva i spegeln. 

Men. Det räcker inte med att bara veta, man måste liksom känna också. 
Under de senaste dagarna har jag stött på situationer där jag har varit tvungen att inse att självkänslan ibland brister mer än jag trott. 

Mycket i mitt liv har de senaste 5 åren handlat om träning. Och jag har varit ganska duktig på det. Jag har aldrig varit snabb, men jädrar i mig vad jag har varit uthållig. Och oj, som jag har hållit igång! Varit ute på löp-äventyr, deltagit i olika tävlingar, arrangemang och drivit en välbesökt löpar-blogg. Hejja, hejja, hurtigt, hurtigt! Duktigt, duktigt. 
Och tack vare träningsmängden har jag lyckats att hålla mig från en alltför kraftig övervikt. Även om det i perioder förstås inte räckt till med tanke på allt jag stoppade i mig. 

Det har varit mycket träning, bedriven pga ångest över gårdagens hetsätning. Mången mil har löpts i skogen med kopiösa mängder musli från igår guppandes i magen. Tunga ben, men en känsla av att man måste. 
Ibland har jag instruerat träningspass på ”baksmällan” efter en av mina orgier.
 Det är nog bland det värsta som finns. Att stå där till allmän beskådan med svullen buk och skammen målad i hela ansiktet. Man tror att alla ser. Att alla vet. Värkande, svaga muskler som man får tvinga till arbete som ska se föredömligt ut. 
Jag ryser när jag tänker tillbaka på det. Jag vill aldrig vara med om det igen.

Men i våras fick jag en kraftig järnbrist-anemi, eller lågt blodvärde som det kallas. Detta till följd av att jag är kvinna, kombinerat med en Viktväktar (läs svält) -diet som lakade ur allt Hemoglobin ur min trötta kropp. I maj kröp jag mig genom min årliga halvmara i Göteborg med en tid som var 30 min sämre än året innan. Jag orkade inte gå upp för en trappa utan att stanna och vila och jag blev yr så fort jag reste mig upp. 
Lägg till känslan av utmattning och sorg över insikten om mitt missbruk, så kan man lätt förstå att min tränings-sommar inte har varit något att skryta över. 

Jag har börjat träna igen, men min kropp svarar inte som den gjorde innan. Och jag har så svårt att acceptera att den inte vill vara med på mina ideer. 
Igår sprang jag och min vän, på besök från Göteborg, en tur innan frukost. De 5 kilometrarna kändes som 5 mil. Mina ben är tunga som bly och flåset är en karastrof! Jag började gråta efteråt. Såsom jag gråtit efter de flesta löpturer de senaste veckorna. Vem är jag utan min löpning? Vad är jag värd om jag inte kan prestera i löpspåret? 

Det är när det händer som jag förstår att jag inte förstått. Alltså att jag inte på riktigt har kunnat förankra ”duger som jag är-snacket” i mitt hjärta. 
Jag har varit ”josefinspringer” med delar av svenska löp-nördar och vem är jag nu? Josefinsprinernotsomuch?

Jag är tacksam för att jag inser att jag måste inse. Att mitt värde inte sitter i hur många mil jag kan springa eller hur tunga vikter jag kan lyfta. Att jag inte måste ta allt ett steg längre eller göra saker perfekt. 

Nu är det dags att bli känslomässigt smart. Nu är det dags att sluta slå på sig själv. Och nu är det också tid att ge det tid. För en god självkänsla byggs nog liksom Rom inte på en dag. 
Och liksom i Rom kommer inte alla fasader att bli helt perfekta. Men det är ok (vet jag). 

Mot äventyret ”Livet som en helt vanlig, lagom,  men dock unik människa!”

Jag hade med mig en hel del verktyg för att klara min första sockerfria sommar. 
Jag kände sådan sorg inför det faktum att jag aldrig mer kan dricka vin. Jag var så ledsen när jag tänkte på att jag inte kan äta nävar av popcorn på bion, eller krypa upp i soffan med en gigantisk godispåse och bedriva min favoritsyssla, alla kategorier – att överäta. 

