Monthly Archives: september 2009

Idol i kväll då. Vad säger ni?

Jag blev skitledsen över att ni inte röstade vidare Rasmus. Jag förstår inte vad det är för fel på er. Precis samma sak som förra året. Fan.

Nu kommer juryn säkert skicka vidare Carl Chapal istället och han var fan inte bra i kväll, alltså.

Fast vad spelar det för roll?

Erik kommer ju vinna alltihop. Det finns inget annat. Erik spelar i en egen liga, i en egen världsdel, liksom. Han är lite som typ Jay-Z och alla andra är kanske Mange Schmidt eller nån sån lirare.

Rhabi eller vad han heter. Kan inte han bara åka hem? Ni vet att jag inte har något emot folk med självförtroende. Man ska vara kaxig, det är grymt. Men man kan vara det med stil och man kan vara det utan stil. Ingen stil i sikte här inte.

Nä. Stackars Rasmus och heja Erik!

Oh, vad roligt det var! Wiiiie!

I början sprang vi mest runt och fnissade, trots att vi skulle se hårda och lite arga ut. Men efter några tagningar hade vi fått in ”grejen” och var hur coola och rutinerade som helst.

Vi sprang i skogar, vi sprang på stigar, vi sprang på ängar. Vi lyfte hantlar och skivstänger och vi såg arga ut vid elden.

Det såg ut ungefär så här;

Ja, först sprang vi…

Sen skulle vi promenera genom skogen ner till vattnet…

Nere vid vattnet var det ett coolt väder…

Sen var det bara att börja pumpa…

Ljuset var helt sjukt…

Elin och Emma visar kärlek…

I väntan på nästa moment…

Vädret var verkligen grymt coolt…

Och naturligtvis skulle vi ta en lagbild…

Sista momentet…

Enough said…

Det är fint här. På Ängsö.

Very much golvyta att gå på nu.

I dag är det en ganska speciell dag. Det är någons födelsedag. Det är det väl varje dag, visserligen, men i dag är det en speciell människas födelsedag. Och med speciell så menar jag speciell. På alla sätt en människa kan vara speciell.

Det är Henka som fyller år. The Hank. Mr Henk. 20initiativet-Henka.

När vi chattade på Facebook häromnatten skrev jag att ”fan, jag vill ju ha dej som kompis!” varpå han skrev ”men vi är ju kompisar!”.

Då skrev jag ungefär att ”men jag menar en sån där kompis som man kan hänga med och kolla på film eller sitta och skratta åt fula människor med. en sån kompis.”

Då skrattade han och vi bestämde att vi får ses i Göteborg nästa gång han är där. Om jag också är där då, vill säga.

Med det här vill jag ha sagt, vadå? Jo. Att Henka är en sån där skön jävla kille som får en att känna sej jädrigt bekväm och glad. Håll i er nu – Inga konstigheter! Så känner jag när det gäller Henka.

Fast ni som inte delar får humor tycker säkert att det är massa konstigheter, vad vet jag.

I alla fall, nu spårade det iväg lite.

Grattis på födelsedagen maddafakka!

Sveriges trupp till EM-kvalet är släppt och jag ser något jag gillar.

Lisa Wirén är tillbaka!

Lisa är en underbar spelare. Trots att hon är kant är hon inte tunn, som många kantspelare har en tendens att vara. Hon är lång och stark och kan också användas på högernio och det är riktigt bra för Sverige, som har det lite si och så på den positionen. Dessutom är Lisa en riktigt bra försvarsspelare. Härligt!

Per Johansson säger att ingen väl kommer tro att han tar ut Lisa Wirén på sportsliga grunder, istället för den ”omstridda” Annika Wiel Fredén.

Men jag tror på Per. Jag tror att Annika också får chansen så småningom. Jag tror på Per.

Klockan 17:15 i dag händer något väldigt kul.

Då är vi i laget samlade ute på Ängsö Slott utanför Irsta och där ska vi spela in en intro-film.

