Category Archives: Känslor

carpe fucking diem

20121108-221135.jpg

Ännu en dag som gått i ett är till ända!

Start kl 05.30 med en klarvaken Aston på pisshumör. TJOHO. Sen har det bara rullat på. Småfolket klockan tio, bilen till Jönköping vid tjugo i tolv, synundersökning kl 12.20, sen lunch med bäst-Emma innan hemfärd igen vid halv tre.

Sen dog vi lite, jag och Aston. Han tvärslocknade i bilen och fortsatte sova vid hemkomst. Jag la mig i soffan och kollade på Real Housewives of Beverly Hills (ja, jag vet, efterblivet) och sov sen typ en halvtimme innan Vikto kom hem. Då kändes det som att jag sovit i fyra timmar. Helt väck var jag.

Jävlar vad jag babblar….

Ja, sen var det ju träning med. Tyvärr är det min axels tur att vara rövdålig nu, så jag fick sitta sista halvtimmen. Kan knappt passa. Hoppas på ett mirakel tills på lördag då vi möter serieledarna Önnered på hemmaplan.

20121108-222112.jpg

Till sist så älskar jag Aston. Han må driva mig till vansinne emellanåt (hans humör, alltså HALLÅ!), men kära nån, älskade unge. Jag älskar hans personlighet, att han är så modig och prövar nya saker hela tiden och inte bara står och håller i mig. Jag avgudar honom. Min son.

jaha, okej då

20121104-020639.jpg

Prick ett år….. Jösses.

20121104-020712.jpg

Så värt det! Världens bästa grej, det här med fortplantning. Heja heja!

Sov gott.

en helt ny värld som alltid varit min

Innan han kom.

Herregud…

Livet. Det flyger förbi. Det ger, det tar. Mest ger, för tillfället. Det tog så mycket under mina ungdomsår, så nu ger det tillbaka. Det är oftast så – det går jämnt ut i slutändan.

I dag är en speciell dag.

I dag är dagen då jag (eller jag och Vikto) köpte min första bil. En Volkswagen. Golf. 97:a. Blå. Riktigt fin för sin ålder, faktiskt. Jag firade detta inköp med att köra från Barnarp till Jönköping, en sträcka på ca en mil, med handbromsen i. Hoppsan… Bilen överlevde lyckligtvis och jag är fortfarande bilägare. Dock till en bil med en handbroms som uppenbarligen inte vet att dess jobb är att bromsa…

I dag är också dagen då jag för precis ett år sedan gjorde mitt sista hela dygn som icke-mamma. Jag bloggade typ hela dagen. Här till exempel. ”Det känns som så nyss jag var ‘bara jag’, ändå känns det som att Aston varit en del av mig i hela mitt liv”. Den där meningen kan nog varenda förälder i världen skriva under på.

Ett år. I morgon blir han ett år. Jag börjar nog gråta snart.

bra och dåligt, men mest bra

20121029-173654.jpg
Nya snygga pjucks från Nike.

Tjabba läget!?

Jo, vi losade ju i går. Med ett mål. Var på riktigt dåligt humör där ett tag, så jag var inte riktigt upplagd för att blogga. (Eller att leva.) Somnade sen 21.45, helt utslagen, och sov till 8.20, alltså mer än 10,5 timmar. När hände det senast? Scheisse.

Dock kunde man ju tro att jag sov ännu längre, för när min körlektion startade kl tio så var jag inte riktigt på banan. Om man säger så. Så skönt att jag gör min i särklass sämsta körlektion, nånsin, nu när det börjar brännas lite. JÄTTESKÖNT. Så jävla sur jag var efter det. Jag som typ alltid kan vända på saker och ting och hitta nåt positivt med allt, då bara nej… Allt var skit.

Men nu känns det bättre. Jag vet ju att jag kan köra bil. Och det ska jag visa nästa gång. Så.