Ett sorgeår får man ha, skriver Bitten Jonsson i ”Sockerbomben”. Nu är min sorge-sommar snart förbi. Jag är fortfarande ledsen. Jag kan  ibland fyllas av ilska över orättvisan att just jag har ett så oerhört laddat förhållande till mat. 

Men många bra saker har hänt i sommar och det känns som om jag har tagit enorma kliv mot ett tillfrisknande som jag faktiskt börjat våga hoppas på. 

Det går inte en dag utan att jag aktivt får hindra mig själv från att isolera mig och äta allt jag kommer över. Eller åtminstone resonera med mig själv över längtan efter att äta kopiösa mängder av fel sort. 

Men det känns ändå som att jag nu kan sätta ned flaggan på min första topp. Jag besteg sommarens berg, och jag nådde ända upp! 
Gudarna ska veta att det inte har varit en helt smärtfri expedition. Jag har trillat ned i glaciärsprickor, jag har blivit träffad av fallande stenar och jag har somnat frusen och med brist på proviant. 
Men när jag har fallit, har någon alltid dragit mig upp. När jag har blödit har någon plåstrat om mig. När jag har frusit har någon delat med sig av sin värme, och när jag har varit törstig har också någon fyllt kosan med färskt och klart vatten. 

Denna någon har varit många. Min kära familj, mina vänner, min tålmodige pojkvän, litteraturen, skrivandet och såklart – alla mina nya vänner på stödforumet. 

Jag fylls av tacksamhet över tanken på hur stöttande mina närmaste har varit och fortsätter att vara. 

Jag spenderade till exempel helgen i Kalix hos min syster med familj, och när jag kom dit visade hon stolt upp fulla matkassar med ”ovan jords-grönsaker”, färdigkokta ägg i kylen, och allt som kan underlätta för mig. 
Min älskade syster hade läst på. 
Min yngsta systerdotter är 9 år. När jag en tidig morgon rotade i skafferiet kom hon fram till mig och drog i mina kläder. ”Josefin, vi har nötter i det här skåpet”.
Min fina lilla ängel hare lyssnat så lyhört när de pratat om min problematik, och oroat sig för vad jag kunde äta och inte äta. 

Jag hoppas innerligt att ni andra där ute upplever samma fina stöd från era kära som jag har haft turen att få. För utan dem vet jag ärligt talat inte vad jag hade tagit mig till. 

De varken förmindskar eller förstorar. De bara finns där och stöttar så perfekt att man undrar om de inte i hemlighet gått kurs hos Bitten om hur… 

Sommaren är alltså snart över. Den största vinsten jag fått i under dessa månader är att lusten är tillbaka. 
Jag känner mig inte längre fel i alla sammanhang. Jag känner att jag har något att tillföra i sällskap och jag vill itne längre alltid isolera mig från omgivningen. Människor i min närhet är inte längre ett irritationsmoment och ett hinder för mig från att få äta. 
Jag har börjat få tillbaka lusten att träna och jag ser med glädje fram emot att bestiga nästa topp. Hösten.

Jag packar alltså ned alla verktyg och erfarenheter i min ryggsäck. Stegjärn, rep, hjälm och kabinhakar. Det kommer att bli en stundtals tuff resa, men jag hoppas också att få se många vackra vyer. 

Jag drar också med mig mina nära och kära förstås. Alla ska med!
Jag har lärt mig, att de kan vara bra att ha… 

Det blir min första utomlandsvistelse utan socker. Det ska bli spännande men också lite sorgligt förstås. Inget vin vin, ingen glass, inga pommes frites…
Men istället en lugn magen, gott samvete och ett sinne som är närvarande i varje ögonblick.

Semester.

Jag har fantiserat bort hela familjen och drömt om att tömma skafferiet på allt som finns. Jag har lömskt suttit och planerat ett återfall till första bästa tillfälle. Sug tog över min hjärna totalt en stund. 

