i’m sick and tired of always being sick and tired

Jag och Alex för ganska exakt ett år sen. Nu är det hon som har mörkt hår och jag som har ljust. Tiderna förändras.

Javisst, ja! Jag har ju en blogg också. Glömde visst.

Dagen har gått i jobbets tecken. Det är visst så att jag orkar (eller tar mej ork) att leva/jobba varannan dag, medans jag leker död varannan dag. I dag är jobbdag. Dessutom har jag haft besök av fina Alex, som bor rätt över gatan. Dumt att vi ses så sällan när vi bor så nära.

I dag längtar jag nog mer än någonsin förut efter Nacho. Jag längtar för att jag längtar efter honom, men jag längtar också för att jag inte orkar var gravid längre. Jag är färdig med att vara gravid, för den här gången, alltså. Jag vill inte vakna fler morgnar med jätteont i höfter och rygg, jag vill vakna med en lätt kropp till bebisskrik. Inte med en sprängfylld mage (av både kiss och bebis) och en icke-fungerande kropp. Det är inte roligt längre.

Nacho, jag vet att du vill ut, det är därför du försöker trycka dej ut genom naveln, så snälla, gör som man ska nu. Sätt igång. (Ja, efter Rangers-matchen i morgon då).

Nu ska jag jobba vidare här. Hej!