Category Archives: Andra Människor

changes

Goddagens på er, allihop!

Jag har vaknat upp på bättre humör och i bättre fysiskt tillstånd än jag gjorde i morse. Den här dagen uppfyller alla kriterier för att bli en riktig skitdag. Därför ska det bli extra kul och utmanande att göra denna dag till en fantastisk dag.

Jag kan börja med att berätta att jag hädanefter kommer vara lite tråkig när det kommer till kommentarerna här på bloggen. Det blir en mild form av diktatur här framöver och det innebär att jag kanske inte alltid godkänner alla kommentarer, som jag alltid gjort tidigare. Anledningen till detta är för att jag, på denna bloggen, delar med mej av mitt/vårt liv, undertecknar med mitt namn, visar mej själv på bilder och att jag då inte kan tolerera att fega människor, utan namn, utan bild, utan blogg, utan värdighet kommenterar med påhopp, elakheter och nedvärderande meningar.

Det tar emot att inte ha allt fritt, som jag alltid haft, men det är min blogg och jag bestämmer. Om folk har problem med det får de starta sina egna bloggar. Så enkelt är det med det. Därmed inte sagt att inga kritiska kommentarer kommer godkännas. Jag är inte feg, jag vågar diskutera. Men det är jag som bestämmer vad som är över gränsen och vad som är okej.

Så. Nu ska jag ta denna dagen med storm. Kolla in om en stund om ni vill se magbilder.

Peace!

socialen gör också så gott de kan

Ursäkta mej, men NEJ, socialen har inte mördat barnen. Barnens mamma har (förmodligen) mördat barnen. SLUTA SKYLLA PÅ ALLA ANDRA!

Tänk att när en svensk förälder mördar sitt barn så är det enbart fruktansvärt. När en invandrare gör det är det fruktansvärt också, men då är det mer fruktansvärt att ”ingen gjorde något”. Ursäkta mej, men är inte invandrare helt vanliga människor som man borde ställa samma krav på som alla andra? Nej, enligt media är invandrare tydligen helt oförmögna att tänka och handla som ”vi” och måste därför, i händelse av någon brottslig misstanke, rentvås och skulden bör läggas på någon annan, gärna någon myndighet.

Och pappan, som skyller på socialen. Vart fanns du? Varför tog inte du hand om ditt barn? Varför besökte inte du ditt barn under de tre veckor som barnen uteblev från skolan? Om socialen är ansvarig för att ditt barn är dött, är då inte du exakt lika ansvarig?

Herregud, socialen gör ingenting annat än att försöka hjälpa människor, men de får bara skit, skit och åter skit. Precis som poliserna. Och media bara hakar på. Skrämmande.

det är inte ofta jag blir riktigt förbannad nu för tiden, men…

Maj.

Jag har varit i Thailand och missat att betala mitt mobila bredband hos 3. Till en följd har abonnemanget stängts av. Jag ringer till 3 när jag kommit hem och ber om att få låsa upp det och i samma veva ber jag om uppsägning eftersom jag ändå ska flytta till Skillingaryd i juli och det är tre månaders uppsägningstid och i Skillet har vi fast internet i lägenheten.

Augusti.

Jag får vad jag tror är sista räkningen. Betalar den. Tänker att det ska bli skönt att slippa betala 223 kr i månaden för ett internet jag inte längre använder.

September. Nutid.

Får hem en räkning till Skillet. Samma räkning som vanligt, ingen sluträkning eller så. Ringer 3. ”Ja, vi ser här att du varit i kontakt med oss i maj.”. ”Ja, och då sa jag upp abonnemanget. Jag frågade till och med två gånger om det är säkert att hon sagt upp avtalet nu, varpå hon svarar ja.”. ”Jag får koppla dej vidare till abonnemangsavdelningen.”.

Där får jag prata med en tjej som säger att hon visserligen kan se att jag kontaktat 3, ”men du har ju bara pratat med kundservice och de kan inte säga upp abonnemang, utan det är vi som gör det”. ”Ja, men det är ju inte mitt jobb att veta. Jag ringer till 3 och får prata med en tjej som säger att hon tar hand om mitt ärende och då ska hon naturligtvis göra det, alternativt skicka mej vidare till den som kan det. Inte säga att hon ska och sen skita i det.”. ”Mmmm… Sen får man alltid hem en bekräftelse på att abonnemanget sagts upp och det har du ju inte fått, eller hur?”. ”Ehh, nej, men återigen, det är ju inte mitt jobb att veta det! Ni får väl se till att utbilda er personal bättre, så att de vet sånt här.”.