Men så hände något. Jag vände mig plötsligt mot svärmor och sa: ”Jag är ledsen men jag kan inte äta dina pannkakor ikväll. Jag är tacksam att du gjort dem, men jag har ett våldsamt sug just nu och jag kan inte ge den delen av mig själv näring. Jag dricker en kopp te istället.”

Vi pratade en stund och nu står en mugg rykande nypon-te bredvid mig och jag lyssnar på en hagelskur som dundrar utanför. Sug är fortfarande här, men han kan inte skada mig längre. Familjen skyddar mig mot honom ikväll.

Jag vann. Tack gode Gud, jag vann! 

Det blir min första resa utomlands som abstinent sockerberoende. En ny erfarenhet under mitt sorge-år. För mig är det inte ens tänkbart att göra avkall på mina matvanor. Även om den kalla glassen och de salta/fettdrypande pommes fritesen kommer att locka kan jag inte trilla dit. 

För det första vill jag inte. Jag vägrar! Min semester ska för första gången vara fri från ångest över matfrossa. För det andra är jag inte ensam. Att ha sin närmaste nära i situationer som annars kunde varit kritiska, är det bästa skyddet man kan ha.
Det kommer att gå bra. Det är jag helt övertygad om! 

Jag lämnar alla krav här hemma. Jag lämnar hårfön, plattång, smink, faktaböcker och telefon i Sverige. Jag packar ned en rolig pocket-bok, min dagbok, löparskor, grodfötter,slitna shorts och t-shirt.

Nu ska jag vila en vecka från matplanering och tankar på min sjukdom. Jag lämnar över till min pojkvän att jag inte ska behöva kämpa så hårt. Jag lämnar över att allt kommer att gå bra ändå. Han vet vad och hur mycket jag ska äta. Om han ser att jag börjat vingla, fångar han upp mig. Bara vetskapen om det gör att jag kommer att vara hur stabil som helst. Resan kommer inte att handla om mat. Jag har turen att resa med en av de mest antiva personer som finns på jorden. Det kommer inte att finnas tid för matfixering.

Jag känner mig avslappnad men stenhårt bestämd. 

Hej Kroatien! Jag ska njuta av varenda sekund!

För 66 dagar sedan kunde jag för mitt liv inte föreställa mig att det skulle komma dagar då inte sockret eller maten tog upp den största delen av min tankeverksamhet. När jag satt hos min coach Anniqa på ”Eco Care” i Umeå och hon sa att det skulle bli lättare när jag var i någorlunda biokemisk balans, tänkte jag att den här kvinnan nog var lite kocko. Kanske det blir så för en NORMAL person, men inte för mig.

Det har inte funnits något viktigare i mitt liv än mat. Att äta. Helst tills jag av fysisk smärta inte kunde pressa ned en bit till i min stackars misshandlade magsäck. Tills det stod mig upp i halsen. Så beter man sig ju inte när någon finns i närheten, så mina lyckligaste stunder hade jag för mig själv. I soffan framför tv:n. Jag och mina bästisar Kylskåpet, Skafferiet och Frysen. 

Nu har det gått drygt två månader sedan jag slutade äta socker, raffinerade kolhydrater eller ohälsosamma fetter. Det känns som om det gått två år. Jag hade ett ”återfall” dag 18, då jag fick en hetsätningsattack, och det var det värsta hittills (är det inte så att det värsta är alltid det senaste?). Jag har ett fåtal dagar misslyckats att äta rätt volym. Tex tömt nötpåsar och yoghurt-hinkar. De gångerna har jag dock låtit bli sockret. 
Jag har lärt mig så mycket av de tillfällena. För att jag vågat ta ansvar för dem. Jag ser dessa snedsteg som en stor tillgång idag. Även om de för stunden förstås framkallat mycket ångest. 

