Monthly Archives: mars 2011

Två dåliga saker just nu; 1. Det är kallt på bussen. 2. Jag har ont i röven.

Halvvägs hemma, nästan. Åker med Swebus och vi är i Jönköping nu. Känns knäppt att åka vidare istället för att hoppa av och mötas av underbara Vikto, men på lördag ses vi igen. Jag klarar mej nog tills dess. Satt bredvid en jättefin kvinna från Gislaved på bussen, hon klev just av. Hon hade varit på semester i Etiopien med sina föräldrar och var nu på väg hem till sin familj igen. Hon var snäll och lät mej sitta vid fönstret så att gravid-trötta jag kunde sova när vi pratat klart om hennes resa. Och vilken resa hon hade gjort. Det är såna här möten med andra människor som gör mej lycklig. Bara två timmar kvar, sen är jag i Götet. På återhörande!

Trust…

Sugna på att resa? Lite föööör sugna? Vill ni åka typ i morgon eller inom några dagar?

Seriöst – klicka här. Ni får, t.ex., åtta dagar på Las Palmas för 1.425:-. Till exempel, då. Det finns mer. Billigt som fan. Och sol och värme i nuläget känns väl som rätt ovärderligt, eller?

Hade jag kunnat hade jag dragit, I tell you.

God morgon på er! Vissa har det bra. Hehe…

Hahahaha, den här bilden la jag ut på facebook på min födelsedag 2009, när vi hade varit ute och ätit – hur mycket som helst. Jag får gravidmage då. Till bilden skrev jag typ ”Jag har bestämt mej nu, det blir ingen handboll kommande säsong…”.

De flesta fattade skämtet, inte alla dock. Det var roligt.

Men nu är det på riktigt, det är helt sjukt. Iiiiiiiihh!!! Vilken jäkla resa vi har framför oss. Hur mycket jag kommer blogga om just graviditeten är svårt att veta, men det är klart att det blir litegrann i alla fall. Det innebär ju en ganska stor förändring i livet. Ganska… Ehh.

För att inte missa något kan ni ju t.ex. lägga till mej på Bloglovin’ genom att klicka på den däringa blåa Bloglovin’-knappen här till höger. Då missar ni inte en enda bokstav.

Tack igen, för alla gratulationer. <3

Till de som ammar sina barn i hundra år, samtidigt som de är über-PK och inte äter kött och annat, och säger att ”joooo, barnet får viiiisst i sej all näring det behöööver av bröstmjölken”;

Nej. Det får det inte.

Jag missade/orkade inte köra någon låt på 30-dagarslistan i går, men i dag kör vi igen och vi är framme på dag fem.

En låt som påminner mej om någon, it is.

Hittills har jag valt låtar som spontant kommit upp bland de första förslagen och så även denna gång. Jag menar, det finns ju massvis av låtar som passar in på varje kategori, så att sitta och tänka och spåna och sen välja mellan alla, nej, det klarar jag inte. De låtar som dyker upp bland de första bör ju betyda en del, helt enkelt.

Och den här låten. Den betyder en hel del.

I januari 2001, jag var 15 år då, lärde jag känna en fantastisk kille. Felix hette han. Han spelade handboll, som jag, och bodde i Uddevalla. Han var lika gammal som jag och vi blev snabbt väldigt, väldigt nära vänner. Jag tyckte förstås om honom som mer än en vän, men precis som vanligt i mitt liv, så ville han bara ha mej som kompis.

Men vi var verkligen bästa kompisar. Oskiljaktiga. Och det fungerade bra, tills han blev ihop med en av mina bästa kompisar. Jag älskade honom fortfarande, men jag hatade henne. Jag hade känt henne längre och förstod inte hur man någonsin kunde bli tillsammans med någon som man visste att en av ens bästa kompisar var så oerhört kär i som jag var i Felix.

Det tog slut mellan dem, men jag stod kvar. Jag och Felix var allra bästa vänner i många år och han har fortfarande en alldeles speciell plats i mitt hjärta, även om vi ses alldeles för sällan nu för tiden. Senast i höstas, då han hade 25-årsfest på sina föräldrars restaurang i Fjällbacka. Det är redan ett halvår sedan, usch, vad tiden går.