Och nu blir jag riktigt irriterad. Släpper snäll-rocken och tappar det lite.

”Mmmm… Det jag kan hjälpa dej med är att avsluta ditt abonnemang nu, det kan jag göra. Men det är ju då tre månaders uppsägningstid.”. ”Men då hjälper du ju mej inte! Då gör du ju bara ditt jobb! Du gör ju ingenting för mej, jag har ju redan sagt upp abonnemanget.”. ”Mmm…. Det jag kan göra för dej är alltså att avsluta ditt abonnemang nu och då är sista dagen 19:e december.”. ”Åh herregud. Så nu ska jag betala tre månader till för ett bredband jag inte använder för att ni på 3 inte kan ert jobb. Speciellt kul när jag inte har några pengar. Kan jag få ditt namn nu då ifall att det, Gud förbjude, skulle krångla igen?”.

Jag fick hennes namn. Hon heter Sanna och hon borde söka sej till ett nytt jobb där man inte behöver vara trevlig och tillmötesgående, för hennes ”lilla vän”-attityd föll inte i god jord hos mej, så mycket kan jag säga.

Man kan ju tycka att stora företag borde bete sej professionellt och inte lura privatpersoner på pengar. Man kan även tycka att stora företag, som 3, borde ha resurser att utbilda sin personal så att de hjälper istället för att vilseleda.

Fan, dra åt helvete 3.

ditt liv ska vi följa och finnas för dej

Sitter på bussen. Har med mej lilla bloggdatorn. Den lilla vita. Jag lyssnar på och försöker lära mej två låtar som jag ska sjunga på en speciell liten killes dop nästa helg. Bl.a. den här fina. Vi börjar närma oss Borås, så naturligtvis regnar det. Vad annars? Resan startade för övrigt med att en tjej bråkade med chaffisen för att han inte ville låta henne åka med. Varför? För att hon hade köpt biljett för sträckan Gbg-Jkpg istället för Jkpg-Gbg. Logiskt, tycker nog alla. Utom hon. Hon fick köpa ny biljett, till sitt förtret. Helt i sin ordning.

ja, jo, det är ju precis det jag vill

Skrev det här inlägget om turkiska killar för ett år sedan. (Mer om vad som hände här. Och så lustigt att jag och Vikto blev ett par bara två veckor senare, hähä.)

Fick nyss en kommentar på det första inlägget. Den såg ut så här;

hej
vill du ha lära mer turkiet
människansmailadress@gmail.com
göteborg
du är jätte söttt

Apropå att inte riktigt fatta vinken/respektera kvinnor. My frikkin’ GOD, jag tror jag smäller av.

tuesday, i’m in love

Jag älskar mitt liv!

Även fast jag är totalt utflippat uttråkad vissa dagar, även fast jag sover sämre och sämre. Jag bryr mej inte. I min mage är det en enmans-cirkus just nu och trots illamående som följd av att någon jonglerar med mina organ, så kan jag inget annat än att bara sitta och känna hur fantastiskt allting är. Underbart, underbart, underbart.

Men jag vet att man inte ska vara allt för rosa och tuggummi-glad, för då blir folk irriterade, så nu ska jag vara lite så där fördömande och irriterad jag också;

Om du måste sluta röka för att få en operation – då slutar du röka. Så enkelt är det. Det finns inget ”jag lyckades inte”, hör ni det? Man slutar. Om man vill ha den där jävla operationen, då slutar man. För varför ska andra bry sej och lägga pengar på din vård om du själv inte gör din del, om du själv inte bryr dej om din kropp? Sluta röka, eller sluta gnäll.

VarförläserjagfortfarandeAftonbladet,skjutmej?

det är så logiskt

Alltså, förlåt. Nu ska jag vara så där lite elak ändå. Trots allt.

Men gå inte ut med bild och namn och hela faderullan i fucking Aftonbladet om du är rädd för att bli hittad. Allvarligt. Det är inte smart. En annan sak som inte är smart om man inte vill bli hittad är att finnas på facebook. Inte smart, alltså.

