Jag vill så gärna blogga. Jag vill så gärna sprida lite glädje. Men det går inte ihop för mej nu. Ska jag blogga så blir det lite dystert är jag ledsen.
Är ni trogna läsare så får ni stå ut med det, annars får ni väl dra vidare.
Jag ser bilder. På Facebook. Vänner som reser hit och dit i världen och tar fina bilder på fina upplevelser. Jag har inga såna upplevelser. Jag har en vecka i Turkiet där (med dej, mamma, var det underbart), en vecka i Turkiet där, en vecka på Rhodos, en vecka i Kroatien, en vecka på Cypern och ja, ni förstår. En vecka här och där. Det är underbart att komma bort en vecka, visserligen, men det jag vill komma fram till nu är något större.
Jag spelar handboll. På elitnivå. Jag är en ganska bra handbollsspelare. Vanligtvis. Inte nu. Jag har nada självförtroende och spelar inte på min vanliga position. Jag är ny i laget. Det går inte bra för mej.
När det går bra för mej så är handboll det bästa som finns. Då är det värt att offra allt. Inte nu. Inte när det går dåligt.
Nu undrar jag varför jag bor här. Varför jag är ensam. Varför jag ens vaknar på morgnarna (ok då, vid 12). Varför gör jag det här? Jo, det kommer säkert bli bättre. Säkert. Men just nu känns det som att jag bara blir sämre och sämre för varje träning.
När ska jag få uppleva saker? Jo, jag har upplevt mycket, i idrottsväg. Men jag har aldrig varit i Thailand (vi är ju bara lediga på somrarna och då regnar det där). Jag har aldrig varit i Australien, för dit åker man inte i en vecka eller två, vilket är ungefär det mesta jag har ledigt under sommaren. Över huvud taget kan jag aldrig slappna av för att jag alltid måste tänka på träning. Att vara i form, att komma i form.
Ja, fasen vad jag klagar. Gör jag sex-sju mål i morgon så kommer det kännas helt annorlunda. För det är målen som räknas för mej. Det är ju så. Det är ju en sån spelare jag alltid varit. Det är svårt att sadla om och bli ett bollplank. Men så vinner vi ju matcherna. Vi är bra. Ska jag inte vara glad då? Är jag ego?
Allt är värt när man känner att man lyckas. Ingenting är värt när ingenting lyckas.
Just nu? Ingenting värt. I morgon? Ingen aning. Manodepressiv? Säkert.
Orka.
Hej!
Jag hamnade på din blogg av en slump kan man säga. Läste inläggen på Rädda Barnens hemsida, effekt. Vet att det var länge sedan du skrev inlägget ovan om ångest, men vill ändå säga att jag känner igen mig. Så vad vill jag egentligen säga, jag vill nog mest säga att du verkar ärlig, varm och öppen. Vilka alla är väldigt fina egenskaper. Hoppas att du inte tar det här fel eftersom jag trots allt är en främling och att vi inte känner varandra alls. Men det var mitt intryck av dig och jag kände att bara jag ville skriva det. Du verkar fint mänsklig och säkert en fin vän.
Hej Josefine!
Tack snälla, snälla du för din fina kommentar. Det är kommentarer som din som gör det värt att blogga. Alla negativa och elaka kommentarer bara rinner av mej när jag läser din snälla och välmenande ord. Tack, tack, tack. Massa kramar till dej.