Nu när vi har en bebis (en pojk!) på väg och jag dessutom är van bloggare och bloggläsare, så är det ganska omöjligt att missa genus-hypen.
En hype som är bra på många sätt, men som många gånger går så långt till överdrift att hälften vore nog.
Personer sitter och nagelfar precis varenda situation och unge och pekar med hela handen och talar om hur man som förälder ska göra istället. Och om någon, Gud förbjude, säger att ”Men jag vill inte göra så”, då kan ni hoppa upp och sätta er på att genus-experterna (alla som snackar genus är experter) påtalar hur ”okunnig” denna person är. För det kan definitivt inte vara så att man är påläst och bara inte håller med, nej, man är bara en s.k. ”icke upplyst”. Man har inte mött någon frälsare än och det är bara en tidsfråga innan man också är sällad till de som förespråkar ett mer eller mindre könlöst samhälle.
Genus-experternas enorma driv och gå-påande har gjort att många blivit upplysta till det bättre, men det skrämmer nog bort många också, för de tar inte ett nej. De allra flesta är säkert människor som även gillar Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika”, men de är typexempel på människor som tycker att alla ska få gilla olika, ”bara de gillar det vi gillar”. Det funkar inte så. Vissa håller inte med er, de har läst på och tycker helt enkelt annorlunda. Andra håller kanske inte med av ren princip, obstinata för att någon annan försöker tala om för dem hur de ska och inte ska uppfostra sina barn.
Själv är jag en typisk pojkflicka. En tjej uppväxt bland killar och sport och tuffa tag. En tjej som aldrig passat in hos andra tjejer, som alltid känt att något är fel, ”varför passar alla andra tjejer in, men inte jag?”. Ett trauma som pågått genom hela uppväxten och även i mitt vuxna liv och samtidigt något som gör att jag är så stolt över att jag är den jag är. Att jag aldrig kompromissar med det jag tycker är rätt. Något som inte direkt klassats som ”typiskt kvinnligt” genom åren.
Man skulle kunna säga att mina föräldrar uppfostrat mej könsneutralt. Fast omedvetet. Och var det bra? Jag klagar inte. Jag är där jag är i dag, tack vare hur mitt liv sett ut hittills. Minsta lilla annorlunda steg mina föräldrar tagit, så hade jag inte varit här i dag. Men jag har fått lida mycket. Oerhört mycket. Det viktigaste i livet må kanske inte vara att passa in, men det är tufft för en 5-, 10- 14-, 18-åring att inte göra det.
Till saken hör att jag trots min personlighet tyckte mycket om att vara prinsessa när jag var liten. Jag lyssnade mycket på Disneys kassett-band och grät varje gång i slutet på Den Lilla Sjöjungfrun, för att hon aldrig skulle få träffa sin pappa igen. Och trots detta har jag blivit en självständig tjej som inte tar skit från någon utan att kasta lite tillbaks.
Så vad är det som är så fruktansvärt hemskt med att vi uppfostrar våra barn olika? Är det inte så att det hade varit fruktansvärt tråkigt och platt om alla levt på exakt samma sätt? Jag tycker det.
Det hindrar mej inte från att kräkas lite i munnen över vissa klädkedjors sätt att fördela barn- och bebiskläder i affärerna, eller att stl 116 på flickkläder är mycket mindre än stl 116 i pojkkläder. Vissa grejer är åt helvete. Verkligen.
Det är bara det att en flicka som leker med dockor och en pojke som leker med bilar inte är en av de grejerna. Så låt oss icke genus-experter få uppfostra våra barn som vi vill, så länge vi inte utnyttjar dem sexuellt eller misshandlar dem – psykiskt eller fysiskt. Jag tror att vi vet vad vi gör och jag tror att det är våra och våra barns liv det handlar om – inte era.
Massa kramar från en som inte är okunnig, men som bara inte tycker som er.
