Monthly Archives: juni 2009

Sjukt rolig träning i dag. Jäklar, vad mycket skratt det blev. Det behövde jag sannerligen.

Nu – mat.

Sen – åka raggarbil?

Haha.

Ibland, bara ibland, önskar jag att jag hade en relativt okänd blogg igen. En blogg som bara 20 personer om dagen läste, jämfört med mellan 200-400 personer, som i dag.

För då kunde jag skriva så här nu. Så här. Eller så här.

Det var så jag kunde skriva på den tiden. När ingen läste ändå. Bara pappa, Ellen och han jag kom att spendera två år och åtta månader av mitt liv med. Ja, Ivve alltså. Han läste hela min blogg, för att lära känna mej, I guess. Är inte det kärlek, så säg?

Jag saknar inte Ivve. Inte på det sättet. Men häromdagen frågade min fina Camilla, i forskningssyfte, hur det kändes när jag och Ivve träffades för första gången i verkligheten (vi träffades ju på internet). Då svarade jag; ”Det kändes som att komma hem.”. Sen blev jag tyst. Camilla undrade; ”Började du gråta nu?”. Jag började inte gråta, men det var nära. Inte för att jag saknade honom och det miserabla förhållande vi hade i slutet. Utan för att allting gick åt helvete. För att vi inte hamnade där vi ville. Trots att vi fick den bästa start man kan tänka sej. Trots att det var guld i början.

Ingenting är säkert. Tyvärr.

Jag har sagt så många gånger att jag skiter i hur många gånger jag blir sårad. Jag tänker fortsätta vara en öppen och glad känslomänniska som säger och gör vad jag tycker och känner gång efter annan. För en dag är det värt det. En dag får man det man förtjänat. Men.

Det kanske är slut på det nu?

För jag vet fan inte om det är nåt för mej alltså.

Nu kanske det är jag som blir en ”kall” person som inte vågar lita på människor igen. En beräknande person, som ler utåt, men som inombords tänker att ”mej lurar du inte”… Jag vill inte alls bli sån, men det vete fan om jag har så mycket val om jag ska klara mej levande ur livet (vilket så väldigt många människor gör, har jag hört…).

Det är ingen katastrof som hänt. Inte alls. Bara en typ av uppvaknande. Något som fått mej att inse vilken typ av person jag är. En person som jag – ödmjukt nog – skulle avgudat, om det gällde någon annan. En person som hela tiden vill att andra människor ska må bra och vill sprida jävligt mycket love omkring sej. Men en person som tar jävligt mycket stryk pga alla känslor som ligger på ytan och en person som mår dåligt alldeles för ofta (även om det blir mer och mer sällan).

Jag vill och jag vill inte. Klara av att bli ”kallare”. Jag tycker inte att världen behöver mer ”smarta” och ”jag litar mer till hjärnan än till hjärtat”-personer. Men jag behöver bli en sån för att må bättre. Tror jag. Verkar det som.

Det vete fan om jag klarar av det dock. Om ni läser i början av min gamla blogg så förstår ni varför. Egentligen räcker det att ni läst den här bloggen ett tag. Fram och tillbaka, upp och ner. Så jäkla mycket att man bli åksjuk. Nån gång kanske ni har undrat över det där? Om jag kryddar lite mycket, eller whatever? Men det är sån här jag är. Allt ni läser (och väldigt mycket mer) är jag.

Jag har otroligt mycket mer att skriva. Men det blir så väldigt långt. Det här är egentligen så mycket mer än jag vill dela med mej av, men så här fick det bli.

Nu känner ni mej lite till. Nu vet ni att alla glada, soliga, varma och vackra bilder ibland bara är en fasad. Det är skönt just då. Och jag har haft några sjukt fina dagar. Det har jag. Men ibland. Då är det bara en fasad.

Om några timmar kanske jag kan sova också.

Heppåre.

Ta det som ett löfte.

På kärlekens vis blir det lätt en kliché. Och fåfängan söker en segertrofé. Med löften som stag, faller allting omkull. Så för din, och för min, men inte för kärleks skull. Kom och utmana mig i natt.

Om du finns, om du kan, om du vill komma hit. Kom hit, kom hit och slunga mig rätt in i smeten. Jag faller med flit.

Det är väldigt vad många det är som har svårt att stava till ordet sorglig/-t.

Sorglig/-t kommer från ordet sorg. Det vet nog alla. Ändå är det så väldigt, väldigt många (ofta även i övrigt smarta människor) som skriver sorligt.

Bara i dag har fina Fröken Ajax och rappa Vesslan skrivit fel.