Idag satt jag på verandan med min pojkväns bror. Vi lapade sol och pratade om ditten och datten och helt plötsligt gick det upp för mig att vårt samtal tog mer plats i mig än tanken på middagen som förbereddes i köket. En stund hade jag vilat från tankarna på mat. En stund levde jag helt närvarande i nuet. 
Jag tänkte efter och insåg att det nog blivit några sådana ögonblick den senaste tiden. Det gör mig hoppfull. För om jag, från att ha varit fullständigt fixerad vid tanken på att äta,  redan kan uppleva dessa små stunder av frihet, vad är då inte möjligt om ett par år? 

Jag visualiserar ofta mig själv som sockerfri och lycklig. Att jag faktiskt kan få uppleva att få vara fri från matens klor ter sig inte längre som något hitte-på. Kanske hade hon rätt den där Anniqa ändå? 

Så, hur gör man då? Hur slutar man missbruka? Jag tror att det viktigaste av allt är att inse allvaret. Att helhjärtat försöka förstå att man har problem som inte har ett dugg med karaktär att göra. Ibland tvivlar jag fortfarande, för man vill inte tro att det är sant. Man vill kunna tro att det finns en morgondag där man kan äta ”bara en liten bit”. Men tack vare att jag brutalt ryckte bort plåstret en dag i April och sökte hjälp, blir bilden av mig själv som abstinent för livet, lättare och lättare att hantera. 

Jag vet inte vad jag hade tagit mig till utan boken ”Sockerbomben” som öppnade mina ögon, bokens författare Bitten som hänvisade mig vidare, eller Anniqa som fick mig att förstå mitt beroende på allvar. Nu betyder stödforumet på facebook otroligt mycket för mitt tillfrisknande. Den här bloggen är också ett mycket viktigt verktyg. 

Så mitt personligen mest värdefulla råd är att söka hjälp. Att förstå att Du är värdefull och förtjänar och behöver expertis-råd. 

Jag tenderade att förmindska och putta undan verkligheten tills någon tryckte upp den i ansiktet på mig. Man kan liksom inte ”bara sluta”.
Men det finns hopp! Ju djupare man krälar på botten, ju bättre kan man få må. 

Gudarna ska veta att det inte är lätt. Men tydligen är ingenting omöjligt. För när Josefin har haft 10 min av tid utan en tanke på mat – ja då undrar jag om det inte haglade en stund i helvetet idag?

Det kunde förstås varit värre. Återigen får jag påminna mig om att det inte åts varken godis, glass eller någon annan sockerbomb. 
Tack vare det, satte inte Suget igång och dagen efter kunde jag på ett rationellt ta tag i problemet. Det hade aldrig hänt förut. Jag kan på riktigt se att söndagens bakslag förde med sig något gott. Jag har med boken ”Helhetsmetoden”s hjälp lyckats identifiera de största fällorna som jag kan råka ut för:

1. När jag är trött. Alla typer av trötthet gäller här. Efter jobbet, efter träning, efter en dag i solen, efter att ha sovit för lite eller för mycket. Mental eller fysisk trötthet ska i fortsättningen sätta igång larmet. Nu gäller det att vara vaksam.

2. När jag känner mig ensam, övergiven, utanför eller icke älskvärd. Dessa känslor är inte rationella eller realistiska. De går igång av sig självt för minsta lilla. Det räcker ibland med att min pojkvän väljer datorn ett par timmar (som i söndags) så slås den känsloknappen på. Hade jag aldrig förstått om jag inte vågat undersöka vad som händer i mig. Förnuftsmässigt vet jag att dessa känslor är helt obefogade och det gör det lättare nu när jag kan identifiera dem.

3. När ingen ser. När ingen ser känner jag mig som en obevakad Golden retriver med tillgång till en öppen foder-påse. För det mesta har jag andra omkring mig, nu under sommaren, så det blir spännande att se hur jag kan hantera situationen när vardagen kommer i höst. Ett är säkert – Jag kommer att vara förberedd för kamp!