Jag blir förundrad över Aftonbladets ”nyhets-rapportering” och de som är med där. Varför är bild och namn viktigt i det här fallet? För att hon är invandrare, that’s why. För det är ”så här invandrare blir behandlade i nya, hårda Sverige”. Namn och bild behövs inte för att få fram nyheten, men den får större genomslag så här.

Till sist så undrar jag hur fan de tänkte på UD. Den där sekretessen kanske fanns där av en anledning, don’t you think?

det är inte dåligt att äta sunt och röra sej och en fyra-åring köper inte sina böcker själv

Har ni sett det där med att det släppts en bok om en flicka som bantar för att få bättre självförtroende, en bok som riktar sej till 4-åringar?

Jag läste om det förra veckan och kände att den gamla Maria, hon hade bergis skrivit ett inlägg om den där boken och sen hade hela Sveriges bajsnödiga PK-elit kommit hit och i sitt inre föreställt sej hur de band fast mej kring en totempåle, hällt på bensin och tänt på, för att slutligen släcka elden genom att pissa på den. Men den nya Maria, som väljer sina fighter, hon skrev inget inlägg. För jag hade inte fått fram mitt budskap så väl som Malin Wollin lyckades med. Men det är alltså precis så här, som Malin skriver, som jag tycker.

Jag behöver inte tillägga så mycket mer. Jag behöver nog inte tillägga något alls.

om genus-debatten

Nu när vi har en bebis (en pojk!) på väg och jag dessutom är van bloggare och bloggläsare, så är det ganska omöjligt att missa genus-hypen.

En hype som är bra på många sätt, men som många gånger går så långt till överdrift att hälften vore nog.

Personer sitter och nagelfar precis varenda situation och unge och pekar med hela handen och talar om hur man som förälder ska göra istället. Och om någon, Gud förbjude, säger att ”Men jag vill inte göra så”, då kan ni hoppa upp och sätta er på att genus-experterna (alla som snackar genus är experter) påtalar hur ”okunnig” denna person är. För det kan definitivt inte vara så att man är påläst och bara inte håller med, nej, man är bara en s.k. ”icke upplyst”. Man har inte mött någon frälsare än och det är bara en tidsfråga innan man också är sällad till de som förespråkar ett mer eller mindre könlöst samhälle.

Genus-experternas enorma driv och gå-påande har gjort att många blivit upplysta till det bättre, men det skrämmer nog bort många också, för de tar inte ett nej. De allra flesta är säkert människor som även gillar Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika”, men de är typexempel på människor som tycker att alla ska få gilla olika, ”bara de gillar det vi gillar”. Det funkar inte så. Vissa håller inte med er, de har läst på och tycker helt enkelt annorlunda. Andra håller kanske inte med av ren princip, obstinata för att någon annan försöker tala om för dem hur de ska och inte ska uppfostra sina barn.

Själv är jag en typisk pojkflicka. En tjej uppväxt bland killar och sport och tuffa tag. En tjej som aldrig passat in hos andra tjejer, som alltid känt att något är fel, ”varför passar alla andra tjejer in, men inte jag?”. Ett trauma som pågått genom hela uppväxten och även i mitt vuxna liv och samtidigt något som gör att jag är så stolt över att jag är den jag är. Att jag aldrig kompromissar med det jag tycker är rätt. Något som inte direkt klassats som ”typiskt kvinnligt” genom åren.

Man skulle kunna säga att mina föräldrar uppfostrat mej könsneutralt. Fast omedvetet. Och var det bra? Jag klagar inte. Jag är där jag är i dag, tack vare hur mitt liv sett ut hittills. Minsta lilla annorlunda steg mina föräldrar tagit, så hade jag inte varit här i dag. Men jag har fått lida mycket. Oerhört mycket. Det viktigaste i livet må kanske inte vara att passa in, men det är tufft för en 5-, 10- 14-, 18-åring att inte göra det.

Till saken hör att jag trots min personlighet tyckte mycket om att vara prinsessa när jag var liten. Jag lyssnade mycket på Disneys kassett-band och grät varje gång i slutet på Den Lilla Sjöjungfrun, för att hon aldrig skulle få träffa sin pappa igen. Och trots detta har jag blivit en självständig tjej som inte tar skit från någon utan att kasta lite tillbaks.

Så vad är det som är så fruktansvärt hemskt med att vi uppfostrar våra barn olika? Är det inte så att det hade varit fruktansvärt tråkigt och platt om alla levt på exakt samma sätt? Jag tycker det.

