Category Archives: Musik

jag tror att livet just har börjat och det blir vad jag gör det till

Ligger längst bak i bussen, i min soffa. Har det ganska fint, faktiskt.

Har Melissa Horn i lurarna. Herregud, jag har inte lyssnat ordentligt på henne på typ tre år. Och för tre år sedan var jag ganska (väldigt) olycklig singel och varje låtrad satte sig som en nålspets rakt i hjärtat och klappade mig ömt på ryggen om vartannat. Det är så klart helt oundvikligt att hamna precis i de känslorna nu, fastän jag i dag är lyckligare än någonsin förut.

Musik är en fantastisk grej på det viset.

Jag blir inte ledsen på riktigt nu, bara på låtsas. Och det är lite skönt att få vara så där lite låtsas-ledsen och minnas tillbaka när jag vet att allt är bra igen så fort jag stänger av.

Gud, jag har varit så olycklig i mitt liv. Så halv, så trasig. Till och med när jag trott att jag varit lycklig så har jag varit olycklig. Osäker, destruktiv, en tickande bomb. Och jag är så glad att jag varit så stark genom allt det svaga och att det aldrig gick värre än det faktiskt gjorde.

Och sen är jag tacksam för allt. För hade jag gjort en enda grej annorlunda så hade jag inte varit där jag är i dag.

Att all denna skit kunde leda mig rätt. Är det inte fantastiskt ändå?

Håll ut, ni som inte är där än. Ju krokigare vägen dit är, desto bättre är det att komma fram.

central park

Meeeer New York!

Efter att vi hade varit inne på Central Park Zoo gick vi ju vidare in i Central Park. Ganska snart kom vi till en delning av vägarna där två killar stod/satt och spelade gitarr och basfiol och sjöng. Det är något av det bästa jag hört i mitt liv. Jag överdriver inte nu. Den talangen, den ser man inte varje dag. Vi köpte båda deras CD-skivor de sålde och har lyssnat på dem nästan oavbrutet sen vi kom hem. Jag får rysningar så fort jag hör musiken starta, för på en gång upplever jag den känslan jag hade där och då.

Det enda dumma när jag lyssnar på skivorna eller på något av youtube-klippen är att det var bättre live. Så avskalat och vackert som det var då, det blir inte det när alla andra instrument kommer in i bilden.

Men här kan ni i alla fall höra på ett ungefär;

[youtubeplay id="RntuIejPLpg" size="large"]

Här har vi Freddie Stevenson och Bennett Miller. ”I’ll make you famous in Sweden” sa jag. Nu gör jag ett försök!

Efter en stunds total njutning gick vi vidare och kom till en mindre damm, där barn körde med radiostyrda segelbåtar och där folk satt och njöt av vårvädret.

Det var så fint där.

När jag blundar och låtsas kan jag fortfarande känna att jag är där. Då kändes det så overkligt.

Världens bästaste killar.

Vi stannade för att återställa vätskebalansen och äta en sensationellt god glass. Men bara jag åt glassen. Vikto är ju allergisk mot nötter (mer till mej!).

Aston ”kan själv”.

Efter ett blöjbyte på Aston (som fick ske utomhus i brist på skötbord inne på toaletterna) gick vi vidare.

Det var så vackert. Överallt.

Sen trodde folk, både turister och New York-bor, att det var sommar, av någon outgrundlig anledning. Folk gick liksom i shorts och t-shirt, flip-flop och kjolar. Vansinnigt!

Vackert var ordet.

En fontän som var väldigt populär att hänga vid.

Jag tog väl kort ungefär hela tiden. Mycket med miniatyrfunktionen, som synes.

Resten av biten inne i Central Park fotade jag bara med Viktos iPhone och de bilderna är ännu inte inlagda på datorn.

Suite 1A. Den skulle man ha. Precis vid Central Park South, alltså vid Central Parks södra ände. Egen hiss, ja!

Vi valde att äta på Mickey Mantle’s restaurang och där åt vi nog den godaste maten under hela vistelsen. Hit måste ni gå om ni ska till New York! Ligger på Central Park South. Här säljer de också massa olika idrottsgrejer, typ skor och tavlor, med autografer på. Det var fräckt att se. Längst ner här ovan är Michael Jordans enorma skor.

Vi gick in på Apple Store en sväng och typ dog. Vidrigt, vad folk. Hej migränattack, typ.

Sen blev det ett besök på affären ovan, samt en kik in på Bloomingdale’s innan vi tog en taxi tillbaka till hotellet.

