God morgon!
Onsdag i dag innebär att, med dagen inräknad, jag har tre dagar kvar att arbeta på Skatteverket. Ja, för den här gången då. Man vet ju aldrig med framtiden. Mitt mål är inte att bli som ”de andra” (ex. min mamma) och jobba här i 30+ år, men, som sagt. Man vet ju aldrig med framtiden.
Nä, usch, så ska jag inte tänka nu. Tre dagar kvar. Ahhh, ljuvligheten.
Vi åkte spårvagn till jobbet i dag (ja, jag bor ju fortfarande hos mamma och Challe denna veckan, eftersom vår lägenhet är utlånad till några av Viktos släktingar som tittar på sin son när han spelar Gothia Cup, JAG HAR JU REDAN DRAGIT DET HÄR FÖR ER!) och jag måste konstatera att jag inte direkt gillar det längre. Det är direkt skumma människor som åker spårvagn. Nu generaliserar jag inte, utan det är ett faktum. ALLA människor som åker spårvagn är skumma. Utom jag och mamma. Skitjobbigt.
Men jag skiter väl i det! För jag har tre dagar kvar att jobba, jag. Och så möts jag av det här inlägget när jag loggar in på datorn och blir förvisso ganska irriterad och föreslår för mamma att vi väl kan utrota folk som fortfarande inte lärt sej språket Ironi, men ler ändå lite åt Fredriks briljans. Fredrik är den som skriver bäst i Sverige, det är han.
Nu – kaffe.
Älskar bilden!!
Jag älskar Fredrik! Och inte älskar som i älskar, men nästan… Vad det gäller spårvagn så vill jag tillägga att jag inte är så skum och jag åker minsann vagn. Vadå dra alla över samma kam?
Sen förstår jag inte hur man kan våga sig ut från sitt land när man inte ens kan beställa en macka på engelska. Hur fasiken tror människan att den ska klara sig i världen om den inte ens kan något så enkelt som att beställa en macka på engelska?
Men haha, Nadia, för fan… Ironi. Hela inlägget dryper ju av ironi. Det är det språket jag talar om. Nu känner jag nästan för att eliminera dej. Men bara nästan.