Det hindrar mej inte från att kräkas lite i munnen över vissa klädkedjors sätt att fördela barn- och bebiskläder i affärerna, eller att stl 116 på flickkläder är mycket mindre än stl 116 i pojkkläder. Vissa grejer är åt helvete. Verkligen.

Det är bara det att en flicka som leker med dockor och en pojke som leker med bilar inte är en av de grejerna. Så låt oss icke genus-experter få uppfostra våra barn som vi vill, så länge vi inte utnyttjar dem sexuellt eller misshandlar dem – psykiskt eller fysiskt. Jag tror att vi vet vad vi gör och jag tror att det är våra och våra barns liv det handlar om – inte era.

Massa kramar från en som inte är okunnig, men som bara inte tycker som er.

jag väljer mina fighter och jag väljer att må bra

Hej alla glada!

Sorry för lite sen bloggning i dag, har verkligen inte haft något att skriva, så då sket jag i det.

Jag och bloggande nu för tiden är inte vad vi varit förr i tiden. Förr i tiden var jag ganska rapp, rolig och provocerande. Inte för att jag ville provocera, utan mest för att jag vågar (vågade) skriva sånt som andra på sin höjd vågade tänka.

Jag har aldrig dragit mej för att skriva eller säga vad jag tycker, men jag har nu kommit till en gräns då jag inte känner att det är värt det längre. Själv tycker jag om att diskutera, men på nätet är det alldeles för många som inte klarar av att diskutera utan att gå till personangrepp och gå över gränsen och den pressen och oron jag känner över att logga in på bloggen efter ett någorlunda kontroversiellt inlägg är lite för mycket för mej nu för tiden. Jag blir för ledsen.

Därför har jag medvetet låtit bli att skriva särskilt mycket om ”heta ämnen”, sånt jag älskade förr. Det är helt enkelt inte värt det. Och jag har märkt att jag mår så otroligt mycket bättre och somnar så mycket lättare, när jag inte behöver oroa mej för vad som väntar när jag loggar in på bloggen nästa gång. På samma sätt har jag i allra största mån slutat att kommentera och diskutera på andra bloggar och forum. Allt för många vill missförstå och saknar förmåga att skilja på åsikter/sakfråga och person. Jag orkar inte.

Innerst inne känner jag mej feg och svag och hatar att jag tagit det här beslutet. Det är inte direkt en seger för demokratin. Och om jag inte känner att det är värt att offra lite välmående för yttrandefrihet och demokrati, varför ska då någon annan orka? Och om ingen orkar, då går det jävligt fort utför, det kan jag lova.

Jag är så full av beundran för de människor som jobbar som politiker i det här landet, ja, i alla länder. De blir så bespottade och hatade så fort de inte är alla till lags, men vet ni vad de gör? De offrar sina liv, sin frihet och ibland sitt välmående för oss, för folket. För någon måste göra det. Och det de får tillbaka är gnäll, gliringar, hat och till och med bomb- och mordhot, ibland går det hela vägen. Så vi borde beundra dessa människor, inte bespotta.

Nåväl. Jag orkar i alla fall inte och det känns som en förlust i många avseenden. Men jag tänker, för en gångs skull i mitt liv, vara egoistisk och tänka på hur jag mår bäst. Inse att det viktigaste inte är att tycka till om precis allt och ha många besökare på bloggen, utan att må bra och trivas med livet. Det gör jag nu. När jag tycker i lagom dos.

Jag hoppas att ni gillar mej och bloggen ändå. Det är ju lite gladare här nuförtiden. Lite mer sol och leenden och bebiskläder som hänger på tork. Någon gång ändrar man ju rikting i livet. Jag har nog aldrig ändrat riktning så mycket som det senaste året. Och det är ju precis så här det ska vara.

för många bollar i luften

Heeeeey yaaaaa!

Torsdag, två dagar kvar, gaaah. Gilla! Det spritter i bena på mej (nej, det gör det inte, de är tjocka och gör ont i knäna, men ändå) och jag är sprudlande glad (det är jag faktiskt)! Fastän att jag får gå i shorts och visa mina orakade ben till en följd av att de byxor jag köpte på H&M i förrgår och skulle ha på mej i dag fortfarande var prydda med ett stort, vitt larm. Lite för mycket Winona Ryder över det, tänkte jag.