Denna kvällen orkade vi åter igen inte gå ut och käka, utan somnade typ vid 21. Ahhh, blir tokig när jag tänker på att vi ”slösade” med tiden i New York, men vi hade inte fungerat om vi inte fick sova de där extra timmarna. New York är fräckt. Så fräckt att man blir helt slut.

Det var fredagen det. Bara lördag, söndag och lite måndag kvar.

melodifestivalen berör

I andra länder har de krig.

Men inte i Sverige. Nej. I Sverige har vi Melodifestivalen!

my love is your love

En av min barndoms allra största idoler har lämnat oss. Whitney Houston har till slut fått ro. På ett sätt inte det minsta förvånande. Ändå sitter jag här chockad och i allra högsta grad oförstående. Samma typ av känsla som när jag fick beskedet om Michael Jacksons död – fullt förståeligt, ändå alldeles omöjligt att ta in. Människor som MJ och Whitney Houston har, på något sätt, fått oss att tro att de är odödliga. Nu har vi än en gång fått bevisat att de inte är det.

Whitney är en av de artister som haft allra störst inverkan på mej, i hela mitt liv. Som barn satt jag ofta på golvet hemma i vårt radhus, med LP-fodralet i händerna, och lyssnade på Where do broken hearts go, eller One moment in time. Jag beundrade bilderna av henne på fodralen. Såg hur vacker hon var. Hörde hur fantastiskt begåvad hon var. Lyssnade om och om igen. Tröttnade aldrig. Har fortfarande inte tröttnat.

För oss som växte upp på 80- och början av 90-talet är Whitney en av de absolut största, hon präglade starten av våra musikliv, och att se hennes förfall har varit smärtsamt. Det finns många sorgliga adjektiv att ta till när man ska beskriva de sista tio åren i hennes liv. Och det är sorgligt när man tänker på att många av dagens ungdomar aldrig upplevt hur fantastisk hon var, kanske inte ens vet vem hon var. Alla borde veta vem hon var.

Jag hatar det här. Vill inte vara med om stjärnor som går bort. Speciellt inte såna som jag älskat så. Speciellt inte de som format en del av min uppväxt. När jag möttes av alla RIP-statuera på Facebook i amningsnatten tog jag det personligt. Tårarna rann utan att jag bad dem. Tårarna rann tills de var klara. Sen kunde jag inte lägga mej och sova igen förrän jag skrivit detta blogginlägg.

Det är tragiskt att hon är borta. Men det var än mer tragiskt att se henne stapla omkring i ett helvete på jorden de sista åren i hennes liv.

Nu behöver du inte lida inför ögonen på hela världen mer. Nu kan du sluta kämpa. Nu kan du vila i frid.

still a little bit of your face i haven’t kissed

Jag sitter och har nostalgi-dag här borta i min hörna av världen, med en sovande Aston i knät. Jag lyssnar på Damien Rice. Damien, som jag lyssnat på åtskilliga timmar i livet, framför allt kanske under de år då jag inte mådde särskilt bra. Det är ju typisk melankoli-musik, både melodi och texter är ledsna och passar bra när man vill ligga hemma och tycka synd om sej själv. Vilket jag alltså gjort i åratal.

Trots att det inte är några roliga känslor som kommer tillbaka, så är det ändå riktigt skönt och fint att lyssna på de vackra låtarna, för när jag känner de gamla känslorna, vid sidan av de nya, så blir det så tydligt hur långt jag kommit på bara några år. Det är en mäktig känsla.

[youtubeplay id="3yqM--IMkX4" size="medium"]

tanke nummer tre och fyra

Efter att alla artister nu gjort sitt för att hylla Tomas Ledin kan jag konstatera att det nog kommer bli Så Mycket Bättre längre fram. Det var bra i kväll, men inte jättebra. Framför allt är jag besviken på låtvalen de andra gjorde. Ledin har gjort så många sköna låtar och så väljer de typ Never again och Blå blå känslor. Herregud, hur kunde ingen köra En del av mitt hjärta? Nästan skamligt.

Men! Kul att höra E-type sjunga på svenska. Det har jag aldrig hört förut. Har nog inte hört Eva Dahlgren sjunga på engelska heller, nu när jag tänker efter.

Well! Nu är det slut och nästa vecka är det dags att hylla Eva Dahlgren. Spännande.

Nu går vi ut på en promenad. Hej!

nästa tanke…

Jag snackar alltså om Så mycket bättre här nu, bara så ni vet.

