En underbar helg är till ända och vi har verkligen haft det bra i Göteborg. Firandet av pappa i lördags var nog höjdpunkten. Mitt i middagen gick jag iväg och hämtade ett 20-30-tal vänner som stod och väntade på våningen under inne på Hard Rock och så gick vi rakt in i rummet vi satt i och sjöng ”Ja må han leva!”.
Fågelholken då. Chocken. Tårarna.
Jag blev alldeles knäsvag.
Pappa hade önskat sej en livrem i 60-årspresent. En livrem. Så visst, han fick en livrem. Han blev glad för den. Sen fick han ett stort kort fyllt med namnen på alla de vänner som bidragit till den större presenten. Däri låg ett mindre kort med grattishälsningar från hans familj och sen ett ännu mindre kort som talade om för honom att han fått X antal tusen kronor som han ska resa för.
Då brast det. För flera av oss. Det är fantastiskt att se en människa så glad.
I går var det ännu ett firande, nämligen Astons kusin Vendelas ettårs-kalas. Det var så klart också väldigt roligt, speciellt för Aston. Fem barn mellan 10-18 månader var där och de lekte hej vilt. Underbart.
Den här helgen kommer jag bära med mej nu in i hösten, när det blir tidiga morgnar och sena kvällar, fyllda med både jobb och handboll och allt annat vardagligt.
Som nu, när klockan är efter halv elva och jag fortfarande sitter på bussen hem från kvällens träning. Det kanske inte är så jäkla kul, men det är jag som har valt det här och jag tycker att det äg värt det, för handbollen gör mej till en lyckligare människa när jag väl är hemma.
Kvalitet före kvantitet.
Bara tio minuter kvar nu. Och en kvarts promenad. Och fem minuters dusch. Och två minuters tandborstning. Sen sängen.
God kväll!
Påhälsning hos mormor på Skatteverket är roligt!