Men det här kommer alltid vara vår låt. Texten är vår för alltid.

day 04 – a song that makes you sad – här.

Nu är den här blivande mamman på jobbet. I Linköping då. Har ätit hotellfrukost, god så klart, saknade dock prinskorv. Mår lite bättre i dag, som tur är. Tre timmars sömn efter jobbet och 6,5 i natt gjorde sitt. Bara lite huvudvärk kvar nu. Ha en bra dag! Pöss.

Jag sov till kvart i åtta, helt sjukt. Var helt väck när jag vaknade, men lyckades samla mej och ta mej till hotellrestaurangen. Och tur var väl det… Jag har just ätit den godaste pizzan i hela mitt liv. Med prosciouto (fel stavning, men orkar fan inte googla) och mozzarella. Sinnessjukt god. Och Sverige vann med 2-1. Och nu ligger jag i sängen igen. Utslagen. Ny dag i morgon. Tack till er som gratulerat mej! Söta ni är. Bu till we hundratals andra som inte gjort det. Men PUSS PUSS PUSS till er som delar min glädje.

De gulliga kvinnorna jag jobbar med här i Linköping tyckte att det var dags för mej att gå till hotellet och vila min sargade kropp. So that’s what I did. Nu är jag incheckad och nerbäddad och har laddat upp med fanta, vatten, äpplen och djungelvrål. Jag kan ligga här i typ fyra timmar innan det nog är dags för middag. Denna migrän kunde inte komma mer lägligt. Vissa tycker det är bäst att vara hemma när de mår dåligt och jag förstår det också, men jag tycker det är skönt att ligga här nu, på hotell, och känna att jag har inga måsten alls som hänger över mej. Det är skönt. Och jag har ju min lilla bebis som håller mej sällskap…

I går var, som sagt, en väldigt speciell dag. Avfärd från Skillet på morgonen, vid halv nio, för ett fint besök på en plats i Göteborg. Det fräckaste jag varit med om, någonsin.

Sen iväg och jobba några timmar. Jag hade en svag huvudvärk under de timmar jag var på jobbet. När det var dags för mej att kila hemåt så märkte jag att min syn blev dålig. Mitt i synfältet var det helt suddig, som om jag såg under vatten. Jag kunde inte läsa texter, varken på nära håll eller på avstånd. Kilade in på första bästa sju-elva och köpte mej en korv och en vitamindryck och fortsatte gå hemåt, där Vikto väntade.

Då, mitt i Vasa-allén, trampar jag snett, stukar foten och trillar rakt ner i marken. Korven far i marken, den också (jävla skit) och jag slår i höger knä, så att byxan går sönder. Jag märker att jag inte har några skrapsår alls på händerna, så uppenbarligen har jag inte ens försökt ta emot mej, så jag undrar jag, om jag inte svimmade eller något och att det var därför jag trampade snett.

Tre snälla kvinnor var framme hos mej och hjälpte mej upp och jag tackade för hjälpen innan jag klev in på 11:ans Gatukök för att köpa mej en ny korv (hallå, jag var fortfarande hungrig?). Väl där kunde jag verkligen inte läsa nånting. Jag förstod att det stod Chorizo på tavlan, men jag kunde inte läsa det. En sån tog jag i alla fall och medan jag väntade undersökte jag mitt knä lite närmare och såg att det blödde ganska rejält.

Fick min korv och traskade hemåt. Korven var inte alls lika god som sju-elvans, men jag tvingade ner den. Haltade vidare, hade satans jävla ont och hade fortfarande inte fått utlopp för alla könsord jag ville skrika där och då.

Väl hemma blev Vikto jätteledsen för min skull (sötnos) och det ledde till att jag lugnade ner mej lite. Då hade även synen blivit bra igen.

Vi tog det lugnt en stund och sen började vi göra oss i ordning för att åka. Vi rensade ut lite ur kylskåpet och när jag skulle plocka upp lite skit från vasken, för att slänga, så märkte jag att jag inte kände att jag fick tag i skiten. Jag såg att jag höll i den, men det kändes inte så.

