Nu betar vi av vecka 38. Fan va less jag är just nu. Den envisa förkylningen som aldrig ger sig bidrag nog mycket till det. Sedan innan påsk har jag snorat och hostat. Jag är så trött om dagarna och har inte den energin jag hade önskat, lika bra kanske. Då blir det inte lika mycket onödig centrumshopping kanske? Boar gör jag iaf. Viker och trättar bebbekläder, målar skötbord och bb-väskan är så gott som packad. Ena dagen känner jag mig astaggad för att föda, medans andra är jag livrädd, ynklig och skitnervös. Men men ingen återvändo, ut ska den på något sätt. Nu börjar det bli verkligt på något sätt, att det snart flyttar in en ny familjemedlem till oss. Har inte kunnat tänka mig det innan. Jag längtar så! Tänk en liten liten bebis att snosa på igen. Lämtar oxå efter att kunna leka och lyfta Alicia som vanligt igen. Så tråkigt när hon vill göra saker och jag måste svara ”mamma kan inte eller orkar inte”. Eller när hon ber mig ligga brevid henne i sin säng och ”gosa lite” och jag måste svara ”jag får inte plats”, då gör det lite ont i hjärtat mitt. Magen är tung och otymplig. Måste ta sats när jag ska vända sovsida på nätterna, stonkar som en schleten 90åring. Jag tror absolut att bebis kommer innan bf, men det kan lika gärna vara i övermorgon som två dagar innan. Jag har inga direkta känningar mer än att det tryck neråt och rätt kraftiga sammandragningar som kommer oftare än innan. När förlossningen satte igång med Alicia hade jag inte haft en enda förvärk utan det trog igång med regelbundna värkar på en gång. Den som lever får se. Hoppas jag överlever bara.