Monthly Archives: april 2010

Så kom hon också. Mitt nya hjärta. Jag gillar henne. Min mobilkamera, däremot, gillar jag inte.

After Work på Que Pasa med mamma och lillebror. Livskvalitet.

Jag älskar Turtles. Min storebror också. De är så himla coola, visst?

Om jag skulle vara någon av turtlarna så vore jag Donatello (den lila alltså). Vem skulle ni vara? Kommer ni ihåg vad alla heter?

Jag har tagit en dusch. Äter frukost i form av en Naturdiet-bar med smak av hasselnöt och choklad. Börjar bli människa igen. Lyssnar på Adele. Önskar att jag vore i 17 grader varma och soliga Stockholm. Ligger i sängen igen. Med grön handduk, blått täcke och rött lakan. Jag älskar färger. Det vet ni. Rosa dator också, förstås.

Livet behöver färger. Svart och vitt har sin charm. Men livet behöver färger.

Jag vet inte hur många som hann läsa vad jag skrev tidigt i morse, men det är i alla fall borttaget nu.

Jag brukar inte censurera mej själv på bloggen, men vissa saker hör inte hemma här och de sakerna måste jag lära mej att hålla mej för mej själv.

Jag vaknade på det bästa av sätt i dag, för snart en timme sen. Allting försvann då. Jag bara log. Jag blev varm i hela kroppen och kände att spökena i mitt huvud kanske dog eller något. Det var skönt, för jag behöver inte dem.

Herregud, jag tycker om någon. Jag ville inte hamna där nu egentligen, för jag mår så bra på egen hand. Men jag tycker om någon.

Fan, det går inge vidare. 0-1. Men vi tar dem i andra.

Snart avspark.

På plats. Halvgo sikt.

Kul att springa till vagnen när man 1 har träningsvärken från helvetet och 2 det är tropisk värme ute så man börjar svettas ner kläderna man ska ha på sej under en ganska fin middag. Röv.

Jag tvättar i dag. I dag har jag träningsvärk. Och i dag har jag mensvärk.

Jag övervägde, på allvar, att sitta nere i tvättstugan tills allt är klart (jag bor på andra våningen och tvättstugan ligger i källaren, dvs tre våningar ner) för att slippa gå i trapporna mer än nödvändigt.

Jag har varit nära att börja grina flera gånger. Mitt gamla jag hade förmodligen gjort det också. Men inte jag inte. Näh.

I alla fall. Jag övervägde alltså att sitta kvar i tvättstugan och titta på maskinen som går runt, runt, runt. För att mina ben håller på att brinna upp när jag går i trappor. För att de vill säga upp sej med omedelbar verkan.

Det är illa. Och jag som ska på galej i kväll. Oj. Måste kanske börja göra mej fin. Klockan fem ska jag vara på plats.

Har ni hört eller läst om brittiska artisten M.I.A’s video till nya låten Born Free? Om inte, läs här.

Jag har nyss sett den drygt nio minuter långa videon och, ja, vad ska jag säga… Det är något av det mest obehagliga jag sett, trots att jag vet att den inte är på riktigt. Om ni vill kan ni se den här under, men jag kan säga att den inte är något för känsliga människor. Jag mådde fysiskt och psykiskt dåligt när jag såg den.

Nu handlar den här videon till noll procent om att M.I.A hatar rödhåriga, utan istället handlar den naturligtvis om förföljelse av folkgrupper över huvud taget. Vissa har helt missat poängen och menar på att hon på riktigt vill döda rödhåriga. Men det är väl som det brukar i den här världen. Folk tänker inte längre än näsjäveln räcker.

Men jag tänker ändå på det hela ur en rödhårigs perspektiv. För ni vet ju att jag är redhead egentligen. Och visst är det så, att vi rödhåriga är utsatta, åtminstone som barn.

Jag fick höra mycket sånt när jag var liten. ”Hellre död än röd”, ”Det brinner i huvudet på dej” osv. Alla vuxna sa alltid åt mej att jag kommer bli så vacker när jag blir stor, att rött hår verkligen är fint m.m. Men det kunde jag ju inte lyssna på då. Jag var ju bara nio.