”Jag har ingen känsel i min vänstra hand” sa jag till Vikto och han blev skärrad igen, men vi skrattade båda lite nervöst. Jag viftade lite med handen och fortsatte med det jag höll på med. Under tiden vi fortsatte och klädde på oss spred sej domningen upp i hela vänsterhanden och upp till armbågen och jag kunde knappt röra armen över huvud taget. ”Sjukhuset?” undrade Vikto, men efter många turer dit genom åren kände jag att jag inte orkade sitta och vänta på att få veta att de ”inte hittar något”.

”Oj, nu kommer det i läpparna också. Och kinden.” Och sen tandköttet och tungan. Allt i vänster sida av ansiktet. Det var som om jag hade tandläkarbedövning, precis så. Så vi bestämde oss för att åka till Sahlgrenska.

Men på vägen ut till bilen så märkte jag att känseln i handen och armen var tillbaka. När vi satte oss i bilen drack jag lite vatten och även läpparna började komma åter. Allt som allt kom och försvann bortdomningarna på en kvart. Så vi sket i sjukhuset och åkte hem till Skillet.

Under så gott som hela bilresan satt jag bara och stirrade, som om jag vore apatisk. Vikto kollade till mej hela tiden för att se att jag var okej (han är söt när han är orolig), men då hade jag egentligen bara huvudvärk.

Huvudvärken sitter fortfarande i (ska strax kasta in handduken här på jobbet och checka in på hotellet) och efter googlingar har jag förstått att det var ett migrän-anfall. Tur att det inte var något allvarligt, typ hjärnhinneinflammation eller dylikt. Läskigt när man får huvudvärk på ena sidan (höger) och domningar i andra (vänster), då känns det lite oroande.

Migrän, det kan jag ta. Men något större än så slipper jag gärna. För det är ju så, som vissa av er misstänkt, att jag har en liten bebis i magen. Och besöket vi var på i går förmiddags var ett ultraljud, som visade att allt är perfekt. Så det blir visst ingen tvättbräda till maj… =)

På väg mot Linköping nu. Ahh, god morgon, förresten. I går upplevde jag en dramatisk dag, minst sagt. Den var alldeles jättekonstig och alldeles, alldeles underbar. Det är dock för mycket för att sammanfatta i ett sms-inlägg, så jag får uppdatera er i kväll, när jag är på hotellet. Ville mest ge er ett livstecken. Hoppas att ni får en bra dag. Puss!

Någon timme till på jobbet, sen blir det hemgång och avfärd till Skillingaryd igen. Inte varje dag jag åker fram och tillbaka därifrån på samma sag. Anledningen är att jag ska åka till Linköping och jobba igen och då är det skönare att åka från Skillet på morgonen, för därifrån tar det bara drygt två timmar. Från Götet tar det nästan fyra. Och nej tack, jag vill inte gå upp klockan fem och ta tåget kl sex, så Skillet blir bra.

Underbart att få en natt till med min kärlek. Jag vet inte om ni märkt det, men jag är väldigt, väldigt kär i den människan. Fantastiskt att man kan vara vänner i nästan 4,5 år och sen ba ”oj, vi är visst kära nu”.

Så det kan bli…

Dags för dag fyra på 30-dagarslistan.

Jag kan helt ärligt säga att jag inte kommer på en enda låt som gör mej ledsen. Förmodligen för att jag mår så bra och är så glad och tillfreds med livet för tillfället, så då verkar det inte finnas något som kan rubba mej.

Så att komma på en låt som i nuläget skulle kunna göra mej ledsen, nej, det går inte.

Men en låt som berör mej väldigt mycket och som jag gråtit till många gånger för fyra-sex år sen är låten nedan. När jag hör den nu blir jag snarare glad över att jag tagit mej igenom allt det jobbiga, men den har gjort mej ledsen, många gånger. Alla de gånger då det känts som att jag inte förtjänat hela himlen, inte ens en liten, liten del av den.

Lisa Ekdahl – Hon förtjänar hela himlen.

day 03 – a song that makes you happy – här.

Dags för avresa mot Göteborg. Vikto hänger med. I dag händer det spännande saker. Wiiiiie!

Vi gillar att tiden går, eller hur? Fastän att det kom lite snö i går, så vet vi ju att våren är på väg, eller hur? Så är det.

Nu kör vi.

Puss.

Om man inte är särskilt förtjust i varken pizza eller kebab, så blir ju valet av söndagsmiddag självklart – kebabpizza.

