Under morgonen och dagen har jag haft ångest över mitt liv i allmänhet, handbollen, vart jag ska bo osv. Jag har funderat över att sluta spela handboll, flytta hem till Göteborg och mycket annat.
Sen ringde min tränare mej och fick mej på något bättre humör i alla fall. Jag sprang fem km innan träningen och flög fram i spåret. Det kändes bra. Sen gick handbollsträningen sådär fram till slutet, då gick det bättre. Då kände jag att jag kanske ska fortsätta med handbollen ändå.
Så, nu då? Ja, nu är nästa ångestattack här. Under dagen som gick på Subway tyckte jag att ”fan, det är rätt sjyst att jobba här, det här ska bli roligt”. Nu? Nu tänker jag att Skatteverket egentligen är 100 gånger bättre.
Jag skulle tjäna bättre på att jobba 75% på Skatteverket än om jag jobbade nästan heltid på Subway. Jag skulle ha flex och skulle slippa ångesten över att behöva vara på jobbet under precisa klockslag. Jag skulle faktiskt få användning av kläder, skulle inte gå i förkläde hela dagarna. Tryggheten finns på Skatteverket. Det bara är så.
Jag har ingen aning om hur jag kommer känna i morgon. Jag har, helt ärligt, inte en aning om någonting nuförtiden. Hur mår jag egentligen? Bra? Dåligt? Vart vill jag bo? Här? I Stockholm? I Göteborg? Hur är jag som person? En kämpe? En quitter?
Jag känner mej väldigt svag. Vet ni varför? För jag vet alla knep och vägar jag skulle kunna ta till för att må bättre, men jag klarar ändå inte av det. Jag är så väldigt bra på att hjälpa andra att må bra, men klarar inte av att få mej själv att må bra. Jag har alla hjälpmedel, men jag klarar inte av det.
Hur svag får man egentligen bli?
Jag går och lägger mej nu. God natt.
