Monthly Archives: september 2008

Vad fan hände? Rasmus åkte liksom ur. Piss. Jesper? Vem är han? En torr disktrasa, typ. Ingen utstrålning. Ser ut som en mix mellan Danny och Ola, men har inte någon av deras glimt i ögat. Usch, vad tråkigt och vad besviken jag blev nu… Bu på er, svenska folket!

Ja, precis som alla andra, har nu provat på den nya flugan, nämligen yearbook yourself. Vissa bilder är bättre än andra, men ingen bild är dålig. Ni kommer inte få alla på en gång. No.. no… Jag ska låta er längta, längta mycket, till nästa bild. Are you up for it? I bet you’re reeeaaally interested.

1954

Jag hade lite problem med mina glasögon under denna tiden. När jag lutade på huvudet ville de inte luta med mej. De levde ett eget liv, kan man säga. Men det hindrade mej inte från att vara en av skolans absolut mest omtyckta tjejer. Jag fick nämligen göra alla killarnas läxor.

1956

Det här var under min alternativa period. Jag skaffade afro-frilla. Men inte vilken afro-frilla som helst. Den skulle ju vara rätt i tiden också. Därför fick det bli en Elvis-afro-frilla. You get? Tyvärr fanns inte brun utan sol på den tiden, så min omvandling blev aldrig fulländad…

Åh. Lars. Han är magisk. Helt magisk. Slå upp ordet känsla i ordboken och vad får ni se? En bild på Lars. Jag lovar. Han har ögon som inte är av denna värld. ”Sveriges James Blunt” är en beskrivning som passar väldigt bra, faktiskt.

Killarna i Idol är bra tycker jag. Några är till och med riktigt bra.

Rasmus hade jag knappt hört innan i kväll och han var kanske huuur grym som helst. Vilken otroligt skön röst. Den skulle jag vilja ha på skiva. Kevin sjunger bra och väldigt fint, lite som en tjej. =) Johan Palm är en entertainer på hög nivå och han ska bara vidare. Robin sjöng en av de finaste låtarna, Like a bridge over troubled water, och jag tycker att han gjorde det bra. Tycker inte att man behöver röra sej till en sån låt. Han har ingen klockren röst, men han går igenom rutan.

Jag gillar’t!

Förresten… Träningen i kväll gick skitbra. Det kändes hur gött som helst och jag startar i morgon. =) Matchen känns alltså på webb-tv och startar 19:15. Sändningen startar 19:00.

På begäran av Björn den store kommer här en bild på min mun. Intressant va?

Min fina Camilla kommer alltså hit på lördag och eftersom jag inte har någon match i helgen så är det inte omöjligt att det blir en eller två öl. Ni ska veta att jag och Camilla har riktigt roligt tillsammans och det är mycket möjligt att vi skiter i utgång och istället sätter oss på en bänk och bara hackar på förbipasserande. Utan att de hör det, naturligtvis, vi vill ju inte att någon ska bli ledsen… Camilla! Du är sååå välkommen!

Det gick jättebra på intervjun!

Tydligen sökte de inte bara en biträdande restaurangchef utan även en restaurangchef. Och han sa att chansen är väldigt stor att jag får jobbet som restaurangchef.

Det skulle innebära att restaurangen blir ”min” och ju bättre det går för restaurangen, desto större blir bonusen som jag får var tredje månad. Utöver bonusen har jag naturligtvis en vanlig månadslön.

Det kändes kul på intervjun och jag känner mej peppad. Det känns väldigt tråkigt att det kanske inte blir något på Skatteverket, jag såg ju fram emot att jobba där, men det tar ju sån tid och jag måste tänka på pengar nu. Jag måste börja jobba…

I morgon ska jag dit och prova på lite, så får vi se vad vi kommer fram till. Fint.

Hej alla mina barn. I dag gick jag upp halv elva. Ganska tidigt om ni frågar mej. Om ca en timme drar jag ner till stan för att gå på jobbintervju på Subway. Det var visst inte bara som arbetsledare, utan som biträdande restaurangchef. Inte illa. Jag skulle naturligtvis passa perfekt som chef. Därför har jag på mej min t-shirt där det står ”Little miss bossy” på. Strålande.

Frukost?

