Knät då. Det gör ont när jag springer rakt fram. Det gör ont när jag trycker ifrån. Det gör ont i varje stegisättning och sidledsförflyttning. Det gör inte ont när jag hoppar, konstigt nog, men det är ungefär enda gången.
Så jag fick kliva av vid första närkontaktsövningen. För direkt när jag fick en knuff när foten var i golvet så kände jag hugget i knät. Vid varje vridning. Det viker sej, liksom.
Ett kort samtal med Roger, något är ju naturligtvis trasigt eller slitet, men egentligen är det nog mest rehabträning som hjälper och beslutet från mej blev att tejpa. Tejpningen såg ni och tejpningen var… grym.
Jag kunde köra resterande 45 minuter av träningen utan smärta och som grädde på moset så gick själva handbollsspelandet alldeles strålande.
Nu är det kul igen. Riktigt kul. (Så länge jag tejpar, that is…)