4. När jag äter plockmat eller buffe’: Här är det lätt att tappa allt vad omdöme heter. Livsfarligt för en matmissbrukare!

5. Rätt och slätt-  När jag äter: När jag börjar äta är det som att sätta en stor sten i rullning nedför ett berg. Det är mycket svår att stoppa. Men med vetskapen om att mättnaden infinner sig efter ett ganska långt tag kan jag ratinalisera bort viljan att äta mer efter en normal portion. Det hände senast i morse efter en stor omellett till frukost. Jag undersökte känslan av att vilja ha mer och den falnade i takt med att mättnadskänslan blev lite tydligare. Seger!

6: Vid tv:n. Say no moore!

Här har jag alltså 6 klockrena triggers. Jag hade aldrig lyckats se dem så klart om jag inte ”trillat dit” på dem. Så jag är tacksam för de snedsteg som får mig att vilja välja en säkrare väg. Det kommer att hjälpa mig oerhört mycket i framtiden!

Ps. Idag blev jag ”nöjd” på en avokado och en burk makrill till lunch. Jag- storätarn! 
Jag hade glömt matlådan hemma och det blev min lösning. En lösning Som visade sig bli ett halleluja moment! 

Det tar sig…

”Insikten i mitt matmissbruk är våren. Och visst gör det ont när knoppar brister.” 

Ja, det gjorde ont. Men det gör faktiskt mindre och mindre ont för varje dag. Eller så beror det på att man lär sig hantera Smärtan. Den blir liksom inte lika dramatisk när man har studerat den ett tag. När man vågar se den från alla vinklar.
Det känns hoppfullt när jag tänker på att jag har så mycket kvar att lära. Med varje ny insikt föds ett nytt verktyg. Tron om att bli frisk växer sig därav allt starkare.

Jag gör små, små framsteg varje dag. Jag inser att det är viktigt att uppmärksamma dem. 
Härom dagen slängde jag tex en avocado som var trådig och smakade härsket. Tidigare hade jag ätit upp den ändå. Allt skulle ätas!
Igår åt jag på restaurang med några vänner. Efter att middagen var över såg jag att det låg bröd kvar i korgen. Jag hade knappt tänkt på det ljuvligt doftande lantbrödet på hela kvällen. Brödkorgen har tidigare varit mitt största fokus. Har inte kunnat slappna av förrän den är tom. En milstolpe för mig, då ett av mina delmål har varit att kunna njuta av en middag och koncentrera mig mer på sällskapet än maten.

Jag ryser ibland när jag läser och minns min desperation. Bilderna från dag 18 av min senaste (och förhoppningsvis även sista på mycket länge) hetsätning, ger mig kalla kårar. Jag vill aldrig mer göra så mot mig själv.

Jag liknar min resa mot ett liv utan matmissbruk med en bergsbestigning. Jag ser tillbaka och jämför med nutid. Tänker på mina målbilder och ser en led som från dag 1 har sluttat uppåt. Det är ansträngande att röra sig mot gravitationen, men också tillfredsställande. Efter varje dagsetapp väntar en belöning. 

Alla som någon gång har bestigit ett berg kan minnas det lyckorus som sköljer genom kroppen när man står där uppe. Jag ser mig själv uppleva samma känsla vid varje platå som jag besegrar i kampen mot beroendesjukdomen.

Idag ska jag tänka på att verkligen vara uppmärksam på alla små saker som är, och blir, annorlunda och bättre alleftersom jag håller mig abstinent. För allt ändras. Allt får nya färger och saker får nya betydelser. 

Varje dag. En dag i taget.

Jag har läst många böcker, och utbildar mig hela tiden mer och mer i min beroendesjukdom. Tillslut upplever man att det blir ganska mycket upprepande. Men den här boken känns uppfriskande, mysig och ny!

Det första jag har har gjort nu är att tydligt och konkret anteckna mina mål. Jag har insett att jag drömmer främst om tre saker:

1: Att äta 3-4 ggr om dagen och vara nöjd med det. Att känna glädje och närvaro i livet och allt som händer mellan måltiderna. Att fortsätta vara helt sockerfri. Ett liv utan matfixering!