Är det ett jätteavancerat jobb de har, på H&M? Jag tänker ju mej att det enda de gör i kassan är att ta bort larm, ta betalt, lägga i påse – klart! Men de kanske står där och löser ekvationer under tiden och således är lite disträ? Jag vet inte, i så fall kanske de kan vara ursäktade, men annars tycker jag att det är litegrann efterblivet att inte klara av de tre uppgifter de har att göra.

Men det kanske bara är jag.

Glaaaaad!

learn the language or be eliminated

God morgon!

Onsdag i dag innebär att, med dagen inräknad, jag har tre dagar kvar att arbeta på Skatteverket. Ja, för den här gången då. Man vet ju aldrig med framtiden. Mitt mål är inte att bli som ”de andra” (ex. min mamma) och jobba här i 30+ år, men, som sagt. Man vet ju aldrig med framtiden.

Nä, usch, så ska jag inte tänka nu. Tre dagar kvar. Ahhh, ljuvligheten.

Vi åkte spårvagn till jobbet i dag (ja, jag bor ju fortfarande hos mamma och Challe denna veckan, eftersom vår lägenhet är utlånad till några av Viktos släktingar som tittar på sin son när han spelar Gothia Cup, JAG HAR JU REDAN DRAGIT DET HÄR FÖR ER!) och jag måste konstatera att jag inte direkt gillar det längre. Det är direkt skumma människor som åker spårvagn. Nu generaliserar jag inte, utan det är ett faktum. ALLA människor som åker spårvagn är skumma. Utom jag och mamma. Skitjobbigt.

Men jag skiter väl i det! För jag har tre dagar kvar att jobba, jag. Och så möts jag av det här inlägget när jag loggar in på datorn och blir förvisso ganska irriterad och föreslår för mamma att vi väl kan utrota folk som fortfarande inte lärt sej språket Ironi, men ler ändå lite åt Fredriks briljans. Fredrik är den som skriver bäst i Sverige, det är han.

Nu – kaffe.

effekt och rädda barnen

Jag har fått den stora äran att gästblogga på Effekt/Rädda Barnens sommarblogg och mitt första inlägg hittar ni här. Kila gärna dit och tyck till. Det går, så klart, bra att tycka till även här, precis som vanligt.

en fredagsgåva

Här – det är det finaste jag läst. Det bästa. Tack, Fredrik Backman.

bitching and wining

I-lands-irritations-störnings-moment.

Okej, så här.

På de lite större bloggarna skrivs det många kommentarer, särskilt när bloggaren i fråga ställt en fråga eller bett om ett tips.

Om man då scrollar lite i kommentarsfälten så ser man en miljon (nästan) likadana svar. Typ ”Jag vet ett jättebra tips! Du ska smörja din blablabla med blablabla!”. Och jag bara undrar…..ser människorna inte att typ 529 pers redan har skrivit samma kommentar?

Förmodligen är människorna läskunniga, eftersom de befinner sej på en blogg, så därför jag kan bara dra slutsatsen att de troligtvis alltså kan läsa, men helt enkelt inte läser kommentarerna. Alls. Mitt tips är – gör det. Det spelar nämligen ingen roll ifall ni kommer med det bästa tipset eller det rätta svaret, Kenza/Kissie/Tyra/Engla/whoever kommer inte bli er bästis ändå. De har ju redan fått svaret. I förrgår, typ.

Jag förbluffas av denna dumhet. Försöker ibland trösta mej med att det ju är unga tjejer som bara vill bli sedda och yadi yada, men märker att det inte är det minsta trösterikt, bara deprimerande. Finns det verkligen inget bättre sätt att bli sedd?

Slut meddelande.

mycket känslor, mycket liv

Hej hej hallå, bloggen.

Mår ni bra? Jag har ont i ryggen, men jag mår bra. Känner mej harmonisk. Blir ibland arg i några sekunder, när Andra Människor inte gör som de ska. Utbrister ”BÖÖÖÖG” eller ”BAJSHÅL” eller dylikt, fastän att jag vet att just BÖG inte är ett politiskt korrekt sätt att uttrycka ilska. Jag gör det ändå. Och sen, tio sekunder senare, så kan någon fråga vad jag var arg över och jag minns det inte. Jag minns inte ens argheten.

Sen kan jag gråta och skratta, på samma gång. För det är bara så det funkar att vara gravid. Man flänger än hit, än dit. Lyckligtvis mår jag ändå fantastiskt bra, alla har ju inte den turen.

