På min roliga(?) lista som jag skrev häromnatten svarade jag ja på frågan om jag någonsin hoppat in i en bil med någon jag just lärt känna och det skulle jag ju berätta mer om. Det ska jag göra nu.
Jo, jag var ju hemma i Göteborg i nästan en hel vecka för tre veckor sedan. På fredagen under den veckan var jag ute med min bror och gamla vänner som jag inte träffat på år och dar.
Vi stod och pratade långt efter stängning, men till slut ville till och med storebror åka hem och sova. ”Jag måste ha Burger King först” tänkte jag och gick över gatan och in på BK. Där börjar man ju alltid prata med folk och jag skällde på någon stackare som var alldeles för full för att förstå att han knödde (trängde) sej i kön.
Nåväl, det var inte någon inne på BK jag hoppade in i en bil med.
Nej, jag började ringa efter taxi, för klockan tjugo i fem en lördagsmorgon går inga bussar eller spårvagnar, det fattar ju vem som helst. 140 140 är numret till Minitaxi i Göteborg. De är billiga som tusan och trots att det alltid är upptaget, så ringer man dit, likförbannat. Plötsligt ser jag dock en Minitaxi på hörnet vid Harry’s på Valand. Jag springer dit bara för att se hur den åker iväg mitt framför näsan på mej. Men det satt ändå folk i, så det spelar ju ingen roll.
Jag hinner inte ta mer än ett par steg mott Heden innan en Volvo V40 (tror jag att det var, men egentligen har jag inte en aning. Klockan var ju faktiskt snart fem på morgonen…) stannade bredvid mej.
En filippinsk(?) kille tittar på mej och frågar om jag vill ha skjuts. Jag är väldigt tveksam, men vet samtidigt hur svårt det är att få tag i en billig taxi så jag avfärdar honom inte på en gång. ”Jag har inga kontanter” säger jag. Jag trodde så klart att han körde svarttaxi. ”Det gör ingenting, jag skjutsar dej gärna” säger han. Han ser verkligen snäll ut. ”Säkert?” undrar jag och han nickar. ”Jag vet inte riktigt vad jag tänker med nu, men jag vill verkligen komma hem någon gång, så vad fan” säger jag och hoppar in i bilen.
”GALNING!!!” tänker ni väl nu. Och ja, kanske det.
Men han berättar att han har varit på en maskerad hos en polare och att han hade parkerat i närheten och nu skulle åka hem. Jag berättar att jag ska mot Lunden och han kör mej ditåt. Jag märker direkt att han verkligen är en snäll människa och ingen dåre. Ungefär halvvägs frågar jag var han själv bor, dvs vart han egentligen var på väg. ”Askim” svarar han.
För er som inte bor i Göteborg kan jag tala om att Lunden inte direkt ligger på vägen till Askim. Det är åt det raka motsatta hållet. Så jag frågar varför han i hela fridens namn är så snäll att han skjutsar mej hem. ”Det kan ju vara skönt att gå och lägga sej i vetskapen att man gjort något snällt för en annan människa” säger han då.
Något snällt gjorde han definitivt. Snart var vi framme och han bad varken om pengar eller telefonnummer. Ingenting. Han var bara glad över att ha hjälpt mej.
Det finns hopp, mina vänner. Man kan fortfarande göra snälla saker utan att be om något i gengäld. Tack!