Ja, den ska alltså visas innan och under vårt inspring som sker innan match.

Mej veterligen finns det inget annat damlag i Sverige som har en sådan. Definitivt inget handbollslag. Därför lär vår film emottas med ”men åh, vad fjantigt” och ”vilka tror de att de är?”, men det skiter vi fullständigt i. Det här ska bli riktigt, jädra kul.

Skellefteå AIK hockey har en riktigt grym introfilm i år. Jag håller ju naturligtvis inte på SAIK, men jag fick ändå massiva rysningar när jag såg den här;

Och Frölunda vill ju inte vara sämre de. Tidigare år har Frölunda haft riktiga rock-intron, men i år är det nostalgi även hos VF;

Dessutom är min fantastiska pappa med på bild vid 1:01. Bäst.

Efter Mariettes magi på Idol i går kväll kände jag mej manad. Tokigt egentligen, hur jag kan känna mej manad att göra någonting på ett sämre sätt än någon annan. Men manad kände jag mej, likväl.

Här har ni min lilla ihopsnickrade egna version av Dear Mr. President;

Och om ni missade världspremiären, så har ni den här.

Det är alltid fantastiskt kul att missa bussen med tio meter. Speciellt när den är tre minuter för tidig.

Hahaha, jag mår så jäkla gött på nåt sätt. Undrar varför.

Man måste ju liksom fira ett nytt jobb.

Vad är det för jobb då?

Jo. Det är ett telefonförsäljarjobb.

”Amen hallå…” tänker många av er nu, ”det är ju fan inget riktigt jobb”.

Men det är det visst det. Och provisionsbaserad lön är något som passar mej väldigt, väldigt bra. Det triggar igång tävlingsmänniskan i mej till en sån grad att mina blivande arbetskamrater mycket möjligt kan känna sej överflödiga så småningom. Kanske.

Jag kan bestämma mycket över mina egna arbetstider, något som är guld värt för en elitsatsande handbollsspelare som jag. Och efter att ha sett hur mycket de tjänar där, till och med de som jobbar halvtid, så ser jag inte hur jag skulle kunna misslyckas.

Jag är helt enkelt toktaggad.

På torsdag. Då kör jag.

Idol.

Moa var ju stört bra. Och jag röstade på henne på en gång.

Men sen. Sen kom Mariette.

Herreminjävlalillagudiminlådavadbrahonvar!

Jag sitter i princip och grinar nu. Jag älskar henne.

I går gjorde vi en riktigt bra handbollsträning.

I dag – nästan ännu bättre. Nu börjar det kännas som att nåt är på gång. Vi ska verkligen visa på lördag att vi är bättre än vi presterade i de två första matcherna. Och, som sagt, det ser riktigt bra ut.

Knät kändes ok, men jag var ännu hårdare tejpad i dag och det gör ganska ont nu. Men i gengäld går det bättre än på länge handbollsmässigt. Så jag tänker köra på så hårt det går.

Jobbet då?

Äh, vi tar det efter Idol. Ett Idol som jag för övrigt skyndade mej hem till så pass mycket att jag bestämde mej för att duscha hemma istället för i hallen. Fint då att lampan i badrummet ”small till” och inte funkar nu. Becksvart. Vad fan gör jag? Lampan är ju inglasad. Ska jag knacka sönder den eller går den att vrida bort?

TT – Totalt Talanglös.

Oh, så glad jag är nu!

På torsdag. Då börjar jag mitt nya jobb.

Mer sen. Nu måste jag kuta till träningen.

Ser ni hur glad jag är eller? Asaglad.

Nu ska jag iväg på jobbintervju. Önska mej lycka till!

Jag är inte särskilt munter just nu. Man upphör aldrig att förvånas över vissa människor.

Men. Jag sa att vi skulle släppa det, så jag släpper det nu.

Nu.

Tjaa. Eftersom mmset jag skickade innan sms-inlägget inte ville vara med, så kan jag ju förklara att i det mmset stod det att det ju är fantastiskt kul att missa bussen med tio meter. Speciellt när den är tre minuter för tidig.