I går var det en gråt-kväll. Jag grät för allt som var gulligt, ledsamt, glatt, fint, vackert, sorgligt – you name it. T.ex. så grät jag över det här inlägget, som Amanda Schulman skrev om att lilla Charlie nu fyllt två år. Insikten om att vi snart kommer ha en liten en, som vi ska fira födelsedagar med, följa genom livet. Den bara slog mej. Pang, sa det.

Visst är det fantastiskt med känslor?

Jag önskar er en trevlig torsdag!

men jag bara måste…

Ni vet ju att om det finns något jag hatar, så är det anonyma stackare som kräks ut skit på internet. Och det säger jag till dem, varpå jag alltid (alltid!) får svaret att ”Jaha, så bara för att man inte har en blogg, så får man inte ha en åsikt!!?”.

Och jo, det får man. Om åsikten är av det slaget att den inte är för rå eller elak att man inte skulle våga säga det man just skrivit i verkligheten också. Ansikte mot ansikte. Och om man inte väljer att själv gå igenom min (och andras) blogg och leta skit och hållhakar som är helt orelevanta för diskussionen i fråga, när jag (och andra) inte har samma möjligheter att göra det tillbaka.

Men nej. Inte när man har åsikter som denna. För det kan jag garantera er, älskade och oälskade internettare där ute, att ingen, jag säger INGEN, skulle, i verkliga livet, yttra en åsikt av det här slaget.

Du/ni som skriver kommentarer av det här slaget – måste må riktigt, riktigt dåligt. Och vet ni vad? Ni förtjänar det fanimej.

moment 22

Okej, så här är det.

Jag har börjat få foglossning. Det är, för er icke insatta, när bäckenet börjar förbereda sej på det som komma skall, nämligen förlossningen. Det vidgar sej, lossnar, ja, ni förstår ju själva att det kanske inte är den skönaste upplevelsen, oavsett livstillstånd och vilken världsdel man befinner sej i. Inget I-landsproblem, således. Snarare ett graviditetsproblem.

Trots detta är det ingenting jag gnäller om särskilt mycket. Ni vet, jag är ju lite sån där att man inte ska gnälla allt för mycket på sånt man själv kan påverka och om man inte kan påverka det, så hjälper det ju inte heller att gnälla, utan det enda jag gnäller på nu för tiden är Andra Människor, som i sin tur gnäller över saker de själva kan påverka och således är tämligen onödiga och irriterande. Duktig jag är, jag vet.

Men nu, gott folk. Nu ska jag gnälla!

För nu har jag så satans ont i ländryggen och ända ner i röven att jag inte ens kan sitta på min kontorsstol på jobbet, som fram till nu varit den mest bekväma och ergonomiskt riktiga stolen i världen. Jag kan inte sitta! Det känns som att någon, ursäkta uttrycket, våldfört sej på mej, ja, bakifrån då. Jag skulle behöva en sittring.

Så, stå upp då, tänker ni. Jaha, ja, men då gör jag det. Men nä, mina kassa jävla knän i samband med att mina fötter inte direkt samtycker med min viktuppgång på hittills 9000 gram och en rygg som ba ”Ha! Nu ska du få för att du inte tränat på tre månader, nu ska du få se hur det känns, hehehe!” gör att det liksom känns lite som att jag blir utsatt för någon slags Guantanamo-tortyr tills jag talar om var Usama bin Laden finns. Och han är ju död, säger de, så jag vet ju inte riktigt var han befinner sej.

Men stå, det måste jag. Eller sitta. Vilket som – IT’S KILLING ME.

Kan man inte få ligga ner och jobba, i en vagga eller så?

and i think to myself, what a wonderful world

Good day, mates!

Snart är halva arbetsveckan gjord och det innebär att jag, efter i dag, har 13 arbetsdagar kvar här på Skatteverket innan jag tar mitt pick och pack och drar till Småland. Det känns fint!

I går var det så satans fint, det förstår ni kanske när ni ser bilderna i inlägget nedan. Helt otroligt att man kan kära ner sej så i en varelse på så kort tid. Sicken stjärna.

I dag ser jag ut som nedan och i dag tipsar jag, återigen, om fantastiske Fredrik Backman. I dag har han skrivit om Andra Människor på Systembolaget. Läsvärt!