Jag kan ärligt säga att jag har tänkt och tänker fortfarande ibland på att jag måste skaffa barn med någon som är mörk. Varför? För att jag inte vill ha rödhåriga barn. Varför inte? För jag vet vilken plåga det är att vara rödhårig under de första 20 åren i ens liv. Jag skulle naturligtvis älska mina barn oavsett. Men de skulle bli mobbade. Barn är elaka.

Sammanfattningsvis så är det en mycket tankfull video, som nog kommer oss i västvärlden närmare än om det vore avrättningar av araber eller burmeser eller vilka andra som helst som finns långt bort. Det är ju så orealistiskt att det skulle hända, att militär plockar ut alla rödhåriga och avrättar dem. Men det är ju inte orealistiskt. Det var vad som hände under Andra Världskriget, fast med judar. Det får en att tänka.

Bland kommentarerna under artikeln på Aftonbladet går folk bananas, som vanligt. De menar att sånt här inte borde få visas. De är utmärkta exemplar på människor som inte tänker till särskilt mycket. Att det är hemskare för att det handlar om rödhåriga, nej, jag förstår inte människorna.

Allting är orealistiskt, ingenting är orealistiskt.

Så här är det. I går kväll bokade jag in mej på ett core-pass på SATS Kungsgatan. Det börjar klockan 12:30 i dag och pågår i futtiga 30 minuter.

Det är bara det att jag inte kommer ur sängen. Om jag inte rullar. Men om jag rullar, ja, då trillar jag ju ner på golvet (med en jävla duns) och hur fan ska jag ta mej upp därifrån? Nä, det kommer jag ju inte kunna.

Jag har spelat handboll i 18 år. Sju år på elitnivå. Jag har tränat rätt hårt i mina dagar. Men. Den här träningsvärken. Jag vet inte, men det känns som om djävulen och hans små medhjälpare har tuggat i sej mitt kött. Eller något liknande. Som att hela min kropp blöder inombords.

Det gör så ont. Bra ont i och för sej. Men core-pass? Skulle inte tro det. Vill helst bara ligga i en vagga hela dagen. Med någon som pillar mej i håret. Varför är du inte här?

Aj.

”Snygga kvinnor får män att jobba sämre”

Haha. Klart att det är så. ”Åh… Bröst.” på samma sätt som Homer kör ”Aahhh… Donuts.” och sen är de körda. Haha. Jag tycker det är jätteroligt. Tycker inte ni det? ”Åh… Helena.” Sen.. Hjärnan. Kaputt! Hahaha. Jag bara garvar. Humor.

Ahhhh.

(Och ni vet väl, förresten, att om det hade varit tvärtom, att det var ”snygga män får kvinnor att jobba sämre” så hade det blivit ett jävla liv. Nu är det bara roligt.)

En sista bild från helgen som gick. För jag tyckte nog att jag var rätt fin här också. Haha.

Ni, däremot, ni verkar inte tycka särskilt mycket över huvud taget. Men jag förstår er. Vad finns det att tycka egentligen? Ingenting, typ.

Jag undrar bara vad jag är, vad jag betyder? Jag älskar ju att skriva den här bloggen. Jag skulle skriva om jag hade en besökare om dagen. Jag bara undrar vad ni vill, vad ni är ute efter? För ibland blir jag helt rädd när det är så många människor här, som aldrig skriver. Så många som tittat, läst, beskådat, men inte lämnat någon respons. Ni behöver inte kommentera, jag bara säger att jag undrar. Och jag blir lite rädd också. Men det är mina issues, inte era.

Mitt humör svänger ju, det vet alla som hängt med ett tag. Jag kan må som en jävla superstar ena dagen och vara så gott som död dagen därpå. Det har inte varit så den senaste tiden. I 1-1,5 månad har jag mått som en jävla prinsessa. Jag har sett solen varje dag, även då det regnat. Jag har dansat inombords och hört fina ord sägas till mej själv, från mej själv, i mitt huvud. Jag vill fortsätta må så här. Men det gör mej livrädd, för jag är inte van vid det.