2: Att vara en duktig träningsinstruktör med synliga muskler som kan lyfta inspirerande tunga vikter. 

3: Att springa Sthlm marathon 2013 och ha roligt och njuta under loppet. 

Jag har gjort många typer av sådana här övingar tidigare, men aldrig kännt så starkt förankring som nu. 

Man ska förutom att identifiera målet/målen också skriva med för och nackdelar med att nå dem, samt för och nackdelar med att inte ta itu med målet/målen. Det har varit en väldigt rolig uppgift.

Jag är full av förväntnigar och nyfikenhet och ser fram emot att arbeta med boken.

Idag vaknade jag och var tacksam för alla underbara människor som finns i mitt liv. Idag är det en ynnest att få leva!

Igår hände något. Jag vet inte vad jag ska kalla det, men jag föll definitivt tillbaka i samma mönster. Jag har bestämt mig för att jag ska prova äta 4 ggr om dagen. Alltså inte några mellanmål mellan lunch och middag, men fortfarande kvällsmål. 
Igår skulle vara  en av de första dagarna. Men det händer något i min hjärna när jag begränsar mig på det viset. Vela dagen gick jag omkring och tänkte på mat. Har annars varit ganska förskonad vid fixering de senaste två veckorna. 
När det blev dags för middag gjorde jag generalmissen att ställa fram hela gratängformen istället för att lägga upp portionen jag skulle äta. Två stora lass med tacogratäng tillsammans med kall sås slank ned. 
Mådde såklart såligt sedan och vispade grädde till teet. Vispade en gång till… 

Min kombo kanske märkte men tänkte väl att jag hade koll på läget. Jag dolde mitt inre världskrig för henne så som jag gjort så många gånger förut. 

Jag väntade tills det blev tillräckligt sent för mitt ”kvällsmål” som nu egentligen var helt överflödigt och gjorde i ordning en skål med yoghurt, kokkos och kanel. Belv såklart inte nöjd. När min vän till min stora glädje fökunnade att hon var trött och gick och lade sig passade jag på. Det blev två skålar till av samma blandning. 

Visst hade det kunnat vara värre. Visst, det är inte i paritet med hur en hetsätning tidigare har kunnat se ut. Men symptomen blev de samma. Ångest, svettningar, litenhet, besvikelse, hopplöshet och framför allt skammen. Jag hade smugit så tyst jag kunnat fram och tillbaka till köket i rädsla för att bli upptäckt. Det är så skamligt!

Jag försökte betrakta mig själv utifrån igår. Jag bara såg en kraft större än mig själv. Det gick liksom inte att stoppa. Jag trodde att jag kommit längre. 

Idag ska jag ut i skogen med min vän och min pojkvän. Jag ska försöka tanka mitt inre med den positiva energi som naturen ger och finna styrka att förlåta mig själv. Vad kunde jag lära av gårdagen?
Jo- hejdå Yoghurt!
Och nästa gång ska jag annonsera för mina vänner i stödgruppen innan jag gör det. Även om det tar emot. Att erkänna och identifiera Sug kanske kan hjälpa. 

Idag är jag ledsen. Idag är det inte ”happy joy joy”…

Efter en middag hos ”svärmor” låg fruktskålen så fint på bordet och då kläcktes iden.  Jag diskuterade min galna tanke med henne. Det var viktigt för mig att det inte skulle bli ett impulsivt beslut. Så jag lät det ta tid och sjunka in. 

Efter noggrannt övervägande bestämde  jag mig för att testa. Om jag skulle uppleva sug så fanns hon ju där och kunde rädda mig. 

