Okej, så här är det.
Jag har börjat få foglossning. Det är, för er icke insatta, när bäckenet börjar förbereda sej på det som komma skall, nämligen förlossningen. Det vidgar sej, lossnar, ja, ni förstår ju själva att det kanske inte är den skönaste upplevelsen, oavsett livstillstånd och vilken världsdel man befinner sej i. Inget I-landsproblem, således. Snarare ett graviditetsproblem.
Trots detta är det ingenting jag gnäller om särskilt mycket. Ni vet, jag är ju lite sån där att man inte ska gnälla allt för mycket på sånt man själv kan påverka och om man inte kan påverka det, så hjälper det ju inte heller att gnälla, utan det enda jag gnäller på nu för tiden är Andra Människor, som i sin tur gnäller över saker de själva kan påverka och således är tämligen onödiga och irriterande. Duktig jag är, jag vet.
Men nu, gott folk. Nu ska jag gnälla!
För nu har jag så satans ont i ländryggen och ända ner i röven att jag inte ens kan sitta på min kontorsstol på jobbet, som fram till nu varit den mest bekväma och ergonomiskt riktiga stolen i världen. Jag kan inte sitta! Det känns som att någon, ursäkta uttrycket, våldfört sej på mej, ja, bakifrån då. Jag skulle behöva en sittring.
Så, stå upp då, tänker ni. Jaha, ja, men då gör jag det. Men nä, mina kassa jävla knän i samband med att mina fötter inte direkt samtycker med min viktuppgång på hittills 9000 gram och en rygg som ba ”Ha! Nu ska du få för att du inte tränat på tre månader, nu ska du få se hur det känns, hehehe!” gör att det liksom känns lite som att jag blir utsatt för någon slags Guantanamo-tortyr tills jag talar om var Usama bin Laden finns. Och han är ju död, säger de, så jag vet ju inte riktigt var han befinner sej.
Men stå, det måste jag. Eller sitta. Vilket som – IT’S KILLING ME.
Kan man inte få ligga ner och jobba, i en vagga eller så?
