Ja, när är det egentligen ok att tycka synd om en person?
När jag ser en rullstolsburen person?
När jag läser om någon som har alkoliserade föräldrar?
När någon blivit våldtagen?
När någon blivit misshandlad av sin pojkvän under flera år?
När jag ser någon som ser ledsen ut på tunnelbanan?
När?
Jag är en väldigt medkännande person. Jag kan må dåligt över minsta lilla. Exempelvis en asiatisk, gammal man med mycket packning som inte hann med tunnelbanan och såg väldigt ledsen ut. Eller en full finne som köpte två Tre kronor-hockeytröjor av mej i VIP-souvenirshopen under hockey-VM i Göteborg och som jag trodde handlade upp sina sista pengar. Eller en somalie som luktar illa på bussen, så ingen vill sitta där, så jag sätter mej där för att han inte ska bli ledsen.
Men vem ger mej rätten att tycka synd om? Varför skulle dessa människor må sämre än jag? Jag mår ju dåligt rätt ofta, så sannolikheten är ganska stor att jag är mer ledsen än de. Ändå tror jag mej ha rätten att tycka synd om dem.
Ofta hör man om/talar man med rullstolsburna personer som är så levnadsglada och ser mer ljust på livet än de allra flesta. De har hittat andra saker i livet, de tar inte saker för givet och oroar sej inte över småsaker. Vi gnäller över minsta lilla. Kanske borde de tycka synd om oss?
Jag famlar i mörkret här. Jag har alltid trott att det är snällt att tycka synd, men egentligen är det rätt nedvärderande. Så nuförtiden är jag positiv som bara den när människor råkar ut för hemskheter. Då kanske folk tar illa upp för att jag inte tar deras problem på allvar.
Förstår ni var jag är på väg? Förstår ni vad jag menar? Vad är ok och vad är inte ok? När får man lov att tycka synd om folk och när ska man ge dem en ryggdunk och önska dem lycka till med nästa utmaning?
Kommentera gärna. Mer än gärna.