Det här är helt underbart att läsa. Alexander kommer sälja grymt bra. Inte bara för att han sjunger väldigt bra utan för att han är en av de mest sympatiska människor jag nånsin sett på maken till. Han är fantastisk och han förtjänar all framgång.

Jag? Jag ska gå och lägga mej nu.

Ja, när är det egentligen ok att tycka synd om en person?

När jag ser en rullstolsburen person?
När jag läser om någon som har alkoliserade föräldrar?
När någon blivit våldtagen?
När någon blivit misshandlad av sin pojkvän under flera år?
När jag ser någon som ser ledsen ut på tunnelbanan?

När?

Jag är en väldigt medkännande person. Jag kan må dåligt över minsta lilla. Exempelvis en asiatisk, gammal man med mycket packning som inte hann med tunnelbanan och såg väldigt ledsen ut. Eller en full finne som köpte två Tre kronor-hockeytröjor av mej i VIP-souvenirshopen under hockey-VM i Göteborg och som jag trodde handlade upp sina sista pengar. Eller en somalie som luktar illa på bussen, så ingen vill sitta där, så jag sätter mej där för att han inte ska bli ledsen.

Men vem ger mej rätten att tycka synd om? Varför skulle dessa människor må sämre än jag? Jag mår ju dåligt rätt ofta, så sannolikheten är ganska stor att jag är mer ledsen än de. Ändå tror jag mej ha rätten att tycka synd om dem.

Ofta hör man om/talar man med rullstolsburna personer som är så levnadsglada och ser mer ljust på livet än de allra flesta. De har hittat andra saker i livet, de tar inte saker för givet och oroar sej inte över småsaker. Vi gnäller över minsta lilla. Kanske borde de tycka synd om oss?

Jag famlar i mörkret här. Jag har alltid trott att det är snällt att tycka synd, men egentligen är det rätt nedvärderande. Så nuförtiden är jag positiv som bara den när människor råkar ut för hemskheter. Då kanske folk tar illa upp för att jag inte tar deras problem på allvar.

Förstår ni var jag är på väg? Förstår ni vad jag menar? Vad är ok och vad är inte ok? När får man lov att tycka synd om folk och när ska man ge dem en ryggdunk och önska dem lycka till med nästa utmaning?

Kommentera gärna. Mer än gärna.

Magnus Betnér och hans vänner i I ditt ansikte har i kväll kört stand-up inför Aftonbladets ledning. Det var något av det roligaste och pinsammaste jag sett. Nånsin. Alltså, herre min skapare. Jag vågade knappt skratta. Jag vågade faktiskt inte det.

Kul i alla fall att de till slut vågade skratta åt Betnér. Faktiskt. För han sågar dem så hårt. Så hårt. Men de kunde faktiskt skrattat lite mer. Det märks att de har en självdistans som är lika med noll grader celsius. Magnus Betnér – the king of bitter!

Två frågor:

1. Det stavas ”speedway”. Varför vill så många uttala det ”spiddway”? För att Tony Rickardsson sa så eller?
2. Vem fan bryr sej om speedway ändå? Varför visas det på sporten vaaaarje jäääädra kväll?

Ok, det blev fyra frågor. Men följdfrågor räknas inte.

”Äntligen!”

Nej, det är inte Gert Fylking som är på utdelningen av nobelpriset i litteratur. Det är jag som konstaterar att Frölunda tagit sin allra första trepoängare för säsongen. Det blev 4-1 hemma mot Rögle och nu ligger inte Frölunda sist längre. Bara näst sist. Bra känsla det där. Mm. Att Kallio inte gjort mål än är jag inte ett dugg orolig över. Det kommer. Han kommer till lägena gång på gång och förr eller senare lossnar det. Ni har väl hört talas om ketchup-effekten? Tomi Kallio älskar ketchup*. Frölunda kommer, det vet jag. Ni som inte tror det kommer få er en så fet läxa att er kemilärare från åttan kommer framstå som sjyst. Ja, när det gäller läxor, that is.

*Jag vet inte till 100% att Kallio älskar ketchup, men jag tror nog det.

Ja, det här hör till det roligaste jag sett på ett bra tag. Den småländska dialekten är mitt i prick. Beskåda mästerverket!

