Saker håller på att braka samman.
Man kan inte skylla stora saker som sker på en person. Det handlar inte om det som sker ändå, egentligen. Det handlar om att vi inte vill att han ska förstöra sitt liv.
Hur ska vi veta hur mycket vi ska ta i? Hur ska vi veta var gränsen går? Vem kan nå honom? Vem kan få honom att förstå? Varför är han som han är nu? Vad hände med den riktiga människan där inom honom?
Jag är så rädd att han hamnar snett och inte är stark nog att ta sej därifrån. För han är inte stark. Jag tror inte det. Jag tror att han bara vill vara omtyckt. Jag tror att det är därför han gör saker som är mindre bra. Egentligen är det inga stora grejer han gör, det är det att han ljuger om det. Han är falsk.
Han är falsk för att han vill vara någon han inte är. För att han tror att fler människor tycker om honom då. Om han orkar hålla uppe det bland ”kompisarna”, så fine. Kör på, tills du inte orkar längre. Men hos din familj ska du vara dej själv. Vi känner dej. Vi vill dej väl. Pissa inte på oss.
Jag vet inte ens vad jag känner. Jag är arg. Orolig. Rädd. Förbannad. Vansinnig. Gråtfärdig.
Han har ingen makt och all makt.
Han knäcker min mamma och jag hatar det.
Han knäcker sej själv och jag hatar det också.
Jag vill bara gå och lägga mej.
