OBS! Läs inte inlägget om du inte redan sett Bridesmaids, eller om du ändå inte ska se den. OBS!
Filmen var riktigt rolig. Pinsam, jobbig, romantisk och skitrolig. Men även tänkvärd.
Min absoluta favoritscen i hela filmen är när tjocka, unika, smarta och underbara Megan kommer hem till Annie för att dra upp Annie ur det svarta hål hon satt sej i. Jag minns inte vad hon sa ordagrant, men hon hoppade på Annie, var jobbig, kittlades, slogs och sa ungefär följande, översatt till svenska;
”Jag är ditt liv och jag är jobbig mot dej! Ligg inte bara där och ta emot – KÄMPA TILLBAKA! När livet är kämpigt mot dej måste du ge livet en smocka tillbaka! Jag kan inte umgås med folk som anklagar världen för alla ens problem. DU är problemet. Men DU är också lösningen.”
Tough love när det är som allra, allra bäst. Jag älskar det. För mej är tough love lika med att ställa krav och att ställa krav på en människa är något av det finaste man kan göra. Det betyder att man har förtroende för en människa, att man tror att personen i fråga är stark nog att klara av något. Och när känner man sej så värdefull och stark som när man får förtroende för något?
Puttinutt och medhåll och klapp på kinden i all ära, det behövs också många gånger. Men det många av oss verkligen behöver när vi är i våra allra djupaste svackor och inte vet hur i hela Hisingen vi ska ta oss därifrån är en rejäl spark i röven av någon som vi vet älskar oss, någon som begär så mycket mer av oss än att vi kastar bort våra liv.
Och alltid, nästan alltid, är det någon vi kanske inte förväntar oss som rycker oss hur våra tomma, svarta och kalla grottor av självömkan.
Kanske är jag tråkig som inte tar en rolig film för vad den är, men den betydde så mycket mer för mej, jag kände igen mej i så mycket. Det finns en gnutta allvar i allt som är roligt och det finns en gnutta humor i allt som är allvar.
