jag gillar inte att vara en psykisk instabil tönt. det är så olikt mig. men idag är det uppror i hela min kropp. mitt hjärta slår några extra slag idag, i magen finns en stor jobbig klump som växer mer och mer. men det värsta är alla tankar. alla tankar om hur, kanske, OM! jag vill bara gråta, skrika, samtidigt som jag har längtat efter så mycket känslor. jag har stängt av dem för så många år sedan nu. jag har levt utan kärlek eller passion i så många år nu. inte vågat släppa fram dem efter en tidigare idiot misshandlat dem så grovt att jag knappt visste vad som var ut och in efteråt. det kommer jag aldrig förlåta honom för, det har satt sina ärr i själen för alltid. men det ä nu en del av mitt liv, som har format mig och säkert också stärkt mig mycket.
Men stark är inte = känslokall. Det krävs mod att våga älska. I många år har jag trott att jag aldrig skulle kunna älska någon igen. Inte efter allt svek. Men nu tror jag ändå att det är möjligt. En vacker dag och det kommer vara någon som ska förtjäna det 
Men just nu är allt en jävla röra igen. hur lyckas jag, vad är felet på mig? Tänker på gårdagen och kvällens äventyr. Jag vill mer! Jobbigt att inte veta om detta är slutet eller bara en början. Fast slutet på något är alltid en början på något nytt…..
