Ungar är ju bara för härliga. Min son är allt för mig, vad gör livet värt om man inte har barn, för mig är det mitt liv.
Ska tacka mina små syskon som faktiskt gjorde att jag stog ut med livet jag hade, för vad skulle dom ha haft om inte jag fanns, jag kunde inte bara lämna dom. 12 år och såg efter en kolik baby och en 2 åring nästan varje dag, ingen lätt uppgift men jag klarade det. Har jämt i yngre år varit den som har suttit barnvakt tagit ansvar om små människors liv, det är en del av mig, har alltid gillat barn, så när jag blev gravid som 19 åring var beslutet självklart att behålla det barn jag bar på, så som ung mamma skulle det inte bli några konstigheter att ta hand om ett spådbarn för mig, jag visste ju redan innan vad det innebar , så det blev så naturligt för mig. Stort ansvar över andra har jag tagit sen jag var mycket ung, ansvar som inte barn ska behöva ta. Jag fick växa upp snabbt.
Jag hade absolut inte någon jobbig graviditet jag älskade min söta mage o min sparkande lilla bebis, o efter 9 mån sa det bara plupp o han var ute
. Allt var så naturligt. Ingenting att klaga på. Tänk att älska någon så högt mer än sitt eget liv, en liten människa som legat i magen i 9 mån o man skulle kunna dö för det lilla pyret.Helt fantastiskt! Han skrek nästan aldrig, sov som en stock jämt, åt som en häst, var rädd för något, jag hade med honom överallt, ridhuset, stallet, hundutställningar o han fann sig i allt. Ingen blyger här inte han tog för sig. Nu är han 8 år, men fortfarande min lilla pojk o helt underbar fantastisk. Duktig i skolan, huvudet på skafft, ingen gnäll spik, väluppfostrad, han gör mig stolt varje dag!
Jag har aldrig ångrat mig, o man behöver faktiskt inte sluta leva o göra det man brukar göra bara för att man får barn, det är så tråkigt med dem som tror det. Visst, blir det lite bökigare, men det lite bökigare är ju en del av ens liv, o livet är ju underbart med barn!
Ha ha ha…..