Jag vet inte hur ni, mina bloggläsare, som inte känner mej i verkligheten, uppfattar mej.
Jag vet att de som känner till mej, men inte verkligen känner mej, uppfattar mej som ganska tuff och stark, förmodligen kopplat till att jag inte har svårt att säga vad jag tycker. Detta gäller även de som känner mej litegrann, men inte på djupet.
Jag vet att de som verkligen känner mej tycker att jag är snäll, nästan för snäll. Att jag alltid sätter andra människor först och att jag lider av det själv, då jag anstränger mej alldeles för mycket för att göra andra glada och sen blir ledsen när jag inte får samma bemötande tillbaka.
Jag vet att jag försöker för mycket ibland. Att jag inte behöver vara vän med alla. Att jag inte kan vara vän med alla. Den som vill vara vän med alla blir vän med ingen. Så känns det ofta för mej. Jag hade aldrig någon bästis när jag var liten och tycker att det mest är ett dåligt betingat ord. Bästis. Så uteslutande mot alla andra, liksom. Så jag försöker vara lite vän med alla istället, för jag vill inte att någon, någonsin, ska känna sej utanför.
Och medan jag bryr mej så satans mycket om alla andra och att alla ska ”komma med”, så hittar alla andra någon eller några de kommer riktigt nära.
Och kvar står jag och tittar på. Precis som när jag var liten.
Det är inte kul och gångerna är många då jag tänkt ”ge upp” och skita i alla andra, bara bry mej om mej själv. Men det är ju inte så jag vill att världen ska vara.
Jag önskar att alla gick och la sej på kvällarna med gott samvete, att man varit en bra medmänniska i dag. Att folk rannsakade sej själva och blev medvetna. Men inte så medvetna som jag själv, för det är fan bara jobbigt. Så som jag går igenom mina möten med andra människor och försöker försäkra mej om att jag aldrig sårar någon – i grunden är det bra, går det till överdrift är det destruktivt.
Men det är så sjukt, det här, att ju mer man anstränger sej för att vara en glad människa som får andra människor att må bra, ju mindre uppskattning får man. Det är både tragiskt och skrattretande.
Nej, det är visst bäst att hålla sej till en eller ett par stycken vänner och sen skita i alla andra. Så har man det trevligt i sin egna lilla värld.
Jag orkar inte.