20121029-174303.jpg

Förresten så har vi haft en riktigt bra helg med fina vänner. Mer sånt, tack!

den vackraste stunden i livet var den när du kom

20121026-081309.jpg

God morgon, gott folk! Fredag är här, än en gång. Fint!

I går satt jag och Aston och kikade på bilder från när han föddes. Jag tänker mig att han väl inte kan fatta att det är han på bilderna, men han log, skrattade och pekade i alla fall. Det var gulligt.

20121026-081448.jpg

Herremingud, det är snart ett år sedan han kom. Det går bara inte att förstå.

Jag blir aldrig densamma från och med du.

jag tror att livet just har börjat och det blir vad jag gör det till

Ligger längst bak i bussen, i min soffa. Har det ganska fint, faktiskt.

Har Melissa Horn i lurarna. Herregud, jag har inte lyssnat ordentligt på henne på typ tre år. Och för tre år sedan var jag ganska (väldigt) olycklig singel och varje låtrad satte sig som en nålspets rakt i hjärtat och klappade mig ömt på ryggen om vartannat. Det är så klart helt oundvikligt att hamna precis i de känslorna nu, fastän jag i dag är lyckligare än någonsin förut.

Musik är en fantastisk grej på det viset.

Jag blir inte ledsen på riktigt nu, bara på låtsas. Och det är lite skönt att få vara så där lite låtsas-ledsen och minnas tillbaka när jag vet att allt är bra igen så fort jag stänger av.

Gud, jag har varit så olycklig i mitt liv. Så halv, så trasig. Till och med när jag trott att jag varit lycklig så har jag varit olycklig. Osäker, destruktiv, en tickande bomb. Och jag är så glad att jag varit så stark genom allt det svaga och att det aldrig gick värre än det faktiskt gjorde.

Och sen är jag tacksam för allt. För hade jag gjort en enda grej annorlunda så hade jag inte varit där jag är i dag.

Att all denna skit kunde leda mig rätt. Är det inte fantastiskt ändå?

Håll ut, ni som inte är där än. Ju krokigare vägen dit är, desto bättre är det att komma fram.

bloggens bästa sida

På tåget, igen. Hemåt nu. En bra, givande träning. Känner mej slut i kroppen. Det är skönt. Satte typ inga skott, men jag kom rätt, satsade bra och gav allt bakåt, så jag vore dum om jag inte var nöjd. Jag gjorde det bra i dag.

Sitter nu och läser igenom alla kommentarer jag fick på ett inlägg jag skrev i början på förra veckan. Ett ganska blottande inlägg. Då var det här stället verkligen som en öppen blogg

Alla dessa kommentarer (som ni kan läsa här) gör att jag blir alldeles tårögd. Jag får rysningar och tänker först att ”oj, vad snälla de är som skriver så för att peppa mej”, men så skärper jag till mej, läser en gång till och så gör jag mitt allra bästa för att suga i mej och förstå att det kanske faktiskt finns folk som tycker att jag är bra.

Min ”valda sanning” (något man bestämt sej för, men som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten) är att jag är en jobbig jävel som ingen vill vara med egentligen och som man alltid snackar skit om så fort jag lämnar rummet.

Klart att det säkerligen händer att folk snackar skit om mej. Men det kanske är dags att välja en ny sanning nu.

Tack.

fredrik backman, the god of gods

När vi var i Göteborg sist gjorde vi något väldigt viktigt. Vi köpte böcker. Två stycken. Skrivna av The Religion of Bacons högst uppsatte – Fredrik Backman.

20121004-180905.jpg

Här ser ni den ena. Den till hans son. Eftersom täckningen på mina tågresor till och från Jönköping är högst bristfällig tänkte jag att jag kunde läsa denna på tåget. Bra idé!

20121004-181022.jpg

Jag kom tre rader.

Sen började jag gråta.

Det här med att få och ha barn är något väldigt, väldigt speciellt. Om någon nu missat det.

Nu ska jag göra ett nytt försök. Jag får väl grina på tåget annars. Det är en fri värld!

ett barn som är allt

20121003-182138.jpg
Kolla in ringarna under ögonen, haha!