Jag tror att allt ska gå åt helvete helt plötsligt, för det är vad som brukar hända. Och nu står jag där och är på väg att göra allt till ett helvete på egen hand för att slippa att någon annan gör det. Destruktivitet på ruggigt hög nivå. Jag vill verkligen inte det.

Sluta tänk. Nu.

Efter mina två pass i dag fick mamma lite ångest (eller nåt) och la sej helt sonika ner på mattan och gjorde sit-ups. Oklart hur många.

Hon är duktig, min tjej. Värsta duktig.

Sjukt trött. Alltså verkligen. Men nu har jag slängt i mej en underbar omelett som mamma gjorde åt mej. Kanske det godaste jag ätit sen, ja, pizzan i söndags? Eller XXL-burgaren i måndags? Ehm.

Har lite brådis nu, så mer än så här blir det inte. Kvantitet före kvalitet. Jepp, that’s the shit för tillfället.

Nu ska fettet brinna!!!

Att Katrin Zytomierska är gravid har väl ingen missat? Ingen som läser bloggar i alla fall. Hennes mage är fullständigt enorm. Kolla här. Det ser ju ut som att hon har fem bebisar där inne!

Alltså, det är helt sjukt att det kan skilja så jäkla mycket från person till person, hur stor mage man får och hur mycket man går upp i vikt. Helt otroligt.

En kompis till mej, som bor i Västerås, fick barn i juni förra året och hon höll igång som fan under sin graviditet (kanske lite i överkant till och med) och hon gick bara upp 5-6 kg. Jag trodde att hennes bebis skulle vara undernärd eller något, men icke. Hon fick en stor och stark flicka som vägde nästan fyra kg. Helt. O. Troligt. Om ni frågar mej.

Och sen kommer Katrin! Hon har gått upp nästan 50% av sin vikt. Hon väger runt 55 kg normalt, har jag för mej, och nu väger hon runt 80. Hon har alltså gått upp 25 kg. Och ungen väger typ lika mycket.

Ja. Det här är ju inga forskningsresultat jag ger er. Ni vet ju redan det här. Jag tycker bara att det är skitcoolt att alla är så olika.

Och skit-inte-coolt att jag kommer vara av Katrin-slaget när det är dags för mej. Då kommer jag kunna mörda folk genom att sätta mej på dem.

Nu är jag hemma och tar igen mej lite. Normalt har jag varit uppe i ett par-tre timmar vid det här laget, men de senaste dagarna har jag vänt tillbaka dygnet på ett succé-artat sätt och i dag gick jag ju upp halv nio. Så nu har jag alltså hunnit med två ärenden, varav ett på Skatteverket. Sen kört ett Shape-pass (intensiv träning innehållande step-bräda, hantel, stång och matta) och handlat lite ”mat”. Ja, va fan, nu upprepar jag ju mej bara, ni har väl läst längre ner. Mos i hjärnan.

Min rygg värker och i mina ögonlock känns det som om det hänger såna där tyngder som man hänger på dukar för att de inte ska flyga iväg när man använder dem utomhus. Så känns det. Men om två timmar ska jag ner till stan igen. Ska träffa Jessi-Pessi på SATS 18:10 och då ska jag grilla henne som fan. Och mej själv också.

Är så jävla motiverad. Men om jag, mot förmodan, skulle tappa stinget så får jag snabbt tillbaka det genom att klicka in mej här, hos Sofi Lindberg. Typ ge mej. Hennes armar. Hennes mage. Tack!

Men misströsta icke, mina undersåtar! Detta ska icke bli någon träningsblogg. Nej, för fan. I morgon är det öl-dags. Jag är ju fortfarande jag, liksom.

Ehh. Man kan inte riktigt leva på gamla meriter på ett Shape-pass, det står ju klart. Jag är helt jävla död. Tack gode Gud, för Proviva Active. Klockan sex kör vi igen.

Ärendena fixade. Dags för ett Shape-pass. Rock on!