Ha en finfin dag!

konsten att kasta sten i glashus

Det stavas  d u b b e l m o r a l . . .

Fredrik, I love you.

smile and the world will smile back at you

God morgon, solstrålar!

I dag är det lite mulet i Götet, så ni får vara mina solstrålar. Okej?

På facebook möttes jag i morse av massa negativa statusar i form av ”Åh guuuuud va trött ja e!” och ”Svullna ögon, jävla skitdag”  och ”Kuuul att vakna astidigt när man har sovmorgon!!!” osv, m.m. etc… Onödigt, tycker jag. Vad vill man? Ha sympati? Vill man att alla andra ska tänka efter och bara ”jaa, det är faktiskt en skitdag” och bli lika negativa som de?

Tänk ett steg längre och bjud på lite glädje istället. Även om det inte är er bästa dag i livet så kan man skriva något liiite gladare och så kanske man i alla fall hjälper till att göra någon annans dag bättre.

Det är alldeles för mycket ”tyck synd om mej” på facebook. Dela med er av positivitet istället och strunta i de som tycker att ni är en ”jävla Duracell-kanin på Prozac”. Man kan (nästan) alltid tänka sej gladare och piggare och när man väl gjort det så sprider sej den glädjen till andra.

Kedjebrev är inte så jäkla skoj, men kedjeleenden är det.

Ha en underbar dag!

torsdagshumor

Nu ska jag berätta något roligt (eller är det mest tragiskt, kanske?) för er.

Det här med google analytics, ni vet? Att jag kan se vad folk googlat för att hamna här? Senast jag använde det var när jag bloggade på blogspot. Det funkade inte att använda på gamla metrobloggen, men nu fungerar det alltså, till min glädje.

Men när jag använde det sist så var det någon tjonne som tyckte att det var jättejättejätteroligt(?) att googla ”somenoppenblogg idiot” flera gånger om dagen, alla dagar i veckan. Jag antar att det var för att jag skulle bli ledsen, vilket ju inte gör mej till en idiot, utan henne. (Ja, självklart är det tjejer som håller på så här…)

Nu när jag börjat använda det igen, så har dessa två dykt upp;

Nu är det alltså dags för mej att veta att jag är en idiot och en rasist. För jag menar, man söker ju inte på de där grejerna för att hitta mej. Det räcker ju att söka på mitt namn. Nej, man söker på dem för att jag ska se det. Och bli ledsen, antar jag.

Men jag blir inte ledsen. Sorry. Jag tycker nog snarare att man är ganska fattig som människa när man håller på så. Lite så där tragisk och sorglig. När man vill framstå som att det är flera personer som håller på, när jag kan se på ip-numret att det bara är en person och att hon bor i Malmö. (Det är väl inte du, AnniePannie? ;) )

Det finns ett kommentarsfält här i bloggen. Om du vill skriva att jag är en idiot och en rasist så är du välkommen. Men vi vet ju båda två att du inte vågar det, så du kanske ska börja vara snäll mot människor istället? Prova.

Peace!

vem är du? vem är jag? levande charader….

I dag har jag blivit irriterad både en och 14 gånger.

Varför, berätta för mej varför man skickar in en deklaration utan person-/organisationsnummer, namn, underskrift och hela fadderullan? Utan namn går bra, bara pers- eller org-nummer finns, men det är liksom en ganska viktig detalj, ja, jag skulle nog våga påstå att det är den viktigaste detaljen när man deklarerar. Annars är det lite svårt för oss att veta vem fan i helvete det är som har deklarerat.

Samma med de som skriver fel org-nummer. Hallå, hur svårt kan det vara att fylla i rätt? Det tar typ tre sekunder att dubbelkolla att det stämmer. Så underlättar man för alla.

Jag blir upprörd av sån här oerhörd dumhet.

it only rains on the pretty ones

I dag snöar det. Ja, kära facebook-vänner, vi har alla (nåja, nästan i alla fall) två egna ögon att se med, så vi vet att det snöar, ni behöver inte informera oss.

Jag är medveten om att jag måste sluta irritera mej på folk som klagar, det är bara så jäkla svårt vid såna här tillfällen. ”Snö!? I maj!!??? Ärligt??” och ”Igår shorts idag snö, ööhhh va hände där?” m.fl. statusar och jag bara känner, vad fan vill ni att folk ska svara?