Jag vill ha mörkt hår igen…

Nu har jag tagit mej tid att svara på alla era kommentarer (ni vet väl att jag svarar på alla kommentarer?), så om ni ställt en fråga eller så, så är det bara att springa till inlägget ifråga och kolla svaret.

Vikto ligger just nu och sover på soffan. Han är trött efter fotbollsmatchen. Han ligger och rycker med benen och fötterna, sprattlar som en liten bebis.

Och apropå bebis, så har två av mina absolut finaste vänner blivit föräldrar i dag. Vid elva i förmiddags fick jag sms om att de hade skrivit in sej på BB. Klockan två fick jag ett mms med världens sötaste och skrynkligaste lilla bebis, som hade tittat ut redan 12:33. Haha, snacka om att ha bråttom ut. Hoppas på en liknande förlossning för mej när det väl är dags.

Stort grattis till de två underbara, som ni blivit tre. <3

När jag ser detta reportage och intervju med somaliske unge mannen Ismael Khalif Abdulle forsar tårarna på mej.

Han blev av med höger hand och vänster fot, på order av Fuad Shangole, som i tolv år bott i Rinkeby och som fortfarande är svensk medborgare och har alla rättigheter en svensk har, trots att han inte längre bor här, utan är en av de högsta ledarna i den somaliska terror-organisationen Al-Shabaab.

Anledningen till att Ismael Khalif blev lemlästad var att han vägrade gå med i Al-Shabaab. Han ville inte på något sätt vara del av en terror-organisation. Priset han fick betala var alltså höger hand och vänster fot. Benet var Shangole dessutom inte nöjd med efter första lemlästningen, så de fick kapa ytterligare en bit – utan bedövning.

Lyckligtvis lyckades Ismael Khalif sedan rymma till Kenya och vidare till Norge, där han nu fått se den mänskliga sidan av världen och har fullt upp med att lära sej det norska språket.

Fuad Shangole har fortfarande stöd av vissa somalier i Rinkeby sedan han under sina år där varit imam och eftersom många av dem fortfarande har släkt kvar i Somalia vill väldigt få säga någonting dåligt av Shangole och vissa stöttar honom alltså fortfarande. Om det är av rädsla eller om det är ett genuint stöd vet väl ingen utom de själva.

Det sjuka är att pengarna till Al-Shabaab i stor mån kommer från Sverige och de andra länderna i Skandinavien. Pengar som används för att de ska kunna fortsätta vara starka och fortsätta styra folk med skräck som vapen. Och Sverige gör ingenting för att stoppa det. Sverige gör ingenting för att ta avstånd.

Nu mer än någonsin är jag för att man ska kunna återta ett svenskt medborgarskap från någon som gör sej skyldig till såna här omänskliga brott, i mina ögon är de inte välkomna i vårt civiliserade land.

Låt oss istället hjälpa såna som Ismael Khalif Abdulle, de som verkligen behöver vår hjälp och vårt skydd. Inte de som vill komma till Skandinavien för att sprida mer omänsklighet och ovilja att integreras i den kultur som råder i Norra Europa.

Se videon innan ni kommenterar. Lägg särskilt märke till bilderna 6:34 och framåt in i klippet. Usch.

Okej, som trea på min 30-dagars musiklista ska jag alltså välja en låt som gör mej glad och det finns ju, så klart, mängder med låtar som gör mej glad.

Låten det föll på är en låt som vi väl lyssnade på i högstadiet, skulle jag tro, och sen, likt de flesta låtar, glömde man bort den. Tills 2004, då jag var med min storebror i Örebro, när han spelade på Frimis (han är DJ). Draget på Frimis var något utöver det vanliga och när han drog på den här låten lyfte taket. Det var helt sjukt. Jag har aldrig upplevt något liknande, varken förr eller senare.

Sedan dess har låten gjort mej sjukt mycket partyhumör och jag tjatar alltid på min brorsa att han ska spela den när jag är där han spelar (vilket han typ aldrig gör, eftersom den är så gammal). Ibland går han mej till mötes och då jävlar dansas det, till och med från min sidan, jag som aldrig dansar. Jag kanske skulle kalla det hoppa och veva, snarare än dansa, men jävlar i min lilla låda – den här låten gör mej glad.

day 02 – your least favorite song – här.

