Monthly Archives: juli 2009

Toalettpaus. Sen kör vi. Är du med, Bono?

Vi är snart förberedda för Bono. Känns bra. Så bra! Vårt mål är att ta Bono i handen i kväll. Jepp.

På väg till förfest nu. Jävligt U2-taggad ska ni veta. Ni ska så klart få hänga med under kvällen. Tjo!

Ja, vad ska man säga om det här?

Oskyldig till motsatsen bevisas, ja visst. Men om det stämmer är det ju fantastiskt osmidigt och korkat och det är ju något som ger folk än mer anledning att hata Israel. För visst är det många folk runtom i världen (Nattis är ett exempel) som tycker väldigt, väldigt illa om Israel.

Om jag hade varit från ett land som är så kritiserat så hade jag nog hållt fingrar och eventuell pick i styr, för att visa att åtminstone jag inte är ett ”djur som dödar barn och andra oskyldiga”. Jag förstår verkligen inte hur man tänker när man gör en sån här sak. Det är förstås alltid mycket, mycket vidrigt att våldta någon, missförstå mej rätt. Men det är smäller ju extra högt. Det känns som att de verkligen förstör, inte bara för sej själva utan även för sina landsmän och sitt land.

Jag är inte den som demonstrerar, protesterar och har mej. I synnerhet inte mot idrottsmän. Jag tycker inte att idrott och politik har med varandra att göra, utan jag tycker att idrott är lika med glädje och är något alla ska få njuta av, oavsett rådande situation i sitt hemland. Men nu känner jag nästan att jag önskar att matchen aldrig spelats och att de inte fått vara här. Och att en tjej där ute skulle fått fortsätta leva ett normalt liv, att hon skulle få spara sina tårar.

Att komma till ett annat land och bete sej som djur även där är väl inte så jäkla clever?

Wooo! Den här dagen har potential att bli en av sommarens absolut bästa.

Nu ska jag göra mej lite fin och ta mej ner på stan för att luncha med en ny vän. Sen kommer finfina Emelie och möter/hämtar upp mej och då jävlar bli det åka av. Alltså, vi ska åka till Allum, så inte åka på det sättet. Men vi ska snacka lite skit, catcha up liksom. Fett nice.

Och sen då?

Jo, klockan sex börjar uppladdningen. Inför U2-konserten i kväll. Världens kanske bästa band. Waaaah. Jag är helt fakkin’ uppspelt. Sheeet, vad grymt det ska bli. Ja, ni ser ju på detta inlägget – jag kan inte ens skriva ordentligt – så uppspelt är jag.

Nä. Duschen hägrar.

Utgå.

Själv tänkte jag väl kanske vakna om ett par-tre timmar.

Jag kanske inte behöver bli smalare ändå….

Rysningarna…

Svettheten. Fan, vad jag längtar till på måndag.

Kolla då, vad duktig hon är!

Jag tog en löptur till mammas jobb och nu ska vi gymma. Heja mamma, hon är duktig!

Herregud. Det är inte normalt att vara så här trött.

Ja, jag sov ju inte till nu, nej, det vore ju heeeelt galet. Jag vaknade faktiskt 13:10. Det är ju mycket bättre.

Det var en energitömmande natt, på flera sätt. Two faced, kan man kalla den. Det var så roligt, så väldigt roligt att träffa Emma med tillbehör. Vi dansade oss svettiga och hade så roligt uppe på scen. Sen blev det snack, precis som jag inte ville. Jag vet inte om saker kommer lösa sej, men jag vet att om de gör det så kommer det inte hända innan vi skiljs åt i helgen. Och då kommer det ändå inte vara samma sak.

Jag vet väl inte så jäkla mycket egentligen.

Mer än att jag är såå glad att jag fick träffa en av mina fina Emmor igen. Det var ganska precis ett år sedan vi sågs senast och det är förstås alldeles för lång tid.

Emma är alltid 110%.

Och hon och hennes karl är så fina, så fina ihop.

Jag kan inte stå emot.

Även fast jag gråter mer än du. Så känner jag att det är jag som ska ta hand om dej.

Även fast jag fortfarande tycker att det är du som gjort fel. Så känner jag att jag väl kan acceptera saker och gå vidare.

Även fast ingenting egentligen är löst. Så känner jag att jag väl får låtsas det då, om vi nånsin ska kunna vara vänner igen.

Samtidigt vill jag bara slita upp allt, skrika rakt in i ditt inre och se till att du förstår på riktigt. Se till att du förstår hur jag känner. Känner hur jag känner. Hur ont det gör.

Men jag antar att jag bara kommer förlåta, glömma och gå vidare. Som vanligt. För jag är alldeles, alldeles för snäll för mitt eget bästa.

God natt. (Eller god morgon? Bestäm själv…)

Kön ringde…

När man inte dricker kaffe och en juice kostar fakkin’ 45 spänn, så köper man te för 27 spänn, fast man egentligen inte dricker det heller. (Nu tror ni att det är Jessica som är så korkad för att det är hon som är på bilden, men den korkade är faktiskt jag.)

För att det här;

Ska bli det här;

Så går jag ut och springer nu. Läs en bok eller nåt så länge.

Hej svej.

Nu sätter jag på Sunshine med Name the Pet och dansar mej ur sängen.

Jag försöker komma igång med dagen. Komma upp ur mammas (sjukt sköna) säng. Men det går inte. Allt jag vill är att ligga här och lyssna på ledsen musik. Så himla dåligt.

Jag ska springa i hundra år i dag, för jag känner mej lite för tjock för att finnas till nu för tiden. Intressant det där. Jag har tränat bättre än nånsin förr under uppehållet. Ändå är jag tjock som en sjöelefant.

Sköj.

Ta en kaka till!

När du har varit i alla vrår.

När du har testat allt som går.

Och när du tröttnat.

Kom ihåg mej då.

Som att jag skriver den femte största bloggen av totalt 1974 i kategorin Sport här på metrobloggen.

Eller att jag skriver den åttonde största bloggen av total 5689 i kategorin Betraktelser.

Det är ju faktiskt inte så jäkla dåligt. Det ska jag vara glad över. Ni ser! Glädjeämnen precis överallt.

Då tittar jag på såna här glada bilder från såna här glada dagar;

Jag, mina störda kappmuskler och min störda plastfarsa. =)

Jag och hon som födde mej.

Jag garvar loss på Paddington.

Att tänka på en dag hos kusinen med kusinbarnet Nova och hunden Brumma gör mej glad. (Även tanken på alla de andra som var där, men som inte är med på bild, gör mej glad, förstås.)

Och tanken på en solig dag i Arboga. På grusvägar. På bad i sjön. På pannkakor med sylt och grädde. Och på söta bäbisar.

Ja. Nu känner jag mej lite gladare igen.

Så är det att jag har Jessi-Pessi. She knows how it feels.

Visst. Jag och Ivve gjorde slut i mars och då trodde jag nog att jag aldrig skulle kunna bli så ledsen igen.

Men det kunde jag. Och mer därtill.

Har nog aldrig känt mej så här liten och obetydlig och framförallt sviken. Jag trodde verkligen att jag var värd mer.

Jag är inte arg. Inte förbannad. Bara otroligt jävla ledsen. Och detta kommer ta lång tid att smälta.

Sushi time! Jag, mamma plus lillebror. Gott.