Hej älskade bloggläsare, vänner, fredag!
I dag är det min allra sista dag på Skatteverket. Jag kan inte fatta att det gått så fort.
Två dagar innan jobbstart.
Jag startade i mitten av maj förra året med att bli lite hjärtekrossad av någon jag trodde mej vara kär i, tog en akut sista minuten-resa till Turkiet, själv(!), för att ”starta om från början” och ”ladda upp” inför jobbet som skulle börja 1:a juni. Sen kom jag hem och kastades rakt in i den vackraste sagan jag någonsin varit med om. Där fanns Vikto, med öppna armar, och det var som att vi aldrig varit menade för något annat än att göra varandra lyckliga.
I och med jobbet här blev jag en ny människa, jag blev vuxen. Jag blev en person med flera nivåer, en person som känner sej värdefull och bidragande till samhället. Jag kände mej värdig en kille som Vikto.
Mitt liv.
Det har varit jobbigt ungefär varenda en av de drygt tre hundra morgnarna jag tvingat mej upp ur sängen, någon morgonmänniska kommer jag nog aldrig att bli, men på helgerna vaknar jag halv nio, så något har ju förändrats, det står klart.
I början…
När jag gick till jobbet i dag regnade det. Det gör det fortfarande. Eller, ”regna” är lite fel uttryck, lite underdrivet sådär. Nej, man skulle nog mer kunna säga att hela Göteborg är som en stor vattenpark, med typ massa vattensprutor och vattenruschkanor överallt, ja, det är en mer rättvis förklaring. Paraply hade jag, förstås, men det skyddar ju bara från det vattnet som kommer uppifrån, inte det som kommer från höger eller vänster, framifrån eller bakifrån. Eller underifrån. Men jag gick där och log, stack in på Espresso House och köpte med mej en stor chai latte för att fira min sista dag, och tänkte att nu regnar Göteborg, för min skull. För att det är min sista dag på jobbet och min näst sista dag i Göteborg.
Göteborg gråter för mej.
Det låter väl som att jag har hybris, men det kan jag väl få ha i dag? De knappa 14 månader som gått har varit de bästa i mitt liv och jag kan tänka mej att det bara är början. Men det är slutet här, på Skatteverket, och jag är så tacksam för att detta bespottade ställe betytt så mycket för mej och att det klingar vackert i mina öron. Och jag är så tacksam för att ha jobbat dessa 14 månader sida vid sida med min mamma, hon betyder allt.
Min underbara mor.
Nu är det dags att gå vidare.
Och även om jag lämnar dej nu, för andra gator och torg, är jag aldrig långt bort ifrån dej, Göteborg.