Sjukt orkeslös är jag i dag. Nu har jag i alla fall tagit mej för att diska. Nästan allt. Diskstället är fullt och jag orkar inte stå och torka, så de fyra kaffekopparna som blev kvar får vänta tills disken i stället har självtorkat. Svårare är det inte!

Är färdigklädd för att gå ut och promenera, men ändå sitter jag kvar här. Kikar på tv, på program jag inte vill se. Surfar runt på samma sidor som för tio minuter sen – totalt meningslöst. Det är bra för mej att jag skriver detta, för då inser jag hur kasst det är att slänga bort en dag så här.

Nu tar jag mej i kragen och går ut och så var det med det.

Ja, förresten! I morse gick Vikto upp en halvtimme före mej och förberedde en pannkakssmet. När jag klev upp ställde jag mej och gräddade dem och sen fick vi en kanonfrulle, som gjorde att vi båda mådde illa. Men ändå. Pannkaksfrulle. Nomnom.

Nu är Vikto och spelar fotbollsmatch, så, som sagt – promenad för min del.

PEACE.

Ps. Grymt duktiga ni var på att svara i går! Älskar er fanimej! Puss.

Dags för nummer två på musik-listan (som ni hittar i sin helhet här).

Temat för dagen är alltså den låt jag gillar minst. Men hallå. Låtarna jag gillar minst har jag inte ens brytt mej om att memorera namnet på. Det vore ju ett dumt sätt att använda sitt minne på, liksom. Tycker jag.

Så jag fick tänka så här. En låt som typ alla verkar gilla, men som jag bara blir irriterad av att höra? Ja, det är den låten som får agera icke-favorit i dag.

Över huvud taget tycker jag att Rihanna är överskattad, gapig och tråkig. På riktigt.

day 01 – your favorite song – här.

Bara 1,5 månad kvar till Thailand nu…

God middag på er, vackra människor!

Fantastiskt väder ute och vi har ännu inte ens klivit utanför dörren. Vikto har tagit ett steg ut på balkongen, men det är allt. Vi har istället legat i soffan och kikat på blandare till köket (ja, på datorn då) och fåtöljer i sammet och lite annat. Mycket som ska fixas till huset, även om det är mer än ett halvår innan det är dags för inflyttning. Framförhållning, kallas det visst.

Visste ni förresten att det är Internationella Sluta Särskriva-dagen i dag? Ni som särskriver kommer jag och tar tag i örat, bara så att ni vet, så i dag skärper ni till er, hör ni det?

I övrigt känner jag mej väldigt hemlig nu för tiden. Känner mej som i en tecknad film där någon sitter och gnuggar händerna och skrattar ett sånt där lite lömskt och hemligt skratt. Inte elakt, bara hemligt. Så känns det. Hehe. Roligt är det.

Om en stund tänkte vi bege oss till Värnamo. Jag ville äta på MAX i går, men eftersom Vikto redan hade förberett fläskfilé med potatis- och morotsklyftor med bea, så sa han att vi kunde åka och käka på MAX i Värnamo i dag istället. Kanske att man kikar i lite affärer också. Kanske. Eventuellt kan Vikto få köpa en parfym till mej, för han klagar på den jag har. Och det är väl så att det är den som klagar som får göra något åt saken, eller? Jag kan ju inte behöva betala för att han är missnöjd? Nä, tänkte väl.

Men nu vill jag ha ett svar på en fråga;

Vad ska ni göra i dag/i kväll?

Har jag inte fått minst fem svar innan kvällen så blir jag jättejättejättejättebesviken. Eventuellt slutar jag blogga. Man vet aldrig. Dra ert strå till stacken, tack.

Puss!

För att vi kan…

Håkan Juholt blir alltså ny partiledare för S. Ganska väntat. Han säger i sitt tal till partiet att ”jag säger som Johnny Cash – I wont back down”. S blir äldre och äldre och kommer längre ifrån ungdomarna och arbetarna, samtidigt som man drar sej mot den gamla ”hederliga” vänstern igen. Nu håller nyhetens behag i sej ett tag och stödet ökar, innan folket inser att S aldrig kommer bli vad de en gång var. Fast i dagens läge finns å andra sidan bara ett parti förankrat i verkligheten i Sverige i dag. Hej svej och trevlig helg!