I dag är ju chefen i hushållet hela elva månader! Mycket märkligt att han är ett år om en månad. Mycket märkligt. Jag vet att det är en jäkla klyscha, men hur kan det gå så fort? Samtidigt känns det som att han varit hos oss en evighet. Jag skulle aldrig igen kunna leva utan honom.

Tänker så på en vän till mej som har en son som är några veckor äldre än Aston. Han är ett s.k. hjärtebarn och har redan opererat hjärtat en gång, bara några dagar gammal. I dagarna är det dags igen. Hur man klarar sej igenom en sån sak är bortom mitt förstånd. Jag hoppas att jag aldrig kommer behöva lära mej det.

Snart kommer Astons farmor och farfar hit för att fira lite att Aston blivit en sån stor grabb. Det ska bli mysigt. Var så längesen jag träffade dem en hel kväll.

Ha en fin kväll allihop!

en enda grej i dag

Har i kväll sett dokumentären Bully på SVT Play. Ni hinner fortfarande se den innan den plockas bort vid midnatt.

Ber till alla gudar i världen att Aston aldrig utsätts för mobbning och ska själv se till att han aldrig, någonsin, mobbar någon annan.

Självklart har skolorna ett stort ansvar, men det är VI, föräldrarna, som först och främst ska uppfostra våra barn att uppföra sej på ett sätt som inte skadar någon annan – fysiskt eller psykiskt.

Vi är skyldiga att ge våra barn rätt förutsättningar, vilket också innefattar att själva uppträda på ett korrekt sätt gentemot andra.

Ta ansvar.

en dag som gett mej kraft

20120925-202456.jpg
Mina ben. Och fötter. Och en liten del av min jacka.

I dag var det en riktigt kul träning. Mycket skott samt kollektiva kontringar och spel. Äntligen börjar det släppa lite för mej, så himla skönt. Färdig-tramsat nu.

20120925-202704.jpg

Tidigare i dag var jag och Aston på Småfolket (öppna förskolan), som vi brukar vara på tisdagarna. Ibland orkar jag initialt inte gå dit, men jag tvingar mej alltid att pallra mej iväg, för jag vet att Aston älskar det och att han lär sej så mycket. Dessutom tycker jag alltid att det är så roligt och skönt när jag väl kommer dit.

Ännu tidigare i dag, närmare bestämt 7.15, hade jag körlektion. Det var nog i tidigaste laget, för jag var inte riktigt med. Dessutom ska jag undvika att köra i mina löparskor framöver. De är så höga baktill att det känns som att köra i klackskor. Inte bra. Men det gick helt okej i alla fall.

Det har varit en bra dag och jag känner mej glad. Det är skönt. Skulle önska att mina känslor blev lite mer stabila än de varit den senaste tiden, det är jobbigt att pendla så. Men sånt är ju livet och jag vet att det jämnar ut sej. I grund och botten är jag ju lycklig, det vet jag.

Hoppas ni mår bra! <3

tankar på en buss

Jag vet inte hur ni, mina bloggläsare, som inte känner mej i verkligheten, uppfattar mej.

Jag vet att de som känner till mej, men inte verkligen känner mej, uppfattar mej som ganska tuff och stark, förmodligen kopplat till att jag inte har svårt att säga vad jag tycker. Detta gäller även de som känner mej litegrann, men inte på djupet.

Jag vet att de som verkligen känner mej tycker att jag är snäll, nästan för snäll. Att jag alltid sätter andra människor först och att jag lider av det själv, då jag anstränger mej alldeles för mycket för att göra andra glada och sen blir ledsen när jag inte får samma bemötande tillbaka.

Jag vet att jag försöker för mycket ibland. Att jag inte behöver vara vän med alla. Att jag inte kan vara vän med alla. Den som vill vara vän med alla blir vän med ingen. Så känns det ofta för mej. Jag hade aldrig någon bästis när jag var liten och tycker att det mest är ett dåligt betingat ord. Bästis. Så uteslutande mot alla andra, liksom. Så jag försöker vara lite vän med alla istället, för jag vill inte att någon, någonsin, ska känna sej utanför.