Lena PH kör Sensuella Isabella och man (jag i alla fall) vet redan innan att den kommer låta precis som originalet, fast av en tjej.

Så kommer Laleh och kör Just nu. En helt annan version, helt annan stil. Lalehfierar låten, helt enkelt.

Och det är där och då som man än en gång ser skillnaden mellan någon som är musikalisk och någon som ”bara” är artist.

av glädje (och hjärtesorg) bygger man musik

Ohhhh! Nu börjar det! Så mycket bättre. Och genast blir lördagkvällarna så mycket bättre.

Först ut att hyllas är Tomas Ledin. Jag älskar Tomas Ledin. Jag kommer rysa, njuta och gråta. Åh, vad jag älskar musik.

Apropå Tomas Ledin, så är det ju inte bara jag som älskar honom, han är ju väldigt poppis. Så poppis att när han ska spela är det så mycket folk där att man måste stå på led-in.

sjunga, spela, dansa(?)

Holla at ya!

Ehh. Okej.

Nu ska jag ta mej bort till stationen och hoppa på tåget mot Jönköping. Där ska jag först repa med en kille från We’re from Barcelona (minns ni dem?) som ska spela piano på lördag när jag ska sjunga på dopet, sen ska jag hålla i ett handbollspass. Förhoppningsvis utan att stuka foten den här gången.

Ni får se till att underhålla er själva under tiden, det tror jag nog att ni klarar. Kanske kika runt lite här?

Puss och hej.

ditt liv ska vi följa och finnas för dej

Sitter på bussen. Har med mej lilla bloggdatorn. Den lilla vita. Jag lyssnar på och försöker lära mej två låtar som jag ska sjunga på en speciell liten killes dop nästa helg. Bl.a. den här fina. Vi börjar närma oss Borås, så naturligtvis regnar det. Vad annars? Resan startade för övrigt med att en tjej bråkade med chaffisen för att han inte ville låta henne åka med. Varför? För att hon hade köpt biljett för sträckan Gbg-Jkpg istället för Jkpg-Gbg. Logiskt, tycker nog alla. Utom hon. Hon fick köpa ny biljett, till sitt förtret. Helt i sin ordning.

äkta talang, på svenska

Hey!

Ni missar väl inte True Talent, som har premiär just precis nu? Jag höll på att missa det, men tack vare Sune, the tv-reminder, så sitter jag här nu. Förväntansfull och glad över ett nytt ”Idol”-program. Älskar sånt här!

Fångarna på fortet har ju premiär på fyran samtidigt, men True Talent smäller lite högre för min del. Sen har vi ju Danny att se på också, yumyum.

Hej så länge!

första dagen på resten av mitt liv

Hej älskade bloggläsare, vänner, fredag!

I dag är det min allra sista dag på Skatteverket. Jag kan inte fatta att det gått så fort.

Två dagar innan jobbstart.

Jag startade i mitten av maj förra året med att bli lite hjärtekrossad av någon jag trodde mej vara kär i, tog en akut sista minuten-resa till Turkiet, själv(!), för att ”starta om från början” och ”ladda upp” inför jobbet som skulle börja 1:a juni. Sen kom jag hem och kastades rakt in i den vackraste sagan jag någonsin varit med om. Där fanns Vikto, med öppna armar, och det var som att vi aldrig varit menade för något annat än att göra varandra lyckliga.

I och med jobbet här blev jag en ny människa, jag blev vuxen. Jag blev en person med flera nivåer, en person som känner sej värdefull och bidragande till samhället. Jag kände mej värdig en kille som Vikto.

Mitt liv.

Det har varit jobbigt ungefär varenda en av de drygt tre hundra morgnarna jag tvingat mej upp ur sängen, någon morgonmänniska kommer jag nog aldrig att bli, men på helgerna vaknar jag halv nio, så något har ju förändrats, det står klart.

I början…

När jag gick till jobbet i dag regnade det. Det gör det fortfarande. Eller, ”regna” är lite fel uttryck, lite underdrivet sådär. Nej, man skulle nog mer kunna säga att hela Göteborg är som en stor vattenpark, med typ massa vattensprutor och vattenruschkanor överallt, ja, det är en mer rättvis förklaring. Paraply hade jag, förstås, men det skyddar ju bara från det vattnet som kommer uppifrån, inte det som kommer från höger eller vänster, framifrån eller bakifrån. Eller underifrån. Men jag gick där och log, stack in på Espresso House och köpte med mej en stor chai latte för att fira min sista dag, och tänkte att nu regnar Göteborg, för min skull. För att det är min sista dag på jobbet och min näst sista dag i Göteborg.

