Nu har min älskade mamma lämnat Västerås och är på väg hem till Göteborg igen.
Det är i stunder som dessa som jag ifrågasätter vad det är jag håller på med. Min mamma, hon är bäst. Göteborg, min stad, den är bäst. Vad gör jag här? Varför? Vad är det jag försöker bevisa? Och för vem?
I morgon, när jag tränar handboll, kommer jag naturligtvis förstå meningen igen, för det är ju så jädra kul att spela handboll. Men just nu känns det otröstligt tomt. Ivve är kvar och tur är väl det, för jag grinade bra mycket när vi lämnade mamma på stationen.
Det är bara det att om drygt sex timmar åker även han härifrån och då är jag själv här. Då kommer jag gråta lite till. Då är jag ensam igen.
Hur kan man välja att leva sitt liv så här?