I början när jag läste detta ord trodde jag att det väl bara var ett slarvfel, men nu ser jag det överallt.

Kom igen nu, skärpning.

Skulle gärna ha det så här varje kväll…

Träningen i dag var mycket lugn. Vi sprang tre km och gick sen igenom fysprogrammet inför uppehållet. Sen körde vi lite komplex-styrka med skivstång och sen var vi klara. Några av oss körde dock vidare med lite extragrejer. Vi ska tamejfan klara av att köra några chins efter uppehållet. =)

Sen var det ett kort möte om uppehållet. Vi fick individuellt anpassade fysprogram med tillhörande pulstabell. Fantastiskt bra jobbat av vår fystränare. Vi kände oss allihopa väldigt motiverade och några av oss ville sätta igång i dag helst.

Men det kan vi ju inte göra, vi har ju fortfarande denna veckans träningar kvar. Handboll i morgon, vila på onsdag och sen handboll på torsdag. Sen – lediga från kollektiv träning fram till tredje augusti.

Sen fick vi reda på att vi ska ha en liten avslutning på fredag. Synd att jag i dag bokade in jobb 15-22 på fredag då. Typiskt min tur. Fan.

Och nu är jag själv hela kvällen. I går var det skönt att vara själv. I dag? Tråk.

Nu tar den här tjejen sin onda rygg och går till träningen. Robin förlorar ju ändå. Tyvärr.

Det är ju så.

Antingen vinner man.

Eller så förlorar man.

Han skulle kunna ta med mej hit. Haha.

Hur kan de inte visa matchen mellan Söderling och Federer på tv? Är de helt knäppa i huvudet? Det måste de vara.

Bu.

Det var då fan att man rygg inte blir bra.

Sjyst att man inte kan sätta på sej strumpor när man är knappt 24 bast. Party…

Massage i kväll, ja tack?

Vilken förbannat härlig dag det har varit!

Jag känner mej själv så pass väl att jag vet att jag lika gärna hade kunnat ligga hemma hela dagen i dag, med nerdragna persienner och tittat på ettan, tvåan och fyran och hatat mej själv för att jag inte gjorde nåt vettigt.

Nåt vettigt kanske jag inte har gjort ändå iofs, men jag har varit utomhus, njutit av det fina vädret, promenerat och sen träffat människor och sett en fantastisk solnedgång vid havet, förlåt, sjön.

Jag är glad i den här dagen.

Snart ska ni få se bilder från kvällen. Håll ut.

Och den här dagen var visst inte slut än.

För nu ringde Mini och undrade om jag ville följa med ut till Björnön och grilla och umgås.

Klart att jag vill.

Jag älskar sommaren!

En dag i vald ensamhet.

Sol. Vindruvor. Korsord. Smoothie. Mer sol. Gräs. Mer korsord. Fanta. Smält choklad. Sol, sol, sol. Promenad.

Ensamhet. Ganska skönt ibland.

Bilder om en stund.

I går var jag med Fia och Ankan.

Först var vi hemma hos Fia.

Sen gick vi ner på stan…

…och tittade/lyssnade på Svennebanan Promoe.

Det var sol…

…och jag hade min nya topp från Gina på mej. (Och nej, båda ölen är förstås inte mina, jag håller ju bara Fias för att hon tar kortet… Jesus.)

Så kan det se ut en kväll i sommar-Västerås.

You’re too fast for me.

Och förresten luktar det kebab i hela min lägenhet.

Jag vet inte vad jag ska säga, för jag har fan ingen aning. Om nånting…

I can do better.

Vilken fabulös jäkla dag alltså.

Jag tror nog att bilderna beskriver det bäst;

Nu ska jag ut och springa. Party.

Apropå det här.

Så finns det så klart tjejer som klarar av det. Flera stycken. Och jag är fett glad över att känna dem.

Camilla. Emma. Emma. Therese. Emelie. Och Fia. Bara för att ta några exempel.

Men många är de inte.

Nu ska jag ut och bada. Göteborg får bli en annan helg tror jag. Halva dagen är ju borta nu.

Tjo!

Kan inte alla bara erkänna, nu, på en gång, att U21-landslaget är så in i helvete jädra underbart och att man bara vill krama om hela bunten?

Erkänn nu?

Jag kan säga så här;

Jag gillar tjejer, det gör jag. Men det finns inget som går upp emot killkompisar – snacka sport, brudar, whatever…

Jag älskar killkompisar. Så är det bara. Om det finns tjejer som känner att de klarar av det, så fine, men tyvärr finns det inte många såna.

Killar. Jepp.

God natt.

(Göteborg i morgon då?)