Göteborg gråter för mej.

Det låter väl som att jag har hybris, men det kan jag väl få ha i dag? De knappa 14 månader som gått har varit de bästa i mitt liv och jag kan tänka mej att det bara är början. Men det är slutet här, på Skatteverket, och jag är så tacksam för att detta bespottade ställe betytt så mycket för mej och att det klingar vackert i mina öron. Och jag är så tacksam för att ha jobbat dessa 14 månader sida vid sida med min mamma, hon betyder allt.

Min underbara mor.

Nu är det dags att gå vidare.

Och även om jag lämnar dej nu, för andra gator och torg, är jag aldrig långt bort ifrån dej, Göteborg.

tro aldrig att du är odödlig – då dör du

Det blev en sväng till Paddington, för musik-quiz i kväll. Jag kunde INGENTING. Totalt jävla värdelös. Men jag skrev fint!

Nu ska jag slockna så fort jag bara kan. Är lite tjurig och vet inte riktigt varför. Känner mej ganska untouchable nu för tiden, men är väl inte det, trots allt.

Hörs i morgon.

Köss.

trubaduren

Hej allihopa!

Jag hoppas att ni inte sitter inne framför datorn i dag, utan att ni läser det här typ i natt eller i morgon eller så.

Men nu ska vi i alla fall ut till Torslanda, där jag ska agera trubadur på en barndomsväns 30-årsfest. Jag mår, som vanligt, skitdåligt inför en spelning, men vet att jag kommer må bra när jag väl sitter där och sjunger, så det är bara att trotsa ångesten och köra på.

Efteråt ska vi åka ner till landet och spendera natten där, det ska bli mysigt. Vi var där förut på dagen också, så härligt när vi är många som är där.

Det är en bra helg.

Puss!

så, jag ska alltså få en hårdrockare till son?

På lördag är det dags igen…

Hej hopp gummisnopp!

Hur fan är läget där ute? Bara fint här borta. Har haft en kanonhelg, som ni kanske förstått av det uteblivna bloggandet.

Fredagen spenderades hemma hos mamma, med mamma, Vikto och svägerskan Ollie och naturligtvis lille Elvis. Värsta mys-pyset. Och härligt med en till gravid, som är spik-nykter med en, även om de andra två faktiskt var jäkligt lugna, för en gångs skull. Hehe.

På lördagen blev det en sväng på stan, med en sushi train (Vikto åt 27 bitar!) och en jäkla massa shopping som resultat. Dock blev det ”bara” ett nagellack åt mej, för nu för tiden är man inte no. 1 i sitt liv längre, nej, lilleman går först. Så lilleman fick nio bodys, fyra byxor, fem par strumpor, två mössor och säkert nåt mer. Och Vikto fick ingenting. Tänk att man kan njuta så av att spendera pengar på en annan människa…

Lördagkvällen blev sjukt lugn, Vikto lagade mat åt mej (räkor i het cocos, mums) och sen däckade vi före tolv. Vi var galet trötta efter att ha legat vakna hela natten innan, då tjejen under oss hade världens fest till halv fem på morgonen. Känns som att jag där och då tjänade ihop till några veckors bankande på smyckena utan att hon har rätt att öppna käften. Skönt.

Och så gårdagen, då. Då var vi på Bäckebol Köpcenter och kikade runt lite. På allt möjligt. Köpte lite mer grejer till Nacho-Glenn, men framförallt spanade vi inför nästa helg, då vi ska köpa en byrå och lite annat smått och gott. Pengar rullar ut… Sen var vi en sväng hos farsgubben och hälsade på, innan vi åkte hem och bänkade oss framför tvn och kikade på Metallica. De är faktiskt inte helt värdelösa, framförallt tyckte inte Nacho det. Han sparkade som en vilde under konserten.

Och nu är det alltså måndag igen. Vilket innebär att jag, med dagen inräknad, har elva arbetsdagar kvar innan en icke tidsbestämd ”ledighet”. Det ska bli skönt och kanske lite behövligt också. För jag måste jobba bort min rastlöshet och inre stress av att hela tiden ”göra något”. Kan bli nyttigt!