Här har ni anledningen till att inte jag läser en av metrobloggens mest populära bloggar.

Jag klarar inte av människor som skriker RASISM! varje gång en människa av icke svensk härkomst råkar illa ut. Jag klarar inte av det! Jag blir helt varm och liksom kokar lite inombords. Hade du, Alexandra Pascalidou, skrivit om händelsen om det inte handlat om en utländsk familj? Tveksamt. Nu får du massa gratiscred i form av ”humana” vänsterpartister som letar syndabockar i varenda vrå. Grattis till dej!

Att åka ifrån en fyra-åring är ruskigt dåligt, oavsett om ungen är svensk, kenyan, kines eller arab. Jag tvivlar starkt på att tågföraren såg vad det handlade om för pojk.

Jag ställer också frågan hur smart det är att låta pojken stå kvar på perrongen? Är det viktigare att få på bagaget än pojken? Jag skulle då aldrig agerat på det viset.

En hemsk historia, naturligtvis. Rasistisk? Så fan heller…

Det var en helt ok film, Charlie Wilson’s war, helt ok. Den flög förbi, det kändes som att den var väldigt kort. Så där skitbra var den inte, men den dög, liksom. Det fanns åtminstone ett par härliga karaktärer som gjorde filmen sevärd.

Nu är det 3,5 timmar kvar till träning och mer än att jag ska lämna tillbaka filmen har jag inte på schemat. What to do?

Oh, just det. De ringde från Subway. Jag sökte ett jobb där som arbetsledare och de ville att jag skulle komma och träffa dem i morgon. Sure! Det ska jag naturligtvis göra. Jag vill veta vilka arbetstider jag i så fall skulle ha och vilken nivå lönen ligger på. Skatteverket är mitt förstaval, men något måste hända snart. Jag tråkas ihjäl här hemma.

Äh. Jag skriver helt osammanhängande och dåligt. En Alvedon skulle sitta fint.

En ny vecka är här. En vecka som startar med ensamhet och som slutar med besök av världens bästa Camilla! Inte illa. (Rim, rim)

Närmast på schemat står filmen Charlie Wilson’s war. Jag hyrde den i går och har inte tittat på den än. Det känns ju rätt meningslöst att lämna tillbaka den utan att se den först. Så nu ska jag tvinga mej att se den. Men det är ju förstås så att det blir jobbigt att slita mej från min bäste kompis – datorn…

Vill också informera er handbollstokar om att vår match mot Sveriges bästa lag, Sävehof, sänds även den på webb-tv. På onsdag kl 18:45 startar sändningen. Seeeee!

Innan jag flyttade in i min lägenhet här i Västerås bodde det en kvinna här som var alkis/missbrukare. Lägenheten såg ut som skit. Det var smutsigt som fan och eftersom hon hade rökt inomhus så var det brännmärken här och var på golvet. Badrumsgolvet har inte bytts ut, så där ser man fortfarande sviterna av hennes leverne.

Det värsta är dock ytterdörren. Den är bränd här och var och brevinkastet är uppbrutet. Alltså, det ser ut som att någon försökt bryta upp brevinkastet, antingen för att ta sej in eller för att kanske göra sej hörd.

Jag inbillar mej att kvinnan sålde knark eller liknande och oroar mej varje kväll för att någon desperat dåre ska stå vid min dörr och banka och gasta. Därför är det ju tur att det sitter en lapp från hyresvärden på dörren där det står ”T-n- M–s–n-n bor inte här längre”. Det känns jättetryggt, verkligen! För att jag själv ska kunna få min post har jag blivit tvungen att skriva ”Maria Broström bor här nu!” ovanför hyresvärdens meddelande. Det ser rätt skabbigt ut.

Dörren ska bytas ut, men precis som med att allt annat i den här lägenheten så tar det tid. Tid, tid, tid. Jag vill få dem att förstå att tid är pengar och att jag således förtjänar ett större avdrag på min hyra än de 1200 kronor som de varit ”snälla” och dragit av. Att jag fick ha inflyttningsfest, 26 dagar efter inflyttningsdatumet, utan köksluckor, garderobsdörrar och ordentlig ytterdörr borde ge mej aningen mer i rabatt.

