Nu andas jag igen, men det gör så väldigt ont. Det är så väldigt naket här nu, men jag måste. Jag vill inte vara ensam om det här.
Det liksom slår mej, gång på gång, hårdare för varje gång, att det kommer inte ordna sej denna gången. Det finns ingen återvändo. Han som såg på mej med brinnande ögon ser nu på mej som ett måste och förknippar mej med skuldkänslor.
Han vill ha kontakt, men jag förstår inte varför. Jag förstår inte varför man vill prata med någon som inte skänker en glädje. Så jag går på. Precis som jag gjorde när jag gjorde slut. Fastän det är han som borde ta steget. Precis som det var han som borde gjort slut.
Jag börjar jobba om åtta timmar och jag bryr mej inte. Jag kommer vara vaken hur länge som helst. Tvn får stå på, för utan den kommer alla tankar. Tankarna på när vi sågs i verkligheten första gången, på Cityterminalen i Stockholm strax efter sex på morgonen fredagen den 28:e juli. Tankarna på hur han sa till mej att ”Jag vill ha minst två barn, bara så att du vet” andra dagen vi sågs. Tankarna på hur han en gång under de två månader som jag bodde i Tallkrogen satt i trappan utanför min dörr när jag kom hem efter att vi hade bråkat. Han hade glass med sej och den hade smält.
De tankarna är inte välkomna. Inga bra tankar på honom är välkomna. För de gör så helvetiskt ont. Och jag orkar inte.
Så jag sover på soffan en natt till. Och jag går upp och jobbar i morgon igen, trots att sömnen inte lär bli längre än tre-fyra timmar. För jag måste. Jag går under annars.
En positiv grej finns det med allt det här. Och det är att jag förmodligen kommer omvandla all denna ilska till grym energi på handbollsplanen på onsdag.
Annars är det becksvart.