Nu ska jag däremot jobba och jobba fort! För i dag har jag tvättid kl 17 och då ska jag vara där. Det håller inte att köpa nya trosor hela tiden, man bör faktiskt tvätta emellanåt också…

Tjo!

feels like saving the world

Hej härliga fredag!

I går var jag borta, märkte ni det? Ni kanske märkte det, men inte brydde er och det gör ingenting. Jag var bara lite kass i rygg och rumpa (foglossning) och låg i sängen så gott som hela dagen. Ifall ni nu kanske brydde er ändå. Informationen är nu spridd!

I dag är jobbveckan slut och den har återigen flugit iväg. Underbart! Älsk slutar redan vid tolv-tiden och är här vid tre, men jag jobbar nog lite längre än så, har en del att göra. Men efter i dag har jag bara elva arbetsdagar kvar. Nedräkningen pågår för fullt..

Är fortfarande ganska förkyld. Har ont i bihålorna, hoppas det inte är nåt värre på gång. Palla! Nej. Nu tar vi och lyssnar på den här istället, för den får mej på ett ruggigt bra humör.

Peace!

wanna tell you just how good it feels when you look at me that way

Den enda låten jag vill lyssna på just nu är den här; Please forgive me - David Gray.

@ work

Hello gojtingar!

Sorry för obefintligt bloggande i går, det hanns helt enkelt inte med. Det blev en liten runda på stan i Stockholm innan vi klev på bussen mot Jönköping och Göteborg kl 12:00 och sen, när jag var framme i Göteborg strax efter 18, så drog jag direkt till jobbet, för där var det pub-kväll och jag ville ju så gärna träffa mamma. Så in där, med packning och allt, och sen vidare till karaoke på Rose & Crown. Ja, ni ser. Inte en lugn stund. Haha.

Jag var hemma vid halv elva på kvällen och då satte jag mej och jobbade med smyckena, för jag hade några leveranser som var tvungna att bli skickade i dag. Det har kommit in en hel del beställningar när jag varit borta, så jag har att göra kan jag säga.

Och på jobbet har jag också att göra, så nu har jag inte tid att sitta här och babbla nåt mer. Men vi hörs senare, promise. Och fasen, vad gött med fredag! Känner att jag behöver lite ledighet, höhö.

Pöss!

snälla, säg inte att det är omöjligt, för jag vet att det är möjligt

God morgon!

Eller god morgon för er, god middag för oss. Men ändå god morgon, för vi tog sovmorgon i dag. Hoppade över den goda frukost-buffén för att sova ut, det är ju trots allt söndag.

Läste att Eric Saade kom trea. Då är han väl att betrakta som populär nu då? Skojigt för honom! Det är ju viktigt att vara poppis när man går på högstadiet, nämligen. Kul för Sverige också, att få en pallplats. Fast man får inte stå på pallen i musiktävlingar, man får ingen medalj heller. Men trea är ändå trea liksom. Han kan säkert få en medalj av sin mamma.

I går kväll åt vi på Rockfish. Vackert, dyrt, men inte så gott som vi väntat oss.

JAG NUDDADE MED ÖVERLÄPPEN. Kommer Nacho-Glenn DÖ nu?

Hej då, nu går vi ut och njuter.

day 15 – a song that describes you

Halva 30-dagarslistan är avklarad i och med detta inlägg och här kommer alltså en låt som beskriver mej.

Lasse Winnerbäck är lite av min Gud när det kommer till musik. Allt jag någonsin känt, allt jag någonsin upplevt – han har sjungit om det. Och låten i detta inlägg handlar om mej. Känner jag.

En del av denna texten ska jag så småningom tatuera in på min ryggrad. Från nacken, där håret börjar/slutar och ända ner till rumpstarten. I skrivstil ska det stå; Hon är eldfast och stark, hon är sårbar och öm. Hon kommer från främmande vidder, hon stannar hos dig som en dröm.

Lars Winnerbäck – Hon kommer från främmande vidder.

day 14 – a song that noone would expect you to love – här.

lördag den 7 maj 2011

God morgon mina kärleksläsare! Eller, god förmiddag är det väl.

Jag, Vikto och mamma sitter i soffan hemma hos Vikto och bara njuter, väntar på att någon av oss ska säga ”Näh! Nu sätter vi igång!” och så går vi och käkar brunch på Teds. Det blir fint det. I dag är det marknad i Skillet, så där ska vi gå och kika, så att mamma får se byn.