Felen på den här lägenheten tar aldrig slut och man hittar nytt var och varannan dag. Hyresvärden tycker inte att de gjort något fel, ”renoveringar är en del av boendet, vill du inte bo där får du bo någon annanstans”. Jaha, ja. Och jag som trodde att när man hyr något ska ska det var tipptopp? Eller har ni någon gång behövt hyra en bil utan hjul?

Det har varit en ganska tung kväll som jag flytt ifrån genom att titta på diverse filmer och serier på tv. Jag pratade med Ivve i ca en halvtimme innan han skulle sova. Eller pratade är kanske fel ord. Vi hade varandra i örat för att känna att vi var närmre varandra. Så värst mycket prat blev det inte. Det behövs inte alltid.

Jag kan ju erkänna att det funnits stunder då vi två inte varit så givna. Vi har bråkat en del, tagt varandra för givet osv. Jag antar att det är så i de allra flesta förhållanden.

Men den senaste tiden, egentligen sedan jag flyttade, så har jag börjat förstå. Jag har börjat förstå att han verkligen är en människa jag inte vill vara utan. Visst, jag skulle säkert klara mej utan, men jag vill inte.

Jag ser verkligen fram emot en framtid med honom. Det spelar ingen roll att han inte vill bo i hus, att han säger att bröllop inte är någonting för honom och att jag inte får göra falukorv till våra barn. Jag ser fram emot våra framtida meningskiljaktigheter…

”Men baby, vi måste ju ha ett hus om vi ska ha äppelträd!”

Oi! Mr O’Donnell, han är ju för het! Aussie dialekt, finns inte mycket bättre, va?

Galet mycket bra på tv i kväll. Kan inte bestämma mej för ifall jag ska se klart Coyote Ugly, som jag ändå sett sjuhundratjugotre gånger, eller om jag ska se Mord i sinnet. Jag har dessutom hyrt film, Charlie Wilson’s war, så jag har lite beslutsångest nu, minst sagt.

Egentligen skulle jag vilja ligga helt tyst, titta på ingenting och bara vila på Ivves bröst. Det skulle jag vilja.

Den sötaste, underbaraste, bästa feelgood-filmen med underbart härlig musik går just nu på femman.

Jag skulle inte kunna föreställa mej vilken film som passar bättre än just denna just i kväll. Skönt.

Tyra Banks var löjligt smal på den tiden btw…

Jag undrar om jag nånsin kommer sluta gråta.

Just nu hulkar och hyperventilerar jag järnet. Ivve gick precis. Det var väldigt, väldigt jobbigt. För oss båda.

Jag vet inte varför det är så jobbigt denna gången. Kanske för att vi haft det så himla bra dessa dagar? Kanske för att jag inte ens vet när vi kommer ses igen? Kanske för att jag älskar honom mer än jag kan förstå?

Någon anonym person har gett mej två väldigt snälla och fina kommentarer och de hjälper, faktiskt. Tack.

Älskling, om du läser detta – kom alltid ihåg att jag älskar dej.

Vore det inte en bra idé med en bloggportal där bara unga mammor och plastpappor får blogga? Så skulle jag slippa se dem här. I don’t know why, but they really annoy me… (Jag vet visst varför.)

Nu har min älskade mamma lämnat Västerås och är på väg hem till Göteborg igen.

Det är i stunder som dessa som jag ifrågasätter vad det är jag håller på med. Min mamma, hon är bäst. Göteborg, min stad, den är bäst. Vad gör jag här? Varför? Vad är det jag försöker bevisa? Och för vem?

I morgon, när jag tränar handboll, kommer jag naturligtvis förstå meningen igen, för det är ju så jädra kul att spela handboll. Men just nu känns det otröstligt tomt. Ivve är kvar och tur är väl det, för jag grinade bra mycket när vi lämnade mamma på stationen.

Det är bara det att om drygt sex timmar åker även han härifrån och då är jag själv här. Då kommer jag gråta lite till. Då är jag ensam igen.

Hur kan man välja att leva sitt liv så här?

Om man kunde se igenom sina ögonlock så vore det nog precis det jag gjorde just nu. Jag ser egentligen ingenting och det är en stor bragd att jag stavar så bra som jag gör. BRGDGULLDER TIKLL MEHJ!!!

God natt.