Och medan jag bryr mej så satans mycket om alla andra och att alla ska ”komma med”, så hittar alla andra någon eller några de kommer riktigt nära.

Och kvar står jag och tittar på. Precis som när jag var liten.

Det är inte kul och gångerna är många då jag tänkt ”ge upp” och skita i alla andra, bara bry mej om mej själv. Men det är ju inte så jag vill att världen ska vara.

Jag önskar att alla gick och la sej på kvällarna med gott samvete, att man varit en bra medmänniska i dag. Att folk rannsakade sej själva och blev medvetna. Men inte så medvetna som jag själv, för det är fan bara jobbigt. Så som jag går igenom mina möten med andra människor och försöker försäkra mej om att jag aldrig sårar någon – i grunden är det bra, går det till överdrift är det destruktivt.

Men det är så sjukt, det här, att ju mer man anstränger sej för att vara en glad människa som får andra människor att må bra, ju mindre uppskattning får man. Det är både tragiskt och skrattretande.

Nej, det är visst bäst att hålla sej till en eller ett par stycken vänner och sen skita i alla andra. Så har man det trevligt i sin egna lilla värld.

Jag orkar inte.

besvikelsen

Inte älta, inte älta, inte älta, inte älta, inte älta, inte älta, inte älta, inte älta.

Släpper detta nu.

varför därför

Jag är så frustrerad. Så väldigt frustrerad. Och jag har bara mej själv att skylla, så det är fan bäst för mej att jag ordnar till det här nu. Jag är inte så här dålig.

Nu skulle jag vilja att Asse-Basse var vaken och fick mej att le.

20120920-223638.jpg

Mammas hjärta.

Nu drar jag åt helvete. Hej.

home

20120902-224155.jpg

Hemma. Hos världens finaste killar. Som jag saknat dem…

Turneringen då? Jo, vet ni. Vi vann hela skiten! Wihooo! Lidingö, som vi mötte i fredags, och då förlorade mot, vann vi mot i dag i finalen. Riktigt gött!

För mej har det gått ruskigt dåligt hela helgen. Det är riktigt jobbigt att ha det så tungt, men det vänder, jag vet det. Jag måste bara härda ut.

Nu är det läggdags. Hoppas att ni haft en bra helg!

not broken, yet

Måste fan skriva av mej för att släppa detta och kunna sova.

Vi förlorade i kväll. Mot Lidingö. Med 25-26.

Det borde inte ha hänt. Vi gjorde verkligen inte jobbet som krävdes, långt ifrån. Sämst av alla var jag. Ingenting stämde till slut, bollen lossnade inte ens från handen när jag försökte studsa. Hela andra halvlek såg jag från bänken. Jobbigt, förstås, men jag gjorde mitt allra bästa för att stötta laget därifrån.

Jag hatar när det blir så här. Jag hatar att må så här dåligt. Jag hatar att gå igenom varje misstag i huvudet om och om igen. Som om det hjälper? Men jag skäms verkligen för min insats i dag. Det är pinsamt.

Men.

Jag ska göra det en miljard gånger bättre i morgon. Minst.

God natt!

dåliga dagar fyller också en funktion

20120828-224248.jpg

I dag har jag haft en ganska dålig dag. Har både bråkat och gråtit. Mest gråtit. Fy, önskar att vissa saker var enklare. Vet att allt inte kan vara lätt, men hade gärna bytt denna svårigheten mot en annan svårighet. Om ni förstår.

Men Vikto kom i alla fall hem och lyste upp vår dag vid lunch och sen lyckades jag genomföra kvällens handbollsträning trots min fruktansvärda träningsvärk och det är ju en bedrift i sej, så det var ju positivt.

Ja. Det var väl det. Nya tag i morgon då vi får fint lunchbesök, tjohoo!