Jo, ni vill att folk ska svara att ”det är ju helt sjuuukt” och ”det här jävla landet assåååå, snart flyttar jag till varmare bräddgrader” och ”jävla piss, jag har ju redan plockat undan mina vinter kläder juh!” osv. Ni vill förenas i gnället. Och det är så tröttsamt.

Förstår ni att ni går runt och låter en sak som väder påverka hur ni mår? Väder. Ingen kan påverka vädret, åtminstone inte i ett slag. Det snöar. Punkt. Då tar vi på oss varmare kläder och ett ännu större leende. Det ska väl inte krävas sol och blå himmel för att ni ska kunna må bra? I så fall bor ni jävligt mycket i fel land, kan jag tala om.

Det är maj nu och är det en sak som är säker så är det att vädret inte kommer vara så här fram till oktober, så det är väl bara att hålla ut i en dag eller två tills det vänder igen. För ni kan bara inte ha trott att det väder som kom för ett tag sen, då vi helt plötsligt hade sommar, skulle hålla i sej fyra-fem månader?

Kan vi inte från och med nu börja förenas i glädjen istället för i gnället? För om lite snö är det värsta som kan hända i våra liv för tillfället, då har vi väl, i ärlighetens namn, inget att gnälla på över huvud taget.

Peace och ha en fantastisk dag!

tankar efter en absurd dag i göteborg

Hela grejen med avrättningen på Erik Dahlbergsgatan känns konstig. Olustig och ofarlig på samma gång.

Vad som finns kvar av mopeden nu.

Vikto kom alltså ut ur vårt hus max 20 minuter efter att gärningsmannen dumpat och bränt upp sin flyktmoped. 20 minuter. Jag tackar gudarna för att han inte gick ut tidigare. ”Jaha ja, hej hej, här står du och grillar moppe!” och så pang, pang, väck med vittnet Vikto (även om Vikto säger att han skulle ”tatt han!”. Så sett känns det olustigt. För även om det, återigen, handlade om en uppgörelse i den undre världen, så kan ju oskyldiga drabbas, vilket vi såg förra veckan, då en oskyldig man sköts i benet vid skjutningen på Hisingen.

Mopeden var uppenbarligen köpt på Torslanda Cykel, men det är ju av föga betydelse för polisen då den naturligtvis var stulen.

Ofarligt känns det ändå. För risken är förmodligen större att jag blir påkörd av en spårvagn än nedskjuten av en gangster. Och vi kände oss inte i närheten av rädda trots att vi promenerade längs hela ”flyktvägen” ner mot Vasagatan till avspärrningarna och tittade på blod och bevisskyltar och sen på hemvägen kunde gå och stå där en man bara några timmar tidigare blivit skjuten och dött.

Blodet var bortsköljt. Om man inte visste och inte gjorde kopplingen till den tv-bil från norska TV2 som stod där, så skulle man aldrig kunna gissa att man stod där det timmar tidigare varit en stor blodpöl. Att en kvinna förlorat sin man, att vittnen sett bilder de aldrig kommer glömma. Folk promenerar som om inget hänt och i vår värld, den ärliga och rena världen, så är det nästan så också. Bryr sej någon egentligen om de über-kriminella och vidriga gangsters som skjuter ihjäl varandra på öppen gata? Eller tycker vi att det är bra att de ”rensar upp” bland varandra?

Det verkar onekligen så. Inte ens en blomma fanns på platsen. Ingenting.

På andra sidan gatan stod en kille och blev intervjuad av en kvinnlig journalist och hennes manlige fotograf-kollega. Killen är en vän till mej och han som intervjuats i Aftonbladet redan i första artikeln i morse. Jag gick fram och gav honom en kram och han frågade hur det var med mej, som om det spelade någon roll i sammanhanget. Hur var det med honom, det var väl det viktiga? Och jag vet att det inte var så bra. Det märktes, det syntes. Det bör inte vara så bra med en helt vanlig människa som sett en död människa ligga på marken med blod rinnandes från flertalet ställen på kropp och huvud. Och vi gick därifrån medans intervjun fortsatte.

Det är overkligt, för jävligt, vidrigt, som en jäkla film, men ändå känner jag mej inte mindre trygg efter en sån här grej. Det handlar inte om oss vanliga, sånt här händer inte oss. Och ändå är det nog först när det händer någon av oss som våra politiker kommer reagera.

Nu lämnar ingen ens en blomma.

Med all rätt.