Nä. Det gick åt helvete.
En förbättring med 18 sekunder på Cooper-testet (sprang på 13:48) och fem cm ökning i stående längd var allt jag åstadkom i dag. En trasig högervad gjorde att jag inte gick för fullt en enda gång.
Jag är så jävla besviken.
Jag har tränat så hårt under hela juli, främst för att bli en bättre handbollsspelare, givetvis, men också för att jag för en gångs skull ville göra riktigt bra ifrån mej på testerna. Jag har längtat efter den här dagen ända sen vi gjorde testerna förra gången, i mitten av juni.
Och när jag står här i dag och inte har kunnat gå för fullt för att jag har fått/är på väg att få en bristning i vaden så blir jag så in i helvete frustrerad och ledsen att tårarna bara rann på mej efter att jag gått i mål på Cooper. Då hade jag sprungit 14 av 15 varv med krampkänningar i vaden.
Några resultat får ni inte i dag, av den enkla anledningen att jag inte brydde mej om att komma ihåg dem, eftersom de var sämre. De var inte mycket sämre, förutom på 5-steg, men ändock – sämre.
Nu frossar jag i Kesella för att bli glad igen. Får väl se om det lyckas.