God natt!

reload

20120827-222513.jpg

Han är fan meningen med allt. Hur ledsen jag än är, så ler jag när jag tittar på honom.

God natt.

kolla in honom

20120816-231945.jpg

20120816-231956.jpg

20120816-232008.jpg

20120816-232020.jpg

Gladaste killen i världen, eller?

Herregud, vad vore vi utan honom… <3

så nära…

20120812-175231.jpg

…men ändå så långt borta…………

FJÄRDE GÅNGEN GILLT

20120812-154404.jpg

Det är typ tio minuter kvar nu. Till den största handbollsmatchen för Sverige på tolv år.

20120812-154543.jpg

Aston är taggad (fattar ingenting, så klart), jag ser kanske glad ut på bilden, men är så nervös att jag helst vill dra läppen över huvudet och svälja.

Och varför är jag nervös egentligen? Jag kan inte direkt påstå att jag på riktigt tror att Sverige kommer ta det här.

Men större elefanter än Frankrike har ramlat. De är faktiskt också bara människor.

Även om de ser ut som robocops allihop.

Kom igen nu, Sverige! Stolthet, kyla och kämparglädje. HEJA SVERIGE!!!

meningen med livet

20120802-122510.jpg

Åh, i dag fick jag sova till halv elva. Var fortfarande snortrött när jag vaknade, men där fick det änna räcka. Skönt var det!

Nu umgås jag med mina härliga killar och det är så jäkla fint. Det är ju första gången sedan Aston var ny som vi har så här mycket tid tillsammans. Det märks att Aston tycker om det. Hans skratt kluckar genom husets alla rum…

20120802-123002.jpg

Det här unnar jag alla familjer, att få vara tillsammans, inte bara korta stunder, utan längre sammanhållande tid. Det är en sån trygghet, det är så mycket glädje.

Jag är tacksam.

tuppjuck

Skit ocksÃ¥…. Jag hatar att jag inte kan känna att ”Ja, okej. TremÃ¥lsförlust mot världens bästa landslag är väl inte fy skam…”. Men det gör jag inte! Jag känner bara att FAAAAAN, kunde vi inte bara satt straffarna och frilägena och vunnit istället?

Det var ju inte riktigt den här matchen vi skulle vinna. Men det hade ju inte direkt skadat om vi gjort det.

Jävla Dödens grupp….

det stavas l y c k a

20120722-225815.jpg

Ligger i sängen efter en hård och alldeles fantastisk helg. Jag är fullständigt slut och gråter och ler om vartannat. Det kan vara glädjetårar, men det kan lika gärna vara tårar av trötthet. Det är lite oklart.

Klart är dock att jag är förbannat lycklig. Att gårdagens bröllop var av episkt format. Att läggdags vid 05.45 tär lite på en småbarnsmorsa som en själv. Och att jag hade saknat ungen på bilden sanslöst mycket när vi kom hem och han inte var vaken, utan vi fick vänta ännu lite till innan vi kunde pussa, krama och sniffa hår och kinder.

Jag är lyckligt lottad.

Tack till alla som var med och gjorde helgen så underbar och rolig som den bara kunde bli.

God natt!

20120722-230455.jpg

sölvesborg

20120720-173600.jpg

Tjohoooo!

Efter ca 2,5 timmes körning (jag körde!) så är vi nu framme på Sölvesborgs Stadshotell.

Det var riktigt jobbigt att lämna Aston förut, speciellt eftersom han är lite febrig. Jag trodde inte att jag skulle bli så tagen, jag har ju varit ifrån honom massor med gånger förut, men jag grät. Jag grät ganska mycket faktiskt. Men nu ska jag försöka släppa det, för han kommer ju ha det kanon med mamma, och istället fokusera på att ha så jäkla kul jag bara kan denna helgen.

Om drygt en timme ska vi ut och äta med nästan hela gänget, så nu ska jag göra mej i ordning lite.

Ha en finfin fredagskväll! Peace!

20120720-174022.jpg
Det finns ingen finare…