Nu levde jag farligt. Jag visste det. Äpplen har varit något jag tidigare kunnat överäta (läs hetsäta). 
Det pirrade lite i magen då jag tog fram en vass liten kniv ur besticklådan. Jag hade inte ätit ett äpple på förmodligen mer än 50 dagar. Vi stod en lång stund böjda över fruktskålen och valde omsorgsfullt ut mitt byte. Jag ville ha ett som inte var för stort, glänsande rött skal, slät yta. Till slut hittade vi den perfekta frukten. Det förbjudna, syndiga äpplet! 

Jag satte mig tillrätta i soffan och skar mig en bit. Det kraschar så härligt när knivbladet skär igenom fruktköttet. Jag kikade lite på den söta äppelbiten innan jag förde den till munnen. ”Nu gäller det” tänkte jag. 
Den lilla äppelbiten fyllde munnen med den välbekanta smaken. Jag väntade på ett ”Halleljua-moment”. Ett rus som skulle få svärmor, som satt beredd, att behöva kasta sig över mig för att hindra mig från att glufsa i mig hela fruktskålen. 

Men ingenting hände. Vi tittade på varandra. Jag, svärmor och äpplet. 
Jag vred och vände på frukten. Jo det var ett riktigt äpple… Jag tror nästan att vi blev en smula besvikna. Vi hade varit beredda på lite action såhär en vanlig onsdagskväll. Hon tröttnade snart på att vakta mig då avsaknaden på spänning uppenbarligen skulle fortgå. Jag tyggade i mig det sista av skruttet (har alltid ätit hela stjärnhuset) och ryckte lite på axlarna. Så himla speciellt var det faktiskt inte… Visst, det var gott. Sött och gott, men allt annat jag äter nuförtiden är också gott. God mat har liksom blivit lite avdramatiserat.

Hur som helst så dök inte Sug upp senare heller. Däremot fick jag en annan gäst som jag INTE hade väntat eller bjudit in. Mr Gas på min ära!
Jag insåg då att han inte varit och bubblat omkring i mig på mycket, mycket länge. Men hej hoppla, nu var det visst dags att komma på visit. 

Mycket smart Josefin. Bra att experimentera med frukt just ikväll, nu när pojkvännen, om någon timma, kommer hem från en månads lång resa. ”Välkommen hem!” liksom…

Nåja, den goda nyheten i den här historien är ju såklart att jag inte fick sug. OCH att jag i fortsättingen kommer att välja bort ett livsmedel av helt ”naturliga” skäl. 

Känns faktiskt uppfriskande att för en gångs skull välja bort något av andra anledningar än för att det är stor trigger…

Jag nästan grät av lycka när jag sedan provade ett par shorts, sydda av blommigt tunnt tyg och hög midja(ej stretch) och de också passade nig perfekt! 

Hur är det möjligt?! Jag har verkligen försökt att flytta fokus från viktnedgång och tycker många gånger att jag äter för mycket. Jag har ju varit mätt under drygt en månads tid. Har det någon gång hänt? Att jag uppenbarligen har tappat lite i vikt kom som en stor överraskning! 

Visst hör man om människor som går ned med lchf-kost men jag trodde sannerligen inte att jag kunde vara en av dem. Det är nästan så jag tror att strolekarna har blivit större. Jag har liksom ingen koll på min egen kropp och kan inte riktigt se skillnaden. I mitt huvud är jag nog kolossal hur jag än skulle se ut i verkligheten. 

Jag har inte vägt mig. Jag ville heller inte göra det. Att jag kunde bära upp riktigt snygga och moderiktiga plagg är ett kvitto nog. Kanske går jag mot normalisering? Kanske kommer min kropp så småningom för första gången hitta en vikt den trivs med. Kanske kommer jag tillslut känna mig tillfreds och bekväm med hur jag ser ut. Det som slår mig är att jag också för första gången är mer tacksam över känslan än bilden av mig själv i spegeln. Jag KÄNNER att det händer saker. Jag har bara inte förstått förrän nu att det är formen på min kropp som förändras. 

Jag kommer att fortsätta äta lika stora portioner. 
Det ska bli spännande att se hur det känns om sisådär ett halvår!