Så kanske ni fattar det förra inlägget lite bättre.

Givetvis är nästkommande buss sen. Lagen om alltings jävlighet. Naturlich.

Om det skulle finnas ett VM i snoozning. Ja. De andra skulle i princip lämna WO. Jag är överlägsen på nåt sätt. Sanslöst.

Uffe, som jag kommer minnas honom.

Det första jag läser när jag trillar ut i cyperspace är att Ulf Larsson hittats död. Jag kan inte riktigt förklara i ord hur jag kände först. Det kändes konstigt, på något sätt. Precis som när Heath Ledger och Michael Jackson gick bort. Hysteriskt oväntat.

Så läser jag artikeln i Aftonbladet och jag börjar grina hejdlöst. Det där med hjärtanen i hissen. Herregud. Ja, nej, usch. Sånt här ska inte hända. Men det händer jämt. Så jävla orättvist.

Vila i frid, Ulf.

God morgon, ni andra.

Ni känner mej så väl. Visst? För visst vet ni väl att jag kilade iväg och köpte gottgott?

Det gjorde jag.

Och goddammit, jag känner mej som Lisbeth Salander i mina fräna kängor. Fattar ni eller? Jag är så nedrans cool i min skinnjacka, lackleggings och snörkängor. Mej vill man inte direkt stöta samman med i en mörk gränd. Inte i en skog heller för den delen.

Check it out;

Och vad köpte jag då?

Det här. Pistagenötter och cashewnötter med chokladöverdrag.

Fint.

Jag har känt mej gottesugen hela kvällen. Precis hela kvällen. Så när jag ställde mej och diskade förut och skulle diska min tallrik som jag använde när jag åt kladdkaka häromdagen (nej, jag har visst inte diskat på ett tag, men skit i det nu) så nästan kreverade jag.

Men så tänkte jag att, ja, jag får väl äta lite mer mat då. Så jag kastade i mej ännu mer makaroner och köttbullar. Men se, det hjälpte inte. Jag är fortfarande gottesugen. Och jag har verkligen ett dilemma nu.

Ska jag eller ska jag inte?

Jag vill ju inte äta godis och sånt under veckorna nu, för jag har gått upp ett par kilo under sommaren. Visserligen i muskler, men mitt problem är att mitt fett som ju ligger över musklerna inte reduceras så länge jag äter massa godis.

Jag har alltid varit av åsikten att ”så mycket som jag tränar ska jag bannemej kunna käka godis om jag vill det”. Och den sidan av mej säger att, va fan, köp godis nu då.

Men jag vill ju bli lite mer fit! Va fan.

Kreverar var det ja…

Finfina AnnaPanna skickade över lite flotta bilder från i lördags. Jag hade faktiskt glömt bort att vi tog lite kort innan vi gick. Ehm. Ja.

Det såg ut litegrann så här;

Och så har Anna gjort den här fina;

Tihi.

Åh. Det här var ju riktigt roligt att se.

Nu blev jag lite gladare igen.

Knät då. Det gör ont när jag springer rakt fram. Det gör ont när jag trycker ifrån. Det gör ont i varje stegisättning och sidledsförflyttning. Det gör inte ont när jag hoppar, konstigt nog, men det är ungefär enda gången.

Så jag fick kliva av vid första närkontaktsövningen. För direkt när jag fick en knuff när foten var i golvet så kände jag hugget i knät. Vid varje vridning. Det viker sej, liksom.

Ett kort samtal med Roger, något är ju naturligtvis trasigt eller slitet, men egentligen är det nog mest rehabträning som hjälper och beslutet från mej blev att tejpa. Tejpningen såg ni och tejpningen var… grym.

Jag kunde köra resterande 45 minuter av träningen utan smärta och som grädde på moset så gick själva handbollsspelandet alldeles strålande.

Nu är det kul igen. Riktigt kul. (Så länge jag tejpar, that is…)

Ja, vad ska man säga? Det funkar ju i alla fall.