Monthly Archives: juni 2011

Jag förstår inte varför jag inte läst Malin Wollin a.k.a. Fotbollsfruns blogg(ar) i hela mitt liv. Jo, det förstår jag väl, för hon har inte bloggat i hela mitt liv. Men att jag på något obstinat vis dissat hennes blogg på förhand för att jag ”nog inte gillar henne”, utan att ens ha gett henne en chans känns ju rätt avlägset nu, nu när jag bara vill läsa och titta och ta åt mej av precis varenda bokstav, mellanslag och punkt hon skriver.

Jag vet inte om jag någonsin varit med om att någon skriver så bra som hon gör. ”Bra” känns som en enorm underdrift, men jag vet inte hur jag ska beskriva det på annat vis. Utlämnande? Ja, hon skriver utlämnande, men inte uttömmande. Hon skriver inte mer än nödvändigt, man förstår ändå. Hon skriver alldeles lagom mycket, men ändå tillräckligt för att man ska känna tårkanalerna i det närmsta sprängas av hur rätt och hårt hon träffar med det lilla hon skriver.

Herregud, att förlora ett ofött barn, jag kan inte ens föreställa mej det. Jag tittar fortfarande efter blod på pappret varje gång jag är på toa och jag har många gånger försökt föreställa mej hur jag skulle reagera om (när) blodet väl är där. Det går inte. Det går inte att föreställa sej. Det är en total omöjlighet. Men jag är ganska säker på att min livslust skulle säga tack och hej, om inte för alltid, så åtminstone för ett bra jävla tag.

När jag läser hos Malin så känner jag mej, mer än någonsin, ödmjuk inför livet. Jag slutar bry mej om allt jag vanligtvis brinner för och ser vad som är viktigt. Och när jag, mitt i allt, ser på bilderna hon lägger upp att halsbandet jag skickade henne är med på varendaste bild där Malin själv visar upp sitt vackra, men sorgsna, jag, så känner jag en klump av både glädje och sorg kämpa sej upp i halsen på mej. Jag är glad att jag kunde ge henne något som, uppenbarligen, betyder något för henne, något hon bär med sej varje dag. Jag är ledsen att jag ens skulle behöva skicka det, hon borde ha ett gladare halsband, ett gladare liv. Och jag känner mej smutsig, för att många av hennes läsare beställt halsband och armband efter att Malin länkade till webshopen och att det känns som att jag tjänat pengar på hennes sorg.

Det var inte menat så.

Men jag tar bort det dumma för ett tag och ser det fina i det hela. För det värmer, så klart, att hon tycker så mycket om halsbandet. Jag hoppas att hon en dag blir hel igen.