Sången i går gick över all förväntan. Känner mej stolt när jag märker hur mycket jag utvecklats när det kommer till sången. När jag väl var där uppe ville jag, som vanligt, aldrig gå därifrån. Stoppa tiden! Sen var Mackan och hans band helt fantastiska under resten av kvällen. Vilket jävla drag! Då önskade jag att jag kunde kröka till det och bara döna. Haha.

Förresten, här sitter jag och bloggar från Viktos nya bloggdator. En vit liten minidator, hur grym som helst. Vikto har nämligen börjat blogga och då har han ju hört att man måste ha en s.k. ”bloggdator”. Klart man måste…

Catch ya later dudes!

jag skrev det här inlägget jättejättefort

Good mooooorning Sverige!

Sista jobbdagen på tre veckor inleds med huvudvärk. Huvudvärk till en följd av stress. Stress till en följd av att jag bara ska jobba fyra timmar i dag och måste hinna med jävligt mycket på den tiden. Egenframkallad förkortad arbetsdag eftersom jag måste vara i Jönköping vid 17 och tar bussen redan 14:30. Egenframkallad = inget gnäll, jag har valt det själv. Så nu kör vi.

Mamma ska med till Smålandet över helgen, det gläder mej som faan ska jag tala om. Hon har aldrig varit i Skillet innan, så det ska bli skitkul. Sen kan inte Vikto komma på uppträdandet i kväll, för han har match, så det är gött att ha med mamma som stöd istället. Sen finns ju bästaste EmmaM där också. Och kanske några till.

Det ska nog gå bra. Och alla ni som bor i Jönköpings-trakten – 17:30 på Sofiehof i kväll. Be there!

Just det, i går träffade jag Måns-mannen. Han är i Göteborg på konferens. Ni minns honom från Västerås-tiden, va? Ni som hängt med? Det suger att vi aldrig ses längre. Mer än ett år sen senast. Men det blir ju så när man bor i olika städer och blir vuxen och allt det där. Synd. Måns är grymme.

Nä, nu måste jag jobba.

Peace!

Snaaaart bikini i två veckor…….

you give love and you’ll get love back

Jag har skrivit om Lizette tidigare här på bloggen. Min barndomskompis som har en av de vackraste sångröster jag någonsin hört.

I går såg jag på facebook att hon länkat till sin nya låt från sin blogg och i dag när jag gick dit för att lyssna såg jag att hon skrivit om mej som veckans hiss och det var så klart balsam för mitt hårt jobbande hjärta.

Jag har gjort henne glad och nu gjorde hon mej glad tillbaka. Circle of life, som den vore vara. Kärlek till dej, gumman.

Och ni som inte hört henne sjunga – gör det nu. Ni som redan hört – igen, tack.

what kind of guy would i be if i was to leave when you need me most?

Stina, min käre Viktos goa lillasyster, la ut en låt på facebook förut. Skrev att hon ”skulle kunna grina ihjäl sej” till den.

Nyfiken var jag och grinheten ringde, förstås.

Typ, hur fin kan en låt bli? Hur mycket kärlek kan en enda man uttrycka? Hur vacker sångröst kan man ha?

Så här. Chris Medina – What are words.

day 14 – a song that noone would expect you to love

Goddagens peeps!

Nu har jag nästan gjort halva 30-dagarslistan och som ni märkt så har ju 30 dagar passerat för ganska längesen, men den som väntar på något gott väntar väl aldrig för länge? Nej. Okej.

Så, dag 14. En låt som ingen skulle förvänta sej att jag skulle älska. Jag väljer att välja den låt som ploppade upp först i mitt huvud. En låt som varken har en fantastisk text eller härlig melodi, en låt som är helt fel efter alla de riktlinjer jag har när jag väljer en riktigt bra låt.

När låten kom mådde jag riktigt bra (trodde jag då i alla fall) och den här låten fick mej att tralla och spritta i kroppen hela dagarna.

Den är skön och kommer alltid vara skön, även om ingen förstår hur den passar in i min spellista.

Name the pet – Sunshine.

Men far åt helvete! Den är borttagen från youtube. Den står ingenstans att finna. Fasens skit också. Den finns på Spotify i alla fall, så kolla där. Men jaha, då får jag väl välja någon annan…

Nu blev det svårt. Jag kommer ju inte på en endaste låt. Nej, ni får kolla upp låten på Spotify. Jag återkommer om jag hittar någon annan låt som passar.

Edit; Hittade den! Name The Pet – Sunshine.

day 13 – a song that is a guilty pleasure – här.