Hela grejen med avrättningen på Erik Dahlbergsgatan känns konstig. Olustig och ofarlig på samma gång.
Vad som finns kvar av mopeden nu.
Vikto kom alltså ut ur vårt hus max 20 minuter efter att gärningsmannen dumpat och bränt upp sin flyktmoped. 20 minuter. Jag tackar gudarna för att han inte gick ut tidigare. ”Jaha ja, hej hej, här står du och grillar moppe!” och så pang, pang, väck med vittnet Vikto (även om Vikto säger att han skulle ”tatt han!”. Så sett känns det olustigt. För även om det, återigen, handlade om en uppgörelse i den undre världen, så kan ju oskyldiga drabbas, vilket vi såg förra veckan, då en oskyldig man sköts i benet vid skjutningen på Hisingen.
Mopeden var uppenbarligen köpt på Torslanda Cykel, men det är ju av föga betydelse för polisen då den naturligtvis var stulen.
Ofarligt känns det ändå. För risken är förmodligen större att jag blir påkörd av en spårvagn än nedskjuten av en gangster. Och vi kände oss inte i närheten av rädda trots att vi promenerade längs hela ”flyktvägen” ner mot Vasagatan till avspärrningarna och tittade på blod och bevisskyltar och sen på hemvägen kunde gå och stå där en man bara några timmar tidigare blivit skjuten och dött.
Blodet var bortsköljt. Om man inte visste och inte gjorde kopplingen till den tv-bil från norska TV2 som stod där, så skulle man aldrig kunna gissa att man stod där det timmar tidigare varit en stor blodpöl. Att en kvinna förlorat sin man, att vittnen sett bilder de aldrig kommer glömma. Folk promenerar som om inget hänt och i vår värld, den ärliga och rena världen, så är det nästan så också. Bryr sej någon egentligen om de über-kriminella och vidriga gangsters som skjuter ihjäl varandra på öppen gata? Eller tycker vi att det är bra att de ”rensar upp” bland varandra?
Det verkar onekligen så. Inte ens en blomma fanns på platsen. Ingenting.
På andra sidan gatan stod en kille och blev intervjuad av en kvinnlig journalist och hennes manlige fotograf-kollega. Killen är en vän till mej och han som intervjuats i Aftonbladet redan i första artikeln i morse. Jag gick fram och gav honom en kram och han frågade hur det var med mej, som om det spelade någon roll i sammanhanget. Hur var det med honom, det var väl det viktiga? Och jag vet att det inte var så bra. Det märktes, det syntes. Det bör inte vara så bra med en helt vanlig människa som sett en död människa ligga på marken med blod rinnandes från flertalet ställen på kropp och huvud. Och vi gick därifrån medans intervjun fortsatte.
Det är overkligt, för jävligt, vidrigt, som en jäkla film, men ändå känner jag mej inte mindre trygg efter en sån här grej. Det handlar inte om oss vanliga, sånt här händer inte oss. Och ändå är det nog först när det händer någon av oss som våra politiker kommer reagera.
Nu lämnar ingen ens en blomma.
